Två gyllene minuter räckte för Blackhawks
Chicago nyttjade sin finalrutin till max när man inatt lyckades vända ett underläge i sista perioden och knipa första matchen i serien, trots att man egentligen inte gjorde någon vidare match som helhet.
Det var en match som handlade en hel del om skickliga svenska försvarare, men segerorganisatören för Chicago blev dock blåvit - inte i Tampas färger utan genom finske ynglingen Terevainen, som först kvitterade Tampas 1-0-ledning med blott åtta minuter kvar att spela, sedan knappt två minuter senare lyckades han forechecka fram pucken till Antoine Vermette som prickade in matchavgörande 1-2.
Lightning började annars sprakande. Med full fart och en högljudd hemmapublik i ryggen så dominerade man Blackhawks inledningsvis, och fick även det logiska 1-0-målet när Alex Killorn läckert med sin backhand styrde in ett Strålman-skott, helt otagbart för Crawford. Man ledde skotten stort, men Chicago avslutade perioden lite bättre, bl.a. efter ett powerplayspel, och lyckades komma ikapp till 10-7 i den kategorin. Men resultatet stod kvar.
Det gjorde det även efter andra perioden, även om Chicago fick dubbla powerplaymöjligheter att komma in i matchen. Tampa hade plockat fram sitt tighta bortaspel och försvarade sig effektivt från farligare Blackhawks-lägen, man skapade en del framåt men kunde ändå inte ta tillvara på de tillfällen som gavs.
I sista tickade klockan sedan snabbt på, och ett tafatt Chicago såg ut att inte komma någonstans denna kväll. Oron växte som Lightning-fan dock, all typ av forechecking var som bortblåst och det liknade mer Tampa på Guy Bouchers tid, med en hembackande trap som inte ville veta av någon offensiv när man väl ledde.
Ryan Callahan fick dock plötsligt chansen friställd med Crawford, men kunde inte ta tillvara på situationen. Istället började Chicago skruva upp tempot, och det dröjde inte särskilt länge innan Terevainen kunde skjuta in 1-1 nästan från blå, ett välplacerat skott i krysset men som hittade rätt tack vare Marcus Krügers fina placering framför Bishop, som inte såg ett jota. Knappt två minuter senare var det alltså dags igen, JT Brown schabblade med puck vid sarg i egen zon, men mer cred ska nog ges till Terevainen som stressade fram läget och serverade Vermette som stod för avgörandet. Det var med lite flyt det också förresten, pucken styrdes på en Tampa-försvarares klubba och lyfte lite extra, om Bishop stoppat den annars är väl dock oklart.
Tampa lyckades ändå skapa en del under slutfasen, det brukar ju vara svårt att ställa om när man bara tänkt defensivt i en hel period, och nog hade någon puck kunnat hitta in med lite tur, men Crawford var tät och siffrorna slutade alltså 1-2.
Det blev definitivt en läxa för Tampa att man kan inte helt slå av på det offensiva på det här sättet. Kommentarer efter matchen löd som att man var rädda för att förlora, och det var väl den känslan som tog över. Riktigt synd, när man i 50 minuter gjorde en utmärkt match och överraskade nog många att man kunde hålla även den här nivån mot ett starkt Chicago. Blackhawks visar dock tydliga kvalitéer, varje gång Kane, Toews eller Hossa får pucken blir man ju lätt lite extra orolig fär vad dom ska hitta på.
Tampa har haft ett starkt bortaspel i slutspelet, men nästa match hemma blir likväl en nyckel. Att släppa iväg Chicago till 0-2 vore långt ifrån önskvärt. Det är väl det som är det största problemet med förlusten, vid seger hade man fått lite arbetsro och kunnat ha råd med en förlust, det har man inte nu.
Samtidigt får Tampa se till att ta med sig alla de positiva bitarna. BIshop var bra, målen var inte mycket att göra åt. Försvarsspelet var i långa stunder fantastiskt, framförallt genom svenskarna Hedman och Strålman som var helt enorma, och offensivt skapade man skapligt också, även om The Triplets för kvällen hade en ganska anonym afton. Men där har man ju sin bredd som kan nyttjas, Stamkos/Filppula/Killorn var vassast nu.
Att det skulle bli något enkel serie visste man ju redan på förhand...
