När ett mål räddar tusen liv
När ett helt land stannar upp. När den värsta av konflikter tar paus, om än för en liten stund. När den värsta av alla skurkar lägger planeringen av sitt nästa stordåd åt sidan. När de värsta fienderna finner det som förenar dem. Bilderna från Sergels Torg. När kurden håller den kurdiska flaggen i ena handen och den irakiska i andra handen. När ett mål räddar tusen liv.
Jag satt i min tränares Saab 9-5 kombi tillsammans med några lagkamrater. Vi var på väg hem ifrån en mindre lyckad fotbollsturnering i Uddevalla, mindre lyckad inte bara resultatmässigt.
Vägen hem tog lång tid; vi skulle i princip resa ganska exakt från kust till kust och faktum är att resan kunde ha varit betydligt kortare om det inte vore för den, visserligen vackra, men som jag kände just då: omätliga Vättern.
Vi bar oss av tidigt på morgonen den dagen. 29 juli 2007. Egentligen fick vi och skulle också stanna över lunch men till min stora lycka var ingen särskilt ivrig över att vara kvar. Jag visste att jag förmodligen skulle missa matchen men jag slutade aldrig att hoppas. Tack vare Sveriges vackra natur och landskap kunde jag utså flera timmar i sträck i en fullproppad bil en varm sommardag.
Under hela resan satt jag nervös och bet på mina naglar. En vidrig vana. Samtidigt slängde jag en blick då och då mot mobilskärmen i hopp om att få någon uppdatering. Behövde liksom inte vara något positivt. Bara något överhuvudtaget.
Med en timme kvar av resan började även radiosporten att uppmärksamma matchen. Reportern meddelade att ställning var oavgjord och jag kommer ihåg mina lagkamraters sympatiblickar som följde efter meddelandet. Detta följdes upp av den väldigt förutsägbara kommentaren som jag gissar på att alla människor ifrån Irak fått höra:
- Irak – spelar man fotboll där ens?
- Haha.
- Ofta de har ett landslag? Haha.
- Ja, de har ju det fast de bombar…
Vi var framme vid Linköping och nu återstod bara en kort sträcka på en landsväg innan jag var framme hemma i Söderköping. Någonstans halva den vägen meddelade radiosportens reporter att Irak hade tagit ledning, med halvtaskig inlevelse. Det förstår jag ju nu i efterhand. Vad spelade det för roll för honom?
Mitt hjärta blev alldeles varmt och jag kunde knappt hålla mig. Lika snabbt som lyckan tog över, lika snabbt kom rösten i mitt huvud som sa att allt det kunde förändras när som helst. Sms:en avlöste varandra. Lycka. Åter lycka. Och sedan nervositet.
Jag lyckades komma hem när mindre än tio minuter återstod av matchen. Jag hade, löjligt nog, inser jag nu när jag tänker på det, sprungit från den plats där jag släpptes av, hemåt. Jag öppnade ytterdörren och hörde endast ljudet ifrån Tv:n. Jag slängde av mig den oerhört tunga väskan och fortsatte sedan att springa mot Tv:n. Den irakiska kommentatorn skrek oavbrutet som han alltid hade gjort innan och till min stora förvåning fanns ingen på plats där framför soffan. Jag ropade in till köket och fick svar från mamma.
- Det har inte hänt något sedan jag pratade med dig sist.
- Jag ser det. Var är alla?
- Din pappa tog dina systrar för ett par timmar sedan och åkte till Stockholm.
- Varför?
- De ska tydligen fira på stan i Stockholm.
- De vet ju inte ens om de kommer att vinna?
- Jag vet inte. Hur lång tid är det kvar?
- Fem minuter typ.
Det var nog bland de längsta fem minuterna (plus tilläggstid) i mitt liv. Jag stod framför Tv:n trots att mina ben knappt kunde bära upp mig. Mitt hjärta slog hårda slag och jag kunde inte låta bli att tänka hur det irakiska försvaret darrade minst lika mycket som mina ben.
Men så blåste domaren av matchen. Irak hade vunnit mot Saudiarabien i finalen av Asiatiska mästerskapet 2007 och euforin var ett faktum. Efter några minuter, när jag hade samlat mig, gick jag tillbaka till Tv:n för att följa efterspelet. Det var då jag såg saker som jag aldrig trodde skulle hända i mitt hemland. Det var då jag såg mina landsmän vara på ett sätt som jag aldrig hade trott att jag skulle se dem.
Juli år 2007. Irak stod just då på randen till ett inbördeskrig. Bara ett år tidigare hade jag förlorat min morbror på grund av det sekteristiska våldet. En gemensam nämnare för många irakier. Jag var väl medveten om hur långt människor i mitt land kunde gå för att hävda sin egen identitet. Trots att jag inte var i närheten av våldet på samma sätt som många andra, och det tack vare ett land som jag och min familj kommer att stå i evigt skuld till, kunde jag tänka mig misstänksamheten bland människorna i landet. Mellan grannar. Mellan vänner. Mellan bekanta.
Jag hade tappat hoppet för mitt land.
Det jag fick se efter matchen förändrade allt. Det var också i samband med det som jag insåg fotbollens riktiga betydelse. Under andra omständigheter hade en vinst i Asiatiska mästerskapet inte resulterat i något mer än ett par dagars jubel och fest. Nu hade dock fotbollen överträffat sig själv igen. Som så många gånger förr.
Jag kom då att tänka på orden: ’’Irak – spelar man fotboll där ens?’’. Visserligen gör man det men det är långt ifrån den sköna fotbollen som Messi och Ronaldo vanligtvis bjuder på. Det är inte mycket mer än så. Samtidigt kom jag också att tänka på betydelsen av irakisk fotboll. På många sätt är den ett skämt, det köper jag. Men om man ser den för vad den är. Ur en irakisk pojkes perspektiv.
När ett helt land stannar upp. När den värsta av konflikter tar paus, om än för en liten stund. När den värsta av alla skurkar lägger planeringen av sitt nästa stordåd åt sidan. När de värsta fienderna finner det som förenar dem. Bilderna från Sergels Torg. När kurden håller den kurdiska flaggen i ena handen och den irakiska i andra handen. När ett mål räddar tusen liv.
Det är då fotbollen betyder som mest.
Det här är min och mitt lands historia. Alla länder har sina egna historier, liksom alla andra lag.
Jag älskar att romantisera den dagen. Den 27 juli 2007. Jag har skrivit om den för många gånger förr. Ofta utan någon vettig anledning.
Den elfte januari börjar ett nytt irakiskt äventyr. Ett äventyr som förmodligen inte kommer att överträffa äventyret sommaren 2007. Därför får det här bli min sista text om en dag som jag för alltid, i vått och torrt, kommer att se tillbaka på med ett leende på läpparna.
