Irak - Där landslaget enar folket
Trots de ständigt pågående konflikterna i Irak finns det vissa saker som enar landet. En av dem är fotbollslandslaget. Ett landslag som flera gånger har överraskat omvärlden. Ett landslag som trots bristen på i stort sett allt ett landslag behöver, har lyckats prestera i de stora tävlingarna man har medverkat i
Våldet har härjat i stort sett varje dag, dygnet runt på gatorna i Baghdad, ända sen invasionen år 2003. Men det finns en speciell tid då irakier kan känna sig trygga när de går ut på gatorna. En speciell tid då en boll rullar på gräs någonstans långt, långt borta från Irak, långt, långt borta från Baghdad. På en arena där grönvitklädda män springer på en främmande gräsmatta med ett enda mål. Att vinna.
De vet vad en seger kan betyda för landet. De vet att just den segern kanske kan rädda något eller kanske några liv. Under de 90 minuterna är gatorna nästan tomma i Baghdad. Alla är någonstans för att se ett de av dem få saker som kan få nationen att bli som en enad nation, om inte annat, så i alla fall under 90 minuter.
Och det är inte ofta landslaget sviker. Det började i augusti år 2004. Sommar-OS i Aten. Vägen dit var lång och dramatisk men nu stod man där. Först på spelprogrammet var Portugal med Cristiano Ronaldo i spetsen, en match som många irakier trodde skulle vara över innan den ens hade börjat, men landslaget ville annat. Efter 90 minuter stod det 4-2 på resultattavlan i Pampeloponnisiako -stadion i Patras efter lång och dramatisk match för Iraks del, och glädjen kunde inte vara större bland fotbollsfans i Irak.
Detta var bara den första av flera mirakel som skulle komma därefter. Laget lyckades även besegra Australien och därmed också gå vidare till semifinal där dock Paraguay blev lite för svåra. Men vad gjorde det? Det var ju ändå ingen som hade förväntat sig något poäng överhuvudtaget i början av turneringen. Men nu stod man där, 4:a av alla världens lag.
Det andra stora miraklet kom år 2007. Seger i Asiatiska Mästerskapen. Något som alla Irakier idag kommer minnas för en lång tid framöver. Efter en toppeninsats och två mediokra matcher var man klara för kvartsfinal. Där väntade Vietnam. En ganska enkel match för Irak, som inte alltid presterar mot mindre bra lag men nu stod man som vinnare efter 90 minuter.
Semifinalen skulle bli mer dramatisk. Oavgjort efter 90 minuter och likadant efter förläggning skulle i sin tur betyda straffar. Inte ens Lee Woon-Jae, Sydkoreas hjälte från VM 2002 kunde stoppa irakierna från att nå finalen i turneringen. Nu var glädjen större än någonsin bland de Irakiska fansen. Landslaget hade ännu en gång bevisat vad man går för, visserligen tack vare lite tur på vägen men vem skulle inte unna de det efter allt som spelarna och folket gått igenom?
I slutet av juli var det dags för final. Motståndet stod ett av grannländerna för, ett erkänt bra lag i Asien som däremot inte lyckats så bra utanför. En riktig nagelbitare och efter två 45-minuter långa halvlekar stod det klart, Irak hade vunnit Asiatiska mästerskapen för första gången i landets historia.
Nästan två år senare har det hänt en del, men inget lika positivt som händelserna i Augusti 2004 och Juli 2007. I sommar är det dags för Confederations Cup i Sydafrika. Irak är bland de länder som deltar i turneringen. En sak som man kan råda alla som kommer titta på turneringen är, är att aldrig räkna bort Irak. Hur dåligt laget än verkar, så är det så att spelarna spelar mer med hjärtat än vad förmodligen något annat landslag gör. Så räkna aldrig bort Irak. Aldrig.
