Krönika: Finns det något att ens hoppas på eller våga drömma om?
En ny säsong är runt hörnet – det är knappt så att krutröken lagt sig efter fjolårssäsongens avslutning och sista omgång där Valencia var ett par mål ifrån degradering och fullständigt fritt fall. Det är ett sår som, åtminstone hos mig, absolut inte läkt färdigt, varken mentalt eller fysiskt. Att Valencia CF varit på dekis ett tag är vi väl alla kallt medvetna om, men det har ju aldrig varit så nära stupet som nu. Kanske en naiv inställning att inte tro det kunde gå så långt trots att precis varenda varningslampa blinkat rött flera år och för varje säsong har förfallet blivit värre och värre.
Men nu tänkte man att även cirkusen i Singapore skulle vakna – när man insåg att de senaste årens strategi och sportsliga satsning inte räcker och i värsta fall kan sluta med Segundan. Man hade kanske förväntat sig en sommar som skulle bli litegrann av en remontada och nystart för Valencia. Inte så att någon förväntade sig en storsatsning och drömmar om Europa igen, men åtminstone att truppen inför den kommande säsong skulle kännas starkare än förra och att nedflyttningshotet inte skulle bli alls så reelt som den gångna säsongen, ett truppbygge och en ”satsning” för att nå de där mellanmjölksnivåer kring plats 11-12 i tabellen.
Men sanningen är att så här fem dagar innan ligastarten mot Sevilla så ser truppen som avslutade säsongen ifjol ut som en Champions League-vinnnade trupp i jämförelse med det fuskbygget som Ruben Baraja nu har till förfogande. Visst i de defensiva regionerna är det i bästa fall oförändrat – man har fått behålla (än så länge åtminstone) en av ligans bästa målvakter Mamardashvili och kapten Gaya. Gabriel är visserligen på något slags märkligt mission att bråka sig bort och Diakhaby har sett lika stolpig ut under försäsongen som Diakhaby oftast gör. Men fine – defensivt sett så ser det väl helt ok ut kanske. Visst det saknas uppenbart en ledare och general och bakom startande försvarslinjen är det väldigt tunt.
Men sen för varje lagdel framåt i banan vi går så ser det allt värre ut – mittfältet med enda nyförvärvet Pepelu som gjort bra saker i Levante (det är den hyllan vi är på nu och shoppar), tillsammans med förra vårens stora utropstecken Javi Guerra och en förhoppningsvis skadefri Andre Almeida, det ska väl i alla fall hålla mitten/undre halvan La Liga-klass. Men det är bräckligt redan här – både startande spelare och ersättarna där bakom. Väldigt ungt och förvisso lovande, men också oerfaret och ingen riktig ledare att hålla i handen när det blåser eller som tar tag i taktpinnen.
Längst fram i banan i det som ska kallas offensiven, minns att vi gjorde 42 mål ifjol vilket var sämre än Espanyol som åkte ur, så ser det helt tomt ut. Hugo Duro som knappt ens fick agera supersub ifjol är förstahandsvalet som nia central och flankeras av Fran Perez och Diego Lopez. Cavani är borta, Samuel Lino är borta och Justin Kluivert är borta. Det är ungefär hälften av målen som ett väldigt målfattigt Valencia gjorde ifjol. Att det sett minst sagt trubbigt ut under försäsongen är en underdrift utan dess like. Alberto Mari, en annan uppflyttad yngling, som kanske var den offensiva spelare som såg mest spännande ut under sommarens försäsong skadade sig på träning och har nu tvingats till operation som håller honom borta i 2-3 månader åtminstone.
Och sen på tränarbänken finns fortsatt legendaren Ruben Baraja – som det knappt går att säga ett enda ont ord om, såväl med tanke på hans fina spelarkarriär för klubben som hans hjältemod att ens ta sig an det sjunkande skeppet Valencia i våras när allting pekade mot Segundan och sen få ihop det på sättet som man gjorde och rädda kontraktet. Men nu är utmaningen något helt annat, det är dels som jag försökt redogöra för ovan en trupp som är väldigt tunn och oerfaren och utan några ledande spelare likt Kluivert, Cavani, Lino, Musah eller Nico att förlita sig på ute på planen och det är en hel säsong som ska genomföras och startas. Ganska så olikt att komma in som interim sista månaderna och bara rädda det som räddas kan med i stort sett allt att vinna nästanpå.
Så ja – tillbaka till grundfrågan i rubriken till denna krönika, finns det egentligen något att tro på eller drömma om i dagens Valencia?
Nja jag har väl använt knappt 1000 tecken till att måla upp en bild om ett Valencia som är svagare, mer oerfaret och betydligt tunnare än det Valencia som var minuter och något mål ifrån degradering i sista omgången ifjol, med en relativt oerfaren och oprövad tränare på bänken. Med en ägare som fortsatt urholkar allt värde i klubben och säljer av allting som betingar minsta lilla värde och återinvesterar i stort sett noll och ingenting i nya spelare. Det finns inga tecken på att förfallet som Meriton och Peter Lim håller på att genomföra i Valencia CF är på väg att upphöra eller att vi sett någon botten. Snarare tvärtom – inte ens förra säsongens drama blev en väckarklocka.
Jag tror dessvärre vi får inrikta oss på en säsong där varje poäng blir värd sin vikt guld, där vi kommer få strida som aldrig förr för att behålla våran La Liga-existens en säsong till, att komma upp i 40 poäng och hoppas det ska räcka. Frågan är såklart – till vilken nytta? Det är lite där man står nu åtminstone, för det känns just nu mer som en fråga om när snarare än om – Valencia CF åker ur La Liga med det här ägandet och styret.
Å andra sidan, Valencia går in i säsongen med ligans yngsta trupp, med flera spelare som blixtrade till under våren, som spelare med hjärtat och den ungdomliga entusiasmen och ibland naiviteten. Vi går in i en säsong med en tränare som vi alla står bakom och stöttar helhjärtat oavsett vad. Det är ett lag idag som åtminstone inte känns som ett gäng legoknektar utan snarare med väldigt många spelare som jag tror har stort hjärta för Valencia CF. Det överväger alltid en del av det man kanske saknar i kvalitet och erfarenhet. Mitt hjärta säger att det kommer bli tillräckligt, kanske kan detta kryddas med åtminstone ett par tre nyförvärv som kommer in med spets offensivt. Ja då kanske vi kan hoppas en 12:e plats trots allt.
