Huvudstaden kommer på besök och jag, jag bara duckar
För hur det än går så blir det fel.
Det är med en skräckblandad förtjusning man ibland tittar på spelprogrammet och inser att kungarna är på ingång. Det är med en skräckblandad förtjusning man förväntar sig radiorapporter från ett för en gångs skull fullsatt Olympiastadion. Det är med en skräckblandad förtjusning man förväntar sig att målen skall komma i en tät och välspelad match som går in i historieböckerna. Det finns bara ett problem med hela tankebanan. . .
Hur det än går kommer jag att vara en förlorare. Vinner Real Madrid kommer jag att förbanna mitt lags öde och de orättvisor som finns i fotbollsvärlden. Att vi inte har råd med deras bänks lönekostnad och inte får en bråkdel av deras uppmärksamhet. Att pressen på oss för tillfället är stor visas i det faktum att vi veckan efter möter Valencia och behöver varje poäng vi kan få beroende på vår position i ligan.
Vinner Espanyol kommer jag att göra små nätta danssteg på mitt vardagsrumsgolv till glädje för både grannar och betittare från när och fjärran. Tyvärr finns det även ett slut på dansen och den beror på att när man får brödkavlar i huvudet kan man inte dansa. Då lägger man sig ner. Om detta sedan blir en frivillig rörelse eller tillkommer av den rena kraft ens sambo kan utväxla i armleden som styr brödkavlen låter jag vara osagt för som ni nu förstår bor jag ihop med en FIGOIST.
Jag skall ge er en liten förklaring till hur det ligger till. Det är inte laget Real Madrid som sådant hon älskar. Visst charmeras både hon och jag av deras offensiva och spelglada fotboll. Visst är det så att vi i Champions League sammanhang båda kan njuta av Reals konster men den springande punkten är Figo.
Enligt källans egen utsago och mina komparativa studier kan han aldrig göra fel på en fotbollsplan. Det är alltid något eller någon annans fel. Det kan vara planen, bollen, eller medspelarnas oförmåga att förstå hans storhet. Det kan vara motståndarna som är dumma, domare som är ännu dummare men det blir aldrig, aldrig Figos fel.
Skulle han mot vad hon ser all förmodan trippa någon bakifrån och sägas skall att enligt min åsikt händer detta ibland tittar hon på mig med undrande blick. Det kommer genast sedan ett förtydligande mellan mina suckar -Han spelade på bollen, den andre kludden får väl tåla något annars får han syssla med något annat-. Skulle det sedan vara det omvända. Att den lysande stjärnan på fotbollshimlen skulle bli nerdragen eller som jag ser det, filma till sig en frispark efter en löpduell är det en annan ton i megafonen. - Vilken buse jag hoppas han inte skadade sig - detta medan Figo gör sina vanliga grimaser och spelar ut hela sitt känsloregister och indignation över detta överfall. Att den andre spelaren genast skall bestraffas med ett samtal från domaren med följande kort definitivt av den gula modellen och gärna den röda ses som självklart från min vänsterkant.
Detta är bara en av de anledningar som gör att jag ser framemot helgen med skräckblandad förtjusning. För jag vet att hur det än går så kommer det att bli bra. Antingen är jag på gott humör eller också blir den andre som en lysande stjärna. Samtidigt är jag ruggigt medveten om att jag, jag får lyssna på matchen i garderoben och överlämna Internet till de högre makterna i mitt hem för annars kan det bli en sorglig historia i den svenska kvällspressen.
