Espanyol - Villareal 1 - 2
Vissa skrek ja igår, vissa skrek ut ett nej. Med Espanyol får man lite av varje.
När de flesta av oss så smått började fundera på om det skulle bli ett ja eller ett nej. När de flesta av oss hade lämnat vallokalen bakom oss. När några av oss hade lämnat ett Ja och uppenbarligen de flesta av oss Vrålat ut ett nej hade de flesta känslostormar redan utspelats på Olympiastadion i Barcelona.
Ja skrek de flesta redan efter tretton minuter då Maxi plockade upp bollen. Bollen hade han fått serverad efter ett fatalt misstag från Villareals försvar. Han tog emot drev in mot mål och tryckte in bollen otagbart för Villareals målvakt. De flesta på Stadion plockade fran cervesas och tapas kvällen kunde blivit riktigt trevlig.
Espanyol tryckte på och hade tydligen bestämt sig. Ja var det ord som skulle eka mellan väggarna på den Katalanska grytan. Villareal såg fullständigt borta ut, deras försvarsspel var inte vackert. När bollen kom i närheten försökte de bara sparka bollen så långt bort som möjligt. Muren framför deras straffområde var hög och tjock. Muren hade också den dos av tur alla sådana här statiska murar behöver. Muren var lika hög bred och oöverstigbar som den mur de afrikanska flyktingar ser från sin sida av det blåa medelhavet. Lika omöjlig att forcera som deras dröm om ett
liv i ett EU-land som medborgare med fulla rättigheter är utopisk.
Allting rullade på och jag var glad i hågen över de rapporter som rullade in. Espanyols spel har under de tidiga omgångarna inte varit mycket att hurra för men nu verkade all tvekan vara som bortblåst.
Att Villareal kvitterar i den 24:e minuten genom Victor kunde inte få oss att släppa Ja känslan. Ett nej är bara ett nej det är inte allas nej. Eftersom det var ett tvetydigt och lite splittrat nej kändes det inte som att det var viktigt. Vi var bra, vi hade fart och det var våran dag det kändes ända ner i tårna.
Vi kämpade på i en match som bara blev hårdare och hårdare. De tidigare så fina trixarna från Villareal visade upp ett hårt och ibland rent ut brutalt spel. De gula ubåtarna kände nog att de tagit sig vatten över huvudet på mer än ett sätt. Periskopet var på sned och torpederna var
fyllda med oljigt fiskmjöl från Galicien. För vår del var det som en gammaldags picknick i Frankrike. Baguetter, Brie och Bonjour var mer våra tankar.
Var domaren hade sin läggning var svårt att se. Vi hade stött på honom tidigare som omräknare. Då hade han tittat på våra blåvita spelare i en beryktad match mot Alaves och fattat beslutet att de skulle ha ett nej i ansiktet. Tyvärr tyckte han att det var två som förtjänade detta. Deras medverkan i det stora samarbete som kallas fotbollsmatch var icke önskvärd. Lite senare, rättare sagt på något som i vanliga fall är den tid då man står i omklädningsrummet och duschar blåser han straff till Alaves och den dagen var förstörd.
Men det var helt andra bullar idag det var vi alla överens om. Vi var Pizza och Sauerkraut. Stripes med majonäs och fisk i olika former. Vi var ett hopkok av Europa som gick som ett tåg på banor av härdat stål från Krupps. Problemet med alla såna här visioner är att alla inte delar just din vision och framförallt inte din version av den. Att sedan vissa inte kan se skillnad på filmningar, ljug och finter skapar problem. Speciellt inte när det är något så viktigt som ett EU-val, förlåt jag menade fotbollsmatch gör det bara mer irriterande.
Hur man inte kan se att spelare bara slänger sig i straffområdet som en gammal sur älgjägare från Kalvträsk med hemkört i blodomloppet skrikande efter status quo gör mig irriterad. Detta eviga nej som präglat hans liv sedan hans första tur på fjällen gör bara saken ännu värre. För så var det. Efter att ha visat ut Alvarez i den 71:a minuten något som han förtjänade tio gånger om redan i första lyckades klåparen till rättskipare hitta en straff i den 90:e inuten. Att vi sedan skulle haft en i den 70:e minuten efter en horribel fällning på Jordi gör inte saken bättre
Vår president har under hela måndagen i diverse tidningar skrikit ut sin vrede över denna domare. Lyckligtvis kan
han använda lite hårdare ord än vissa andra i denna förlustens stund. Måhända var räknaren av korten mutad, vem vet. Men det hade varit en tröst och nåd av himmelska proportioner.
Espanyol: Lemmens; Bertrán, Jarque, Lopo, Wome;
Bastía, Domoraud (Alex Fernández 69);
Tayfun (Tamudo 56), Maxi, Bobson;
Raúl Molina (Jordi Cruyff 67).
Villarreal: Reina; Javi Venta, Ballesteros, Quique Alvarez, Arruabarrena;
Calleja (Belleti 61), Martí, Riquelme, Roger (Roger 89);
Víctor (Coloccini 66) José Mari.
Mål: 1-0, 13 Maxi. 1-1, 24 Víctor. 1-2, 90 Riquelme (straff)
Gula kort : Calleja (12), Quique Álvarez (31 .71), Pedro Martí (37), Domoraud (42), Bastía (52),
Wome (61), Ballesteros (87) y Lopo (90).
Rött : Quique Álvarez (71),
Åskådare : 20.100
jahlm@hotbrev.com
