Svepet, en försvarsuppvisning i fyra akter.
Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte var nervös, att jag tvivlade och att jag förberedde mig på att få hjärtat krossat i slutet. Men när röken lagt sig, och man kan se på matchen ur ett kort men ändå större perspektiv, så är historien lite annorlunda än man kände i stridens hetta.
För det råder inget tu tal om att Florida gjorde sin bästa match i serien. Och ser man bara till skottstatistik så kan man lätt ledas till att tro att det var en total kölhalning. Men går man bara ett steg längre ner i siffrorna så visar sig en annan verklighet, en som varit gällande genom samtliga fyra matcher som utgjorde denna serien.
För en underskattad och lite förbisedd egenskap detta laget besitter är en av de stabilaste defensiverna i ligan. Vilket blir extra tydligt mot lag med mycket offensiv flärd som genererar stora volymer avslut. I ekvationen ska givetvis tas med att man har en av, om inte den bäste, målvakten i världen som ankare i nämnda system, men faktum är att utespelarna hjälper honom alldeles föredömligt.
För det är ingen tvekan om att Florida har mest puck idag, de genererar mellan 60 och 70 procent av alla avslut som skickades mot de bägge keeprarna i matchen, de hade även två klockrena ramträffar.
Men närmre än så kom de inte.
För går man djupare ner i siffrorna och kollar till skapade målchanser, så skapade man faktiskt bara tre målchanser fler än Tampa trots spelövertaget. Går man in på farliga målchanser, alltså chanser i direkt anslutning kring målet och skottsektorn, så skapade faktiskt Tampa tre sådana chanser fler i spel fem mot fem. Summa summarum, trots ett massivt puckinnehav så hade Florida förtvivlat svårt att komma till i de riktigt farliga områdena.
Det blir än mer tydligt när man slår ett öga på heat mapen för matchen. Heat mapen är en förteckning över varifrån avsluten kommer, och ger således en bra bild över vad målvakterna faktiskt utsattes för.
Som man ser här så blir det ganska tydligt att Florida aldrig riktigt kom in på mål, och får man inte in puckarna där och kan ställa till med kaos så blir Andrei Vasilevskiy lätt ett monster.
Och det har varit så genomgående de senaste åren för detta laget. Man vet var man har Vasilevskiy, man vet precis vilka skott han tar, och så ser man till att just de skotten kommer. Slottet är stängt, vilket också stänger många möjligheter att hitta igenom med långa genomskärare som tvingar honom i sidled. Det är närmast kliniskt, och de få gånger det krackelerar så finns kvalitén hos Vasilevskiy att göra stora och ibland omöjliga räddningar. Men man ska vara ärlig med det faktum att det numer inte behövs lika ofta som tidigare i hans karriär.
Så sammanfattar man denna serien så är det som en uppvisning i lagspel, en instruktionsbok för hur man som kollektiv kväver en offensiv urkraft. Och på kuppen fick man det att se ganska enkelt ut, men det krävdes fokus, offervilja och underkastelse för att ta greppet och aldrig släppa in Florida i detta.
Det är värt en stor eloge, och bådar väldigt gott för framtiden.
Men först några dagars välförtjänt vila.
