Ett ögonbryn ifrån
Målen som skulle komma, kom aldrig. Matchen som skulle vinnas slutade oavgjort. Irak som skulle gå vidare, gick inte vidare. Succén som skulle bli, blev inte av.
Dagen började helt underbart, det hade aldrig känts bättre på en dag då Irak skulle spela match. Idag skulle vi få jubla igen. Våra hjältar från förr skulle göra det igen. Vi skulle hylla dem igen. Vi skulle visa världen vad vi gick för.
Klockan var 20:30 och det var dags. Nu jävlar, tänkte jag. Nu vinner vi. Med 2-0. Minst. Och matchen började bra. Irak hade flera målchanser, och bjöd på ett bra spel. Nu jävlar tänkte jag, nu vinner vi. Sedan gick tiden och Nya Zeeland tog över. Ingen fara tänkte jag, snart så. Snart så vänder vi på det här. Snart gör vi mål.
Sedan började Nya Zeeland ta över mer och mer och första halvleken började lida mot sitt slut. Ingen fara tänkte jag. Vi gör det i andra. Bora vet vad han håller på med, vi tar det här.
Klockan var 21:30 och det var dags för andra halvlek. Nu jävlar tänkte jag. Nu vinner vi det här. Nu gör vi mål. Men ingenting hade förändrats från första halvleken. Det var likadant. Det var samma lag som i första. Men ingen fara tänkte jag, snart vänder vi på det här.
Några minuter in på den andra halvleken, kom glada nyheter. Spanjorerna hade gjort det. Nu behövde vi bara göra två mål. Det klarar vi av, tänkte jag. Det är klart att vi gör. Det måste vi göra. Våra hjältar har gjort det förut och dem kommer göra det igen.
Sedan började Irak spela bättre och man kom till fler och fler anfall. Men ändå kom man aldrig riktigt nära något mål. Men det gör ingenting, tänkte jag. Snart kommer det. Snart kommer målet.
I mitten av andra halvlek kom det ännu gladare nyheter. Spanjorerna hade gjort det igen. Nu behövde vi bara ett mål. Ett enda mål. Mot Nya Zeeland. Det är väl inte så svårt? Det klarar vi väl av? Det måste vi göra.
Men ingenting hände. Varje anfall av Irak blev lika svårt som ett anfall av Sveriges bästa korplag för Nya Zeeland. Men snart kommer det, tänkte jag. Vi har gott om tid. Det här tar vi. Snart får vi jubla igen. Snart är vi i semifinal. Mot självaste Brasilien!
Nu började matchklockan slå sina sista slag. Det vara bra ett par minuter kvar. Irak fick ett anfall. Karrar fick med sig bollen lite turligt mot mål och sedan stod han där, ensam mot Nya Zeelands målvakt. Allt bara stannade. Nu jävlar tänkte jag. Nu gör han mål. Semifinal mot Brasilien. Fan, vad underbart! Karrar sköt och målvakten räddade. Med sitt ”ögonbryn” som en viss herre uttryckte det. Ett ögonbryn. Så nära, men ändå så långt bort var Irak från en semifinal.
Sedan hände någonting däremellan, och plötsligt hade domaren blåst av matchen. Inget mål. Ingen vinst. Inget jubel. Ingen succé. Inget Brasilien. Ingen semifinal. Ingenting.
Efter slutsignalen jublade Nya Zeeländarna som om de hade vunnit VM. Underligt.
Slutligen vill jag gratulera Sydafrika. De förtjänade det. De var bättre än oss under hela gruppspelet, och förtjänar verkligen avancemang.
Vad gäller Irak, så kommer jag alltid att älska vårt landslag. Det kan vara svårt att göra det just nu, men det gör jag. Pinsamt att man inte kan vinna mot Nya Zeeland kan man tycka, men tänk bara på vad vårt landslag har gjort för oss efter kriget. Hur många gånger vi har fått jubla tack vare dem? Tänk bara att vi har fått spela i Confederations Cup. Vi. Irak.
Ett stort tack till våra hjältar för en bra genomförd turnering. Ett extra stort tack till vår största hjälte just nu. Mohammed Gassid. Utan dig hade allting känts mycket värre än vad det gör just nu. Ett stort tack till Bora, som gav allt och lite till fram till sista matchminut. Tack.
Mot Asiatiska Mästerskapen 2011!
