Real Madrid - RCD Espanyol 2 - 1
Vi föll med backlinjen och det var ett fall framåt.
I den sjätte omgången var spåret satt mot det som är en av årets höjdpunkter på bortaplan. Bernabeu var stadions namn och för motståndet stod de ibland oövervinnliga Madrid. Medan detta lag verkar kunna investera hur mycket som helst trots stora skulder fick vi skicka det vanliga hemvävda. Att det skulle bli förlust var inte direkt någon kvalificerad gissning när det som skulle bli en av huvudpersonerna nämligen domare Lassa blåste igång.
Då vårt försvar varit mer än bräckligt under säsongsinledningen var det väl ingen i huvudstaden som tog oss på allvar. Dock skall sägas att de flesta stjärnor var på plan för de vita. De många insläppta målen under de inledande fem omgångarna hade fått Clemente att ställa ut en backlinje bestående av fem spelare. Samtidigt hade han förmodligen spelat åttiotals hiten "The only way is up" med Yazz för hela truppen under turen till Madrid för att ingjuta mod. Antingen har Espanyols spelare otroligt dålig smak eller så hade en fruktan för upprepning av denna tortyr ingjutit ett härligt engagemang i spelarna. För första
gången på länge slet Espanyolspelarna under nittio minuter och bara detta kan få en att gråta tårar av glädje för det är sannerligen något nytt under denna säsong.
Före match hade vi tvingats att göra små justeringar i laguppställningen. Tamudo har återigen lite mindre problem med en lårmuskel och så har även Jordi. Därmed fick det stoppas in lite nya ansikten på olika platser, samtidigt hade vår tränare Clemente pratat om att byta lite. Det skulle i detta fall bli en revolution för att vara från honom. Till mittbackar hade han satt Jarque tillsammans med David Garcia detta gav den fantastiska medelåldern på 22 år vår hittills yngsta uppställning. På mittplan hade det i Jordis frånvaro gjorts plats för en annan före detta Alaves spelare nämligen Morales som haft små ögonblick av bra spel i sig. Framåt hade Tamudos skada gett plats åt den man jag i förra veckans krönika påstod var för bra för bänken nämligen Raul Molina.
Att som vi gör förlora mot de vita från stan är ingen skam det är ett öde som kommer att drabba flera lag under säsongens gång men sättet kan irritera. Madrid hade bollen medges, vad statistiken säger om bollinnehav vill jag inte veta man ändå. Nog tusan höll vi vår mark och försvarade oss på ett bra sätt. I första halvlek hade Raul en i nätet men det var efter att han flyttat vår målvakt Lemmens nästan lika många meter som bollen. Så vad var det som gick fel ?
Mannens namn är Lasa, han höll i pipan och därmed har han rätt mycket att säga till om på de gröna fältet. Det är han som bestämmer hur, när och varför man får ramla. han har den enastående äran att själv få tillhandahålla kortleken som kan delas ut lite hipp som happ. Han har därmed förmågan att ta dig till himlen och dränka dina förhoppningar hur många gånger som helst under nittio minuter.
Jag är inte den som klagar på domare i första taget. Vi har fått lite domslut emot oss på olika tidpunkter här under
säsongens gång men jag har stått bakom principen bra lag har tur och vi, vi är inte bra. Jag har bara en sak att säga. Tack för den televerket, en större skandal än denna Lasa får man min själ leta efter. Inte nog med att man skall behöva hålla koll på alla Beckhams, Helgueras och Rauls nu skall man ha domaren emot sig också tacka fan för att man förlorar. Jag menar tänk sig själv att springa in på ett stadion där det sitter 75 000 tusen pers av dessa är det tvåtusen som gillar dig resten anser att du är något som bara kan orsaka matsmältningsbesvär. Då kommer det en pajas och säger först att jag tror jag följer med massan och blir deras tolfte på plan. Sedan anser han att de som redan är små på plan verkar vara lite många och skickar en av dem till omklädningsrummet för att han protesterar över hans tokbeslut.
Ovanstående är skrivet i fullständig frenesi och ett ursinne som gränsar till det vansinniga. Därför kommer texten om den innehåller stavfel inte att korrigeras min ilska är för stor och det gör mig för deprimerad och arg att bara tänka på det. I den 51:a minuten hade Ronaldo knoppat in ettan bakom Lemmens vår målvakt och det är inget med det, jag trodde det skulle vara tvåsiffrigt vid det laget. I den 67:e drar Roberto Carlos med sig den enögde domaren på en utflykt. Sägas skall här att Roberto Carlos inte var en vidare bra skådespelare och ändå blir resultatet en straff. Figo slår en lam straff och hade jag inte vetat att han har en förmåga att missa dessa (se Champions League) hade jag trott att han skämdes för mycket för att slå in den. Sagt och gjort svagt slagen var den och matchen rullade på.
I den 74:e minuten kom så vår chans och då menar jag chans i förhållandet att vi hade en straff. Det trodde i alla fall alla i Espanyol och nog de flesta på arenan också men tji vad vi bedrog oss. För att det skall vara straff finns det vissa kriterier som måste vara uppfyllda
1. Du måste befinna dig i ett straffområde (helst motståndarens). check!
2. Du bör ha en boll med dig i närheten (annars är det max en obstruktion). check!
3. Du måste tyvärr antingen bli fälld eller att motståndaren tar med handen. check!
4. Domaren, alltså mannen med pipan måste hålla med dig. check ? hallå är du vaken ?
Tyvärr i vårt fall visade sig att han hade en alldeles egen åsikt helt befriad från någon som helst känsla för realism och därmed var denna dagen förstörd. I samband med detta blev först Wome varnad något som skulle få konsekvenser senare och även vår annars så lugne tränare Clemente fick sig ett gult kort i sitt förvånade nylle. Det roliga med detta var att efter matchen mot mot Malaga var det rätt många upprörda känslor inom föreningen. Detta mot en domare som är sant antiBarcelonsk och då var Clemente den förste som försvarade just denna stackars man som vår president hade helt andra planer för. I planer behöver jag väl bara antyda något om ETA och bilbomber för att ni skall förstå vart han kunde flyga.
Naturligtvis är det bara talande att Ronaldo sju minuter senare knoppar in en tvåa och alla inser att det roliga är över. Att vi trots detta fortsätter att kämpa och lyckas få in en reducering på övertid som är helt verkningslös hör väl bara till ordningen. Dessförinnan hade Wome också hunnit få sitt andra gula i 90:e minuten.
Trots allt finns det hopp för oss det har jag trott och fortsätter att tro för denna match var ett bra steg framåt. Jag säger som vissa nu är det bara femtio år och ett nukleärt krig från att vi tar hem Primeran.
Real Madrid: Iker Casillas; Salgado, Pavón, Helguera, Roberto Carlos;
Figo, Beckham (Cambiasso 87), Guti, Zidane (Solari 87);
Raúl, Ronaldo (Portillo 87).
RCD Espanyol: Lemmens; Tayfun (Velamazán 64), Jarque, C.García, Domoroud, D.García;
Bastía (Òscar 79), Morales (Àlex 70), Wome, Maxi;Raúl Molina
Mål: 1-0, Ronaldo (51) 2-0, Ronaldo (81) 2-1, Àlex (93)
Åskådare: 75.000
Gula kort: Carlos García (28), Raúl (56), Zidane (63), Clemente (75), Michel (88),
Rött kort: Wome (74, 90)
Domare: Pérez Lasa
jahlm@hotbrev.com
