Espanyol - Athletic Bilbao - 3-3 i svängig match
Espanyol såg länge ut att vara på väg mot säsongens första trea i en match där hemmalaget gick till halvtidsvila med en trygg 2-0-ledning och övertygande spel. Sen kom vändningen. Två gånger. Det kan anses vara symptomatiskt för ett lag ur form och utan självförtroende att klappa igenom på detta sättet. Liksom mot Zaragoza kom också poängtappet i matchens slutminuter.
Jaha. Detta som såg så bra ut.
Känslan i halvtid var förrädiskt betryggande. Espanyol hade inlett matchen på ett sätt som inte skvallrade om ett lag på nedflyttningsplats. Bra bolltempo, fina kombinationer och ett Athletic-försvar som fler än en gång fick ställa sig i korvkön. Som ett brev på posten kom också ledningen genom Javi Lopez fint framspelad av Verdú. Ledningsmålet gjorde att Espanyols offensiva spel kom av sig och gästerna var plötsligt välkomna in i matchen. Härdad av säsongsinledningens många tappade ledningar var känslan att Athletic på något sätt skulle vända på detta. Vetskapen om att en av ligans absolut bästa spelare satt redo på bänken och bara väntade på att få komma in och förstöra festen förstärkte denna känslan. Jag talar givetvis om Fernando Llorente som efter en skadefylld säsongsinledning nu var beredd att göra säsongsdebut.
Därför var Verdús 2-0-mål strax före vilan högst välkommet. Longo (bra match!) drog iväg ett skott som Verdú enkelt kunde förvalta returen på. Hade det inte varit för att vi suttit i exakt samma sits tidigare med tappade ledningar och poäng som följd hade matchen här känts avgjord.
Det var den inte.
45 minuter, 4 mål och magsår senare kunde vi istället åter se vårat lag håglöst vandra av planen utan de poäng vi förtjänade. Aduriz reducerade med huvudet tio minuter in i halvleken, Sedan skickade de in Llorente och givetvis skulle mannen göra mål på sin första bolltouch. Kvitterat och en deja vú-känsla jag helst sluppit känna. Där och då kändes det förlorat, men återigen fylldes jag av en falsk känsla av förhoppning om tre oerhört viktigt pinnar när vårat Inter-lån Longo kom loss och disktinkt satte 3-2 med tio minuter kvar. Longo blev givetvis oerhört glad över detta faktum. Lite för glad. I euforin valde han att fira målet med fansen på första raden. Någonting som alla vet (även Longo) är regelvidrigt. Följden blev att Longo fick dagens andra gula och blev utvisad. Petigt, men korrekt. Ett decimerat hemmalag lyckades freda målet i tre minuter innan Aduriz tryckte in dagens andra kvittering. 3-3, två tappade ledningar och två tappade poäng.
På pluskontot? Ett stundvis bra spel och fröjdig offensiv. Även Longo kan vara nöjd med sina 80 minuter på planen. Pigga intentioner och inblandad i det mesta framåt.
På det betydligt tjockade minuskontot? Två förlorade poäng, Rui Fonte och lunchmatcher. Att vi återigen tappar en ledning på detta viset är på intet sätt acceptabel. Uppenbarligen finns kvalité för att slippa nedflyttningskamp i detta laget. Varför hamnar vi då i den här sitsen, inte ibland, utan varje gång? Jag tror att problemet sitter i huvudet på spelarna, och det är ingen annans ansvar än Pochettinos att råda bot på detta.
Rui Fonte är helt under isen och borde ha varit med från början. Att han efter sin säsongsinledning åter fick starta är för mig en gåta.
Anledningen till att jag inte gillar fenomenet med lunchmatcher är inte enbart på grund av att jag tvingades se matchen tillsammans med mormor på släktkalaset, utan också då jag tycker det påverkar hela inramningen på matchen. Lite folk, varmt och dålig inramning. Dessutom hade jag som spelare inte trivts med en så tidig avspark.
Laguppställningarna:
RCD Espanyol: C. Álvarez, Raúl R, Víctor S, Forlín, Verdú, Rui Fonte (Stuani min.66), Longo, H. Moreno, Javi López, Capdevila (Tejera, min.74), Wakaso (V. Álvarez, min.82).
Athletic Bilbao: Iraizoz, Amorebieta, Iturraspe, De Marcos (Ibai min.46), Susaeta, Iraola, Isma López (Llorente, min.68), Íñigo Pérez (San José min.40), Gurpegi, Muniain, Aduriz.