The Richard Riot
Här kommer ett försök till att förklara varför invånarna i Montreal reagerade som de gjorde i mars 1955, och vad det ledde fram till. Jag beskriver också händelsen eller händelserna om man så vill, som ledde fram till NHL presidenten Clarence S. Campbells beslut att stänga av Maurice Richard för resten av säsongen.
The Richard Riot
Under början och mitten av 1900-talet var fransk-kanadensare klart diskriminerade i Canada, de hade sämre jobb, löner och bostäder, de räknades knappt som kanadensare (Canada var fortfarande en del av Storbritannien, och britternas arrogans mot allt som inte var engelskt hade smittat av sig)
Montreal Canadiens och i synnerhet Maurice Richard var fransk-kanadensarnas stora hjältar, det var de som visade de stöddiga engelskspråkiga kanadensarna att fransk-kanadensarna också var några att räkna med. NHL var i början av 1940-talet väldigt oroliga för att Canadiens skulle gå under på samma sätt som Montreals engelskspråkiga lag Maroons hade gjort på 30-talet. Ett NHL utan ett lag från Montreal hade varit dödsstöten för ligan som nu bara bestod av 6 lag. Därför föreslog Conn Smythe att Montreal skulle anställa Dick Irvin som coach och samtidigt som Irvin började i Montreal kom även Richard upp i Canadiens representationslag efter en lysande men skadefylld juniortid. Richard och Irvin fick Canadiens att locka publiken igen och nu blev Canadiens verkligen de franskspråkigas lag. Canadiens vann Stanley Cup 1944 och igen 1946, under början på 50-talet började Richard och Canadiens i övrigt få utstå mer och mer hån, förlöjligande och rent rasistiska påhopp både från publiken men framförallt från de övriga lagens spelare. En skröna som fortfarande lever kvar framförallt i Toronto är att Richard och Montreal bara var bra under krigsåren för att alla riktiga hockeyspelare var inkallade och slogs i andra världskriget, faktum är att från 1940 till 1945 vann alla NHL lag utom Chicago vars sin Stanley Cup utom Toronto som vann 2 gånger, Toronto var det lag som drabbades absolut minst av militärtjänstgöring, NY Rangers däremot blev riktigt illa åtgånget mot slutet av kriget med mer än 10 spelare som slogs i Europa. Richard gjorde mer än 450 mål efter att alla inkallade kommit tillbaka till NHL så han kan inte ha varit så dålig. Men nu till själva händelserna som ledde fram till kravallerna.
Under 1953 och 54 ökade incidenterna runt Richard hela tiden, ryktet spreds sig att han gick att provocera. Han blev verkligen provocerad men det kostade på att slasha och håna Richard. Eftersom han hade varit en lovande amatörboxare under tonåren så såg han till att försvara både sin och hela det franskspråkiga Kanadas heder. Han blev både bötfälld och avstängd för att ha gett igen och även attackerat domare. Samtidigt hade både han och Bernie Geoffrion vars sin krönika i två olika Montreal tidningar, där båda två tidvis var väldigt kritiska till både Clarence S. Campbell och även det kanadensiska samhället i övrigt.
1954 började det på allvar Clarence S. Campbell stänger av Boom Boom i 8 matcher, Richard anklagar i sin krönika Campbell för att vara partisk.
“What did Campbell do, when Jean Beliveau was deliberately injured twice by Billy Mosienko of Chicago and Jack Evans of Rangers? No penalty, no fine, no suspension. Did he suspend Gordie Howe of Detroit when he almost knocked out Dollard St. Laurent's eye? No! It is strange that only Dick Irvin and I have the courage to risk our livelihood by defending our rights against such a dictator.”
Han skrev också om de s.k. spökpoäng som delades ut i Detroit (de andra NHL lagen ansåg att Detroit-spelarna fick alldeles för många och lätta poäng på hemmaplan och samtidigt fick motståndarna nästan aldrig några assist på sina mål.)
“It is not surprising that Howe, Lindsay and Abel are among the top point-scorers in the league, although I admit Howe and Lindsay are good players. Let Campbell get busy with the other little goings-on known about players of the National Hockey League and not try to create publicity for himself at the expense of a good fellow like 'Boom Boom' Geoffrion just because he is a French Canadian. That is my frank opinion and if I am to be punished for it, well that's that. I will leave hockey and I have an idea that several other Canadien players who share my opinion will do the same.”
Ord och inga visor eller hur? Campbell svarade med att hota med både böter och avstängning och Frank Selke Montreals GM tvingade Richard att be om ursäkt. Richard svarade med att sluta skriva i tidningen och i sina avslutande meningar skrev han: "Freedom of speech has been taken away from me. I have to obey my employers. I am not judging them but will leave this matter in the hands of my friends." Dessutom skickade han Campbell en check på 1,000 CAD, Boom Boom Geoffrion slutade också sin krönika i protest. I slutet av 1954 blir Richard dessutom bötfälld $250 efter att ha gett en linjeman en örfil.
Så till det utlösande slagsmålet: St. Patricks Day 1955, under en match mot Bruins i Boston Garden blir Richard träffad av en hög klubba från Hal Laycoe (en tidigare lagkamrat från Canadiens), efter avblåsningen åker en sönderslagen och omtöcknad Richard ikapp Laycoe och slår sin klubban över Laycoe's armar, innan han blir övermannad lyckas han slå av sin klubba mot Laycoe. Linjemännen försöker hålla fast Richard när bråket eskalerar, Richard är fasthållen av linjeman Cliff Thompson (en tidigare Bruins spelare som blivit linjeman när han slutade spela ishockey) när någon Bruins spelare lyckas slå honom i ansiktet under tumultet. Richard tar sig loss, vänder sig om och slår Cliff Thompson medvetslös med två snabba knytnävsslag. Efter matchen försöker polisen i Boston arrestera Richard men möts av en barrikaderad dörr till omklädningsrummet, Richard är redan förd till sjukhus där det konstateras att han fått en hjärnskakning och blir sydd med minst 5 stygn i ansiktet (har kollat 4 olika källor 2 skriver 5 och 2 nämner högre antal). Detta hände alltså den 13 mars och efter matchen leder Richard poängligan med 74 poäng på 67 matcher.
NHL's högkvarter låg tid den här tiden i Montreal. Den 16 mars har Campbell där ett möte med Richard, Laycoe, Montreal ass. GM Ken Reardon, Boston GM Lynn Patrick, Montreal coach Dick Irvin, domarna som var på isen och Carl Voss NHL's domarchef. Utslaget efter mötet blir Richard stängs av från resten av säsongen plus hela slutspelet. Laycoe får inget straff trots att han under mötet erkänt att han avsiktligt slagit Richard med en hög klubba. Reaktionerna låter inte vänta på sig, högkvarteret bombarderas med telefonsamtal, både Campbell och de övriga anställda erhåller dödshot.
Reaktionerna från de andra lagen är att straffet var rättvist, kanske till och med för milt men däremot ifrågasätts beslutet att Laycoe går ostraffad utom från Boston givetvis. Många fransk-kanadensare ser straffet som ytterligare ett bevis på den engelskspråkiga majoritetens förtryck och som ett försök att förödmjuka Richard, Canadiens och de franskspråkiga i synnerhet.
Canadiens nästa match är den 17 mars hemma mot Detroit, det lag som vinner kommer med all sannolikhet att få fördel av hemmaplan i en ev. final. Campbell ombeds av Montreals borgmästare att inte visa sig eller närvara på matchen. Hundratals demonstranter börjar samlas runt Forum redan 2 timmar innan publiken släpps in. När matchstart närmar sig har antalet ökar till över 6000 och stämningen har förändrats från att ha varit uppsluppen till hotfull, ju fler poliser som kommer till platsen desto mer ursinniga blir demonstranterna. Matchen som gällde så mycket präglas verkligen av det som sker utanför isen, domarna tittar ängsligt mer på publiken än på spelet. Coachen Dick Irvin säger efteråt att publiken hade inte brytt sig om vi förlorat med 100 mot 1, de var ute efter något annat. Tyvärr följer inte Campbell de råd han har fått om att inte visa sig på matchen, mot slutet av första perioden kommer han och tre andra från NHL högkvarteret in på arenan. De 15000 på plats slutar genast att bry sig om vad som händer på isen, Campbell och hans sällskap bombarderas av egg, tomater och allt möjligt under den tid som är kvar av första perioden. Polisen och arena personalen försöker förgäves hålla folkmassan ifrån Campbell, någon lyckas ta sig igenom och låtsas sträcka fram sin hand för att hälsa, när Campbell i sin tur sträcker fram sin, slår mannen Campbell i ansiktet först med en örfil och sedan ett knytnävsslag. När polisen försöker dra bort mannen utlöser någon fortfarande oklart vem (troligen någon polis, men ingen erkänner) en tårgasgranat, och arenan utryms. Publiken som strömmar ut från arenan förenar sig med folkmassan utanför som dessutom snabbt får tillskott, när de som lyssnat på matchen i radio också ger sig ut på gatorna. Upploppet håller på till klockan 3 på natten, 12 polismän och 25 civila skadas, över 50 affärer plundras, polisen arresterar minst 100 personer. Skadorna uppskattas till allt från 100,000 till 500,000 CAD (100.000 motsvarar ungefär 825.000 nu 2011). Dagen efter går Campbell ut och ljuger rakt in i TV kamerorna om att han inte blivit ombedd att inte visa sig. Montreals borgmästare blir fullkomligt rasande och vill arrestera Campbell i direktsändning, Campbell tar sedan tillbaka det han sagt. Richard håller en kort presskonferens där han ber om lugn:
”Because I always try so hard to win and had my troubles in Boston, I was suspended. At playoff time it hurts not be in the game with the boys. However, I want to do what is good for the people of Montreal and the team. So that no further harm will be done, I would like to ask everyone to get behind the team and to help the boys win from the New York Rangers and Detroit. I will take my punishment and come back next year to help the club and the younger players to win the Cup”
I en artikel 4 dagar efter upploppet skriver journalisten André Laurendeau att upploppet var det första tecknet på en växande nationalism i Quebec. Artikeln är döpt till ”On a tué mon frère Richard” ”My brother Richard has been killed”. Laurendeau skriver att upploppet avslöjade för alla de tydliga skillnaderna mellan fransk-kanadensarna och de engelskspråkiga, och varför fransk-kanadensarna hållits i passivitet så länge.
Boom Boom Geoffrion går förbi Richard i poängligan, vilket innebär att Richard aldrig fick vinna Art Ross Trophy. Canadiens och Detroit möts mycket riktigt i Stanley Cup finalen och Detroit avgör i den sjunde matchen på hemmaplan.
Dick Irvin får sparken som coach efter säsongen och in kommer Toe Blake. Resultatet blir att Canadiens vinner 5 raka Stanley Cup under Richards 5 sista säsonger. Mycket kan nog tillskrivas att Canadiens verkligen fick en känsla av att alla är emot oss och nu jävlar ska vi visa dem.
Detta (alltså The Richard Riot) anses av forskare vara startskottet på den sk. Tysta revolutionen i Quebec som ledde fram till lika rättigheter för fransk-kanadensarna och övriga minoriteter och i sin fortsättning blev startskottet för det moderna Canada när Pierre Trudeau valdes till premiärminister 1968. Året innan hade General Charles de Gaulle (Frankrikes president fram till 1969) förklarat ”Vive le Québec libre” leve det fria Quebec, då blev det fart på resten av Canada, risken att förlora Quebec med all dess historia blev helt plötsligt en verklighet för dem. Reformer sprutades fram, allt för att blidka en växande nationalism och separatism i Quebec och av bara farten fick Canada som varit t.o.m. mer konservativt än Storbritannien en av världens mest liberala lagstiftningar och blev ett föregångsland i de flesta sociala frågor.
Länkar:
http://www.youtube.com/watch?v=I24DnHrYxfY&
http://www.youtube.com/watch?v=2tVKak0eANc&
http://www.youtube.com/watch?v=6ew-wQEMbo4&
http://www.youtube.com/watch?v=D95wlB98I7o&
Källor: Legendsofhockey.net, Canadiens.com, wikipedia.org, habseyesontheprice.com, greatesthockeylegends.com
