Smärtsamma farväl mot en spännande framtid
Det gör ont att se något man hållit varmt försvinna. Men det skapar också en grogrund för något nytt.
Åtta stycken.
Så många spelare återstår det nu från det lag som för två år sen höjde Stanley Cup mot Amalie Arenas takstolar. Åtta.
Steven Stamkos, Victor Hedman, Nikita Kucherov, Andrei Vasilevskiy, Brayden Point, Mikhail Sergachev, Anthony Cirelli och Erik Cernak. Och visst, Zach Bogosian var med och vann i bubblan och har sen dess kommit tillbaka, men av den kärna som varit fast förankrad i laget och staden hela vägen återstår nu de första åtta, och vrider man på det ännu mer är det bara Nick Paul och Brandon Hagel utöver de ovan nämnda som ens begick Stanley Cup-Final mot Colorado 2022.
Det har, milt uttryckt, varit en sjuhelsikes omsättning i spelartruppen under det senaste året, en omsättning som på något vis nådde sin kulmen under den föregående veckan.
För att man under förra sommaren tvingades ta det obekväma beslutet att trada Ryan McDonagh för att sedan se Ondrej Palat gå gjorde ont. Men det gick ändå att ta, de var de första som föll offer för den ohållbara situationen under lönetaket. Det händer alla lag, på samma sätt som det mest kändes naturligt att Blake Coleman och Barclay Goodrow stack för storkovan och att Seattle tvingade bort Yanni Gourde. Det gick att ta, kärnan var fortfarande stark och att en eller två starka karaktärer försvann skulle gå att överkomma. Det var lugnt, för känslan var att man skulle hitta sätt att behålla resten.
Men så kom förra veckan. Det yttersta beviset på att NHL under lönetakets restriktioner är en kall och hänsynslös plats.
Och jag ska inte på något sätt säga att jag är besviken, jag känner bara en lustig tomhet. Det kommer vara för många hjältar i fel tröja nästa säsong, för många fina videomontage och avtackningar. Det är ett lag, det häftigaste lag jag upplevt, som i princip inte längre finns. Så många minnen och känslor uppbundna i spelare som nu representerar någon annan än mig och mina sympatier.
Det känns olustigt.
Samtidigt så köper jag, och till och med stöttar Julien BriseBois rationalitet och kyla. För många lag har gått i fällan av att sträcka sig för långt i akten att behålla sina hjältar och snabbt fått betala priset för det. Man vill inte hamna där, med för mycket pengar uppbundna på fel sidor om diverse karriärer, i spelare som bara har minnen kvar att se ljust på. Att slippa betala sig ur dåliga kontrakt i förnedrande trader är att göra en spelares framtida arv en tjänst, även om det i stunden gör ont att se dem lämna.
I Ross Colton hade man förädlat det fjärderundsval han var till en stabil NHL-spelare, med en Stanley Cup och ett Stanley Cup-vinnande mål på meritlistan. Men man insåg också att den bredd som Colton i högsta grad utgjorde skulle ta en alltför stor smäll av de pengar man räknade med att hans nya lön skulle utgöras. Därav var en trade den mest rationella väg man kunde ta, och det tidiga andraval man fick från Colorado får ses som en skälig betalning som snabbt hjälpte till att få in en talang av lite dignitet till en ganska svältfödd talangpool.
När det sen också stod klart att Alex Killorn och klubbledningen inte skulle lyckas lösa knutarna och få tillstånd ett nytt avtal var förvirringen och förundran stor hos en supporterskara som hoppats att traden av Colton skulle innebära att de sista pengarna som saknades för att övertyga klubbens just nu mest långvariga spelare att stanna skulle kunna puttas till.
Men som vanligt, och på samma sätt som i fallet med Ondrej Palat förra sommaren, så visade det kontrakt han faktiskt skrev på varför det slutade som det gjorde.
Det är bara att säga kudos till Killorn och hans representanter, att han lyckas casha in en av denna sommarens största kontrakt är värt ett lyft på alla imaginära hattar. Det är ett kontrakt han aldrig hade kunnat erbjudas i Tampa, och med facit i hand så kanske det var till det bättre. För när det börjar läcka ut att han erbjudits ett åttaårskontrakt för att spela ut karriären i klubben som draftade honom så känns det nog bättre att man får hålla fast vid minnena av den han varit här, snarare än att behöva hantera den han troligen kommer vara en bit norr om 40.
Med det sagt så smärtar det att behöva ta farväl till en ledare, en stark karaktär och lagets troligen mest underskattade spelare. Att för den i sammanhanget ganska modesta peng han tjänat fått ut minst en halv pinne per match, starkt spel i båda special teams samtidigt som han jobbat heltid med att kväva motståndarnas bästa spelare har varit en ren vinstaffär från start till mål. Därtill kan man lägga ett starkt samhällsengagemang för den hemstad han kommit att älska. En fantastisk karaktär med ett stort hjärta som jag inte blir det minsta förvånad om han får en roll i organisationen efter karriären.
Farvälet till dessa två, ihop med farvälen till tre andra uppskattade herrar i Corey Perry, Pierre-Edouard Bellemare och Brian Elliott trodde man länge var tillräckligt. Därför kom söndagskvällens händelse som en sista spark i magen på en fanbase som ännu hade ganska fullt upp med att landa i det som redan hänt.
För sent, sent under söndagen kom nyheten att Pat Maroon inte längre tillhörde Tampa Bay Lightning. Med ett sjundeval gåendes i andra riktningen får han packa bohag och ta med familjen och det misslyckade talangprojektet Maxim Cajkovic och flytta till Minnesota.
Och sett ur alla andra aspekter utom de rent känslomässiga är beslutet rationellt och helt riktigt. Maroon har mest tagit upp en plats på rostern under det senaste året. Fötterna har blivit alltför tröga, spelet alltför snabbt, som spelare har han mest blivit en skitsnackande fighter som stått upp för saker även när det kanske inte riktigt behövts.
Men det är inte det som gör att Maroon sörjs av fansen.
För bakom allt det där finns det en helt fantastisk människa. En person som tagit till sig ett helt samhälle, alltid föregått med gott exempel och alltid gjort det med ett leende på läpparna. En av få riktiga karaktärer som finns kvar i dagens NHL.
Och det finns ingen runt Tampa Bay Lightning som kommer glömma vad han gjorde med detta laget. Han kom in vid en tid när frågetecknen hopade sig, in i en kärna så djupt ifrågasatt världens vikt nog inte räcker till för att beskriva trycket över axlarna på det rum som mötte honom när han klev in.
Den sköld han blev, tack vare den karaktär han är, gav tillbaka glädjen och tog på något vis bort dramatiken ur hela situationen. Han hade ju inte blivit svept i första rundan, han hade ju vunnit Stanley Cup, så att han skulle defineras av det förra årets lag ställt till med fanns inte på kartan. Och någonstans fick han med sig övriga, hopplösheten förbyttes till revanschlust, och där startade arbetet med att omforma detta jättebra hockeylag till en grupp full med vinnare.
Tampa Bay har Pat Maroon att tacka för mycket, i hans närvaro växer människor, i hans närvaro trivs människor. Han kommer saknas mycket, inte så mycket som hockeyspelare som som människa.
Och det är det som är det jobbiga som supporter. Ser man det ur det strikt spelmässiga så är alla beslut fullt försvarbara och helt rationella, de är tillochmed korrekta och bra. Julien BriseBois har också betalt för att ta de spelmässigt bästa besluten, vilket han har gjort. Han vore ingen bra GM om han börjar blanda in för mycket känslor i sina beslut, det är oftast då det slutar i en enorm röra av usla kontrakt och långa, smärtsamma ombyggnationer.
Men rent emotionellt är det personer man har tagit till sig och kommit att tycka om väldigt mycket som plötsligt försvinner. Det är människor som blivit synonyma med klubben under dess starkaste era. De har inte bara representerat klubben, de har på något sätt tagit sig an en stad, ett samhälle och mängder med människor av alla klasser och härkomster. Människor som fått stöd i en tuff tid i livet, människor som fått sin dröm uppfylld eller människor som bara stöttar laget och får sin dag gjord av en fistbump och ett foto. De har representerat något som betyder enormt mycket för väldigt många med stor integritet, stolthet och passion.
Sånt sätter sig.
Med det sagt så finns alltid framtiden där, hur gärna minnet av det som varit än är lockande att sitta och gotta sig åt. Och även om man lite sörjer det som varit, så finns det goda skäl att se fram emot det som kommer.
Jag inser nu att detta vältrande i det som varit, resulterat i en text så lång att den framtidsspaning jag tänkt få med nog får bli ett eget inlägg här i dagarna. Vilket nog blir bra då nästa säsongs lagbygge ännu inte är klart.
Men det finns ingredienser för att även nästa säsongs upplaga kan bli bra, den är lite rappare, fortsatt rejäl och robust och som sagt, ännu inte helt klar.
Så därför får denna text helt dedikeras åt att minnas de hjältar som lönetaket tagit från oss. De kommer för alltid vara en enorm del av organisationens historia och omvärldens uppfattning av den.
Det kommer alltid att smärta att se dem i andra lags färger, det kommer alltid göra lite ont att se foton av de lag som gick hela vägen och skrev in klubben i historieböckerna, just av det skälet att de lagen nu är historia.
Jag har spenderat otaliga timmar, ett massivt känslomässigt kapital och tusentals surt förvärvade kronor på just de människorna. Vi känner inte varann, vi kommer aldrig träffas, men ändå tycker jag otroligt mycket om dem. För de har älskat att representera det jag representerar lika mycket som jag. Och de har gjort det med en sådan bravur att jag är dem evigt tacksam.
Det kommer ta en liten tid att smälta bara, men sen kommer det nya bygget, den nya upplagan att även den skapa tro och förhoppningar.
För även om det som varit alltid kommer fattas mig så kommer nästa upplaga fortfarande vara Tampa Bay Lightning.
Så allt blir nog ändå rätt bra tillslut.
TV: Hedman i poängprotokollet när Tampa Bay besegrade Chicago
