Starten av en ny era
Mediadagen är avklarad. Ny lagkapten är utsedd och utbasunerad. Nu börjar förberedelserna för en ny säsong, och med den en ny epok i Tampa Bay Lightnings historia.
Med mitten av September kommer träningslägrens uppstartande, och med träningslägrens uppstartande kommer doften, känslan och förhoppningarna om en ny, färsk hockeysäsong.
Och hur töntigt det än må låta så är känslan, och det oundvikliga faktumet, att Tampa Bay Lightning nu går in i en ny era.
För även om man varje år sett etablerade spelare lämna, även om ledargruppen varje sommar tunnats ut och föryngrats, så har högsta hönset alltid varit densamma. Steven Stamkos har alltid varit där, övervakat och styrt skutan.
Nu gör han inte det längre.
Nu är det en ny top dog, en ny högste ledare i omklädningsrummet.
Eran för Victor Hedmans Tampa Bay Lightning startar när träningspassen kickar igång under träningslägrets första dag. Det kan man inte komma ifrån, hur mycket man än försöker avdramatisera det.
Och det är en känsla av något nytt som ligger över hela grejen, tidigare garanter är inte lika självklara längre, infallsvinklarna är fler och frågetecknen likaså.
För även om spelaromsättningen inte varit monumental på något sätt, så känns det ändå på många plan som att ett helt nytt lag kommer äntra isen i Raleigh 11 oktober.
Det känns fräscht, kul och väldigt annorlunda. Man har fått tänka i banor som kändes fullkomligt orimliga för bara ett par månader sedan. Men när livet, eller kanske främst Julien BriseBois, kastar sådana saker på en så har man inget annat val än att vänja sig vid tanken.
Så vad tror jag då?
Jag tror att det här är den bästa vägen framåt för att kunna kräma ur så mycket som det bara finns kvar av en kärna som snabbt börjar närma sig fel sida sin peak. Jag tror att de förändringar man gjort ämnar till att förstärka de delar som är vitala för att man ska kunna maximera det man investerat så mycket i.
Man har offrat renodlad talang mot struktur och balans, skulle jag säga.
Målet har varit tydligt, att bli tightare, tydligare och framförallt jobbigare att spela emot.
För när man på backsidan byter ut Mikhail Sergachev, en fenomenalt talangfull back, mot Ryan McDonagh och JJ Moser, gör man det för att balansera, både minuter och lineup. McDonagh kommer revitalisera Erik Cernak, och tillsammans med honom återbilda det fina shutdown-par man hade så stor glädje av under Stanley Cup-åren. Med det så kan man få bort Hedman från de tyngsta minuterna samt att man i antingen Moser eller Raddysh ger honom den bäste backpartner han haft sen Anton Strålman. Och den av dem som inte får den rollen kommer kunna ankra ett tredjepar ihop med antingen Nick Perbix, Max Crozier eller Emil Lilleberg.
Det bygger en mer välbalanserad och lättcoachad backsida, som med det fyller ett viktigt syfte, fatiskt en av de punkter som jag var inne på ovan, med att stötta rätt bitar till att kunna bära laget.
För en mer välrundad backsida är bättre rustad för att kunna bygga ett försvar nog starkt för att få Andrei Vasilevskiy att se bra mycket bättre ut. Och det i kombination med att han nu är frisk, har haft en hel sommar att träna och bygga upp kroppen, troligen kommer att vara bättre i sig själv, bådar för att vi kanske åter kan se honom runt de där 92+ procenten som han skämt bort oss med tidigare.
Får man ett bättre försvarsspel i kombination med en bättre Vasilevskiy så finns alla möjligheter till att det trillar in både en och två puckar färre per match i den egna buren, vilket i längden borde rendera i fler poäng i tabellen. En ganska enkel matte till syvende och sist.
Jag skulle till och med sträcka mig till att påstå att det är helt centralt för att man ska nå framgång. För även om man ersatt Stamkos med en bättre fem mot fem produktion i Jake Guentzel, så kommer det nog nollas ut när ett av ligans bästa powerplays, såvida inte Kucherov skapar under, tappar ett par procent.
Så för att summera kort, man kommer vinna matcher med 3-2 snarare än 6-4. Åtminstone tror jag att det är tanken.
För framåt är det klart att man tappat lite kraft, men inte så mycket som folk vill göra gällande. Rent produktionsmässigt är det egentligen Anthony Duclairs poäng man inte ersatt rakt av. För får Jake Guentzel hålla sig hel så finns alla möjligheter att få ut 80+poäng från honom. Utöver så var det inte några poängvirtouser som lämnade. Zemgus Girgensons borde kunna peta in med minst samma poäng som Tyler Motte, Cam Atkinson borde kunna närma sig 30. Conor Sheary finns det ett sparkapital i efter en mardrömssäsong, så det är fullt möjligt att han träffar 30-40 poäng.
Får jag drömma fritt så vore ytterligare en vinge till topp sex något som skulle lyfta denna truppen till att faktiskt bli riktigt bra. Så nära är man, och jag tror inte att BriseBois vilar på hanen om han ser att man är på väg i rätt riktning en bit in i säsongen.
Kanske finns till och med lösningen internt? För tidiga skadeproblem med framförallt Mikey Eyssimont, men även Luke Glendening, öppnar upp för en eller ett par ungtuppar att få andas lite NHL-luft direkt i inledningen av säsongen. Blickarna riktas kanske främst mot Conor Geekie, men det finns nu även en djupare talangpool att gräva i än tidigare. Vi ska inte slå på någon stor trumma sett till pipelinens förträfflighet, den är inte briljant på något sätt. Men i Maxim Groshev, Dylan Duke, Gage Goncalves med flera så finns det helt klart fler med potential att kunna lyfta några minuter på NHL-nivå, åtminstone över en begränsad tidsperiod.
Så det finns hopp om att, även om divisionen tätnat betänkligt. Det är lätt att med Stamkos sorti sörja det som avslutas och försvinner med honom.
Men det fina med livet är att man måste hitta sätt att anpassa sig och gå vidare. Annars dör man.
Och det är man inte redo att göra än på ett tag.
