Tack
För eller senare tar alla saker slut, även de som bitvis känts som eviga.
Tillsist är bränslet slut, kroppen orkar inte, hjärnan pallar inte. Viljan är det inget fel på, men fokuset när det kommer ner till det avgörande sista lilla, det saknas.
För från att pucken släpptes mot Columbus i bubblan 2020 så har Tampa Bay Lightning haft match ungefär var tredje dag, konstant, året runt i nära på två år. Visst, spelare har turats om att vara skadade, men tar man med att 70 av matcherna är slutspelsmatcher där alla spelar genom Gud vet vad, så jämnar det ut sig.
Och som ett crescendo i den parad av uppoffring och lidande det inneburit, så går man under detta slutspelet igenom fyra lag med vardera över 50 grundseriesegrar, samtliga högre rankade efter 82 omgångar. Man tar sig förbi i tur och ordning grundseriens bästa spelare, lag och målvakt.
Men tilllslut stötte man på ett lag som inte fick panik av att möta den mur av självplågande kamikazelirare som varit Tampas försvarsspel genom hela slutspelet. Tillslut mötte man ett Colorado som inte började ändra saker som fungerar för ändrandets skull. Tillslut blev volymen och tyngden för mycket.
Slutligen mötte man ett lag som lät dem smaka på sin egen medicin. Som var piggare, helare, bredare och tyngre. Som utan tvekan och på precis alla sätt förtjänade att vinna detta.
De stora ögonblicken tog slut.
Men hela förlusten överskuggas ändå av den enorma tacksamhet jag känner. Den absoluta och enorma respekt och kärlek jag känner för spelarna, laget och organisationen. Från Jeff Vinnik och ner har man byggt en organisation att avundas, med resultat som få kommer kunna återskapa.
För det är inte bara senaste tre säsongerna. Det är i princip konstant framgång sen 2015. Flest poäng i grundserien, flest slutspelsmatcher, två Stanley Cup, ytterligare två finaler, ytterligare 2 Conferencefinaler. Det är ett facit som få kommer att matcha, ens över väldigt lång tid.
De gjorde hela Covid-pandemin mycket lättare att genomlida. De har ristat in minnen för livet i samtliga supportrars tankar och känslor. De har gett så otroligt mycket mer än de tagit, bjudit på distraktioner från jobbigheter, gjort att livet lekt än mer när saker rullat smidigt. De är alltid där, alltid kvar, alltid värda varenda timme av förlorad sömn.
Så även om det suger att falla så här nära tröskeln till historien, så går det inte att vara annat än tacksam. Så oändligt tacksam för allt, för allt det sjuka som de bjudit på, för att de visat precis allt som lagspel och brödraskap går ut på. För att de drog detta så långt som de bara möjligtvis orkade.
Det har varit en ära att följa.
Det kommer fortsätta vara en ära att kalla sig en supporter till detta laget.
Att natt efter natt få sitta uppe och från sin soffa knyta band med folk både i andra delar av Sverige och på andra sidan jorden, är stort. Man är i kontexten kring detta laget aldrig ensam. Vi delar, trots att många av oss aldrig träffats på riktigt, starka minnen och häftiga upplevelser, allt förevigat i trådar på diverse sociala medier, och i glada minnen förevigt vilande hos oss. Laget knyter oss samman, tack för det.
Så grattis till Colorado, segern var helt rättvis och inget tu tal om. Ser mycket av Tampas framgångsrecept i dem, de har absolut alla möjligheter att upprepa detta.
Men framförallt tack älskade Tampa Bay Lightning, för att ni är ni och för allt ni gör. Ni är helt jävla otroliga hela bunten!
Fina, fantastiska jävla lag!