Lagbanner
Gästkrönika: 2009, revanschens år

Gästkrönika: 2009, revanschens år

Gästkrönikören Beshar Al Housaini ser tillbaka och ger sin åsikt om det som har hänt inom irakisk fotboll det senaste halvåret.

Ingen glömmer bort år 2007. Det var det året vårt landslag enade oss. Ingen glömmer heller bort år 2008. Ingen glömmer bort besvikelsen efter matchen mot Qatar den 22 juni 2008. Vad var det som hände egentligen? Berodde det på våra spelare? Eller var det kanske förbundets fel? Hela Iraks landslag verkade gå i stup år 2008!

Hursomhelst kom 2009. Det var detta år vi skulle ta ”revansch”. Det var detta år vi skulle visa araberna och resten av världen vilka vi egentligen är, vilka ”lejon” vi egentligen är! 2009 kom och med Jorvan Viera i spetsen skulle vi ta hem Gulfcupen som hölls i Muscat, Oman. I vår grupp fick vi Bahrain, Kuwait och hemmanationen som tillslut vann hela turneringen: Oman.

När jag väl fick se gruppen så tänkte jag: ’’Yes! Så skönt att slippa Qatar och Saudiarabien. Vi går enkelt vidare till semin.’’ Men det visade sig att jag hade fel. Istället blev det förlust, först mot Bahrain med 3-1 och sedan mot Oman med hela 4-0. Vad hände? Hur gick det till? Inte kunde Oman vinna över oss? De är ju vi som är ’’Kungarna av Asien!’’ Hursomhelst blev Gulfcupen ett enda stort fiasko för vår del.

Ett starkt minne jag har av Gulfcupen var när matchen mot Oman utspelade sig. Man fick se den legendariska Iraksupportern ”Qadoori” gråtandes. En reporter gick fram till honom och frågade om hans åsikt. Qadoori svarade: ’’Vi måste få bort dem här spelarna! Vi vill inte ha Hawar, Younis och company. Från och med nu ska vi satsa på dem yngre!’’

Man fick även höra den nu avlidne Ammo Babas åsikt: ’’Jag är verkligen besviken på spelarna. Innan den första matchen sa jag till spelarna att de inte skulle spela fult och ifall domaren eller någon i motståndarlaget skulle göra något som inte var rättvist skulle de bara gått därifrån med ett leende på läpparna. Men de lyssnade inte på mig. Jag vill se ett nytt landslag helt enkelt!’’

Jorvan Viera blev kickad och nu hade det irakiska fotbollsförbundet samt spelarna som hade deltagit i turneringen fått stor kritik. Man anlitade Radhi Shneishel tillfälligt medan man hittade den utländske tränaren som man letade efter inför Confederations Cup. Radhi som tidigare hade varit spelare för det irakiska landslaget hade även tränarmeriter på sitt CV. Han hade tränat 3 lag (Qatar SC, Quwa Al-Jawiya och Al Zawra’a) innan han tog över som förbundskapten för Irak.

Radhi ledde landslaget i två träningslandskamper innan Bora ”geniet” Milutinovic kom. Radhi fick bli assisterande tränare men hoppade senare av på grund av att han inte längre ville jobba med Bora. Han ansåg att Bora inte tog det irakiska landslaget på allvar. Då tänkte jag: ’’Men kom igen Radhi! Framför dig har du en av dem bästa tränarna i världen. Hans träningsmetod kanske är att man ska ha kul på träningarna. Varför ska du försöka ändra på saker och ting?’’

Bora fick två matcher till att förbereda laget inför Confederations Cup som väntade på sommaren. Den första matchen var mot Qatar och den andra mot Polen. Den första slutade med en 1-0 förlust och den andra slutade oavgjort, 1-1. Okej resultat enligt mig, men det skulle krävas mycket mer av Irak om man skulle lyckas i Confederations Cup.

Cirka en vecka senare var det dags. Den kanske största turneringen Irak hade deltagit i sedan VM 1986. Efter 0-0 mot hemmanationen Sydafrika, 0-1 mot Spanien och 0-0 mot Nya Zeeland fick Irak lämna turneringen redan i gruppspelet. Godkänt enligt mig, men det kunde ha varit mycket bättre.

Bora hade utnyttjat de två träningsmatcherna han hade till det yttersta. Vad skulle Bora göra? Hussein Said (Irakiska fotbollsförbundets nuvarande president) gav honom ca en månad att lära känna spelarna. Varje landslagstränare borde ha minst 4 månader till att lära känna spelarna mm.

Jag hoppas verkligen att vi får en ny president. Hussein Said är värdelös! Jag kan nästan lova att vi skulle vara bättre förberedda till cuper och annat ifall inte Hussein Said var president. Vi har inte ens tillräckliga träningskläder. Han borde se till att vi får riktiga träningskläder. Han borde vara på den irakiska regeringen så att dem ser till att vi får bra arenor, speciellt i Baghdad. Han borde se till att det anordnas fler träningslandskamper osv.

Men jag lägger inte hela skulden på Said. Jag tycker också att de Irakiska spelarna ska ta sig norr ut, till dem europeiska ligorna. Som Nashat gjorde. Om minst åtta spelare i startelvan skulle spela i europeiska klubbar skulle jag kunna lova att det skulle bli förändring i det irakiska landslaget, och självklart på ett positivt sätt. Vi skulle utklassa Gulfländerna! Passningsspelet skulle ta en helt annan vändning, tempot skulle ha helt annan nivå!

Men självklart finns det även goda saker i vår fotboll. Vi har äntligen kunnat spela hemmamatcher och fått träna i vårt land. Vi tar emot lag som vi annars inte skulle kunna ha gjort. Jag tror att ingen kommer glömma bort matcherna mot Palestina. Vilken atmosfär, vilket liv det var där! Helt otroligt. Jag var verkligen superglad när de fick spela i Mela’ab Al Sha'ab. Folk från öst till väst och norr till söder kom för att hylla sina hjältar. Nu får vi bara hoppas att det forsätter såhär. Jag håller verkligen tummarna för att det ska gå bra.

Men i slutändan så kan man konstatera att 2009 fortfarande har äventyr att bjuda på. Vi har matcher mot Tanzania och Nya Zeeland, De Islamiska Spelen, och det kanske största utav allt: Arabiska Nationernas Cup. Vi håller tummarna och önskar vårt landslag all lycka inför framtiden.

Först och främst vill jag (Moslim) tacka Beshar för krönikan. Vill du också dela med dig av dina åsikter angående irakisk fotboll i form av en krönika? Skriv då till moslim@live.se.

Beshar Al Housainimoslim.akill@gmail.com2009-07-20 12:00:00
Author

Fler artiklar om Irak