Espanyol - Valladolid 2 - 0
Vi gör vår plikt och fortsätter att vinna. Synd att inte alla gör det.
Det var en i Espanyolkretsar högt "hypad" match. Vi har under de senaste omgångarna lyckats vinna några matcher och söndagens match mot Valladolid var en måste vinna match modell större. En vinst och vi skulle ha riktig kontakt med lagen ovanför strecket. En förlust eller oavgjord och det goda jobb vi gjort de senaste omgångarna skulle vara i stort betydelselöst. Att sedan tränaren Luis går ut i tidningar och säger just detta kan väl få mig att tvivla på hans psykologiska egenskaper samtidigt är det väl inte lönt att hymla och på ett sätt befriande kaxigt för att vara ett bottenlag.
Att det var nervöst för spelarna att springa in för första halvlek på Olympiastadion var fullständigt uppenbart. Varken vi eller Valladolid var speciellt bra de första femton minuterna. Femton minuter var förövrigt den tid Luis Fernandez tränaren i Espanyol gav sitt eget högerbacksexperiment. Till denna match hade Domoraud och Lopo bytat plats.
Lopo gick från mitten ut till höger oh Domoraud tog den omvända vägen. Varför detta försök överhuvudtaget gjordes är det ingen som vet. Ibland tror jag att Luis bara slänger omkring folk för att hålla dom på tårna. Naturligtvis blev det galet och Valladolid försökte hela tiden spela sig igenom på vår högersida eftersom de kände att det inte funkade riktigt bra defensivt på denna sida. Lyckligtvis är inte Luis sämre än att han insåg att det var galet tänkt och efter en kvart bytade han tillbaka till det gamla vanliga. Kanske fanns det några taktiska hänsyn som Luis såg och inte vi andra men det verkar konstigt, samtidigt skall det sägas att han ändrade fort när han såg att det inte fungerade.
Hela första halvlek var mer en kamp än en fotbollsmatch och de chanser som skapades skapades av Valladolid. Det är tyvärr så att när poängen är så viktig som den var i denna matchen är det lätt att matcher förvandlas till ett mittfältskrig modell arton man på tjugo meters plandjup. Det bökas och stökas och spelets hela ide förvandlas till ett sammelsurium av glidtacklingar och dåliga passningar. Sägas skall dock att Valladolid trots bortaplan försökte sticka upp näsan ovanför denna dy och gjorde i denna halvlek det bättre än oss.
Förra veckans succéman Claudiu hade det rätt jobbigt ensam uppe på topp. Han försökte så gott han kunde men utan effektivt understöd från de tre offensiva mittfältarna var han som en alldeles egen ö i en ocean av Valladolidförsvarare. Det är inte lätt att skapa något ensam mot två eller tre motståndar utan det blev mest att möta boll och lägga tillbaka. Den vanliga kommentaren spela enkelt gällde i högsta grad hans första halvlek. Sägas skall dock att han gjorde detta bra och att göra om förra helgens bedrift mot Villareal kan vi kanske inte begära varje helg. Det hade varit lite förmätet och att ha väl stora krav.
Andra halvlek rullade igång medan Tamudo värmde upp längs sidlinjen till ovationer från Barcelonapubliken. De visste att med hans inträde skulle vi bli ett bättre lag och att han fick vila under första halvlek var ett genidrag. Han har varit på två veckors rehabträning och det tog inte många minuter ínnan han slog till. Han blev inbytt i den 53:e minuten och efter tre minuter på banan hade han dragit in vårt ledningsmål. Efter att Valladolid tryckts tillbaka och misslyckats med att få undan bollen samt lite taskigt målvaktsarbete av Bizarri hade vi det viktiga ledningsmålet. Visst är det bra att han finns denna vår version av Raúl men ibland måste han uppfatta det som tungt. Hela vår säsong ligger lite gran hans händer. Med honom på plan blir vi klart mycket bättre och det är en hel massa ansvar för en ensam spelare.
En annan som under Clementes ledning inte ens var tilltänkt för startelvan och som hade sina agenter på plats i Barcelona för förhandlingar om att bryta sitt kontrakt var Fredson. Han hann inte genomföra dessa förhandlingar innan Javier fick sparken och tur var det för oss. Tittar man på de senaste matcherna är det lätt att definiera förluster och vinster. Fredson på plan = vinst. Fredson skadad eller avstängd = förlust. Luis har hittat ett givet alternativ på den defensiva pivoten och Fredson infriar alla de förväntningar vi har haft på honom sen han kom till klubben. Att han sedan i den 58:e minuten får kröna sitt framträdande på ett mål efter hörna är bara sådant som får en supporter att gråta en liten glädjetår. Man bockar och tackar och önskar att alla söndagskvällar framför Internet skulle vara likadana.
Resten av matchen var ett sömnpiller där Valladolid ville men inte kunde och vi inte ens var intresserade av att försöka. Både spelare och tränare var nöjda och mätta. Blickarna vandrade rätt ofta bort mot resultattavlan för att hålla sig uppdaterad över hur det gick för bottenkollegor och det blev sådär. Några förlorade programenligt medan vissa överraskande vann. Till sist skänker jag en taskig tanke till Tv4+ som tvingar mig att titta på Zaragoza nu när Sundgren sitter i studion och ännu värre blev det nu när de vann mot ett för dagen mycket dåligt Sociedad. Skäms på er allihopa.
Espanyol :
Lemmens, Lopo, Domoraud, Pochettino,
David García, Morales (Tamudo 53), Fredson ( Hadji 76), Maxi, De la Peña, Jordi, Claudiu (Alex 59).
Valladolid :
Bizzarri, Torres Gómez, Julio César,
Richetti, Marcos, Sales (Cardetti 67), Caminero, Jonathan (Rafa 88), Sousa (Zapata 61), Oscar, Losada
Mål: 1-0, Tamudo (56), 2-0, Fredson (58)
Åskådare: 21.200
Gula kort: Sousa (36), tränare Vázquez (73), Hadji (79), David García (84), Torres Gómez (93),