Uruguay - Venezuela: 1-1
Uruguay mäktade inte med sina egna nerver när man kryssade mot Venezuela hemma. VM-kvalet har nu börjat sämre för La Celeste, än i förlagan till VM 2006.
Matchen började annars bra för de himmelsblå. I ett rasande tempo satte man tryck på Venezuelas Vinotinto. Belöningen dröjde inte länge. I tolfte spelminuten slog Suarez en välplacerad hörna mot långe Abreu som styrde tillbaks. Påpassligt slängde sig Diego Lugano fram och nicade in 1-0. Publiken på Centenario eldade därefter på sina mannar som med stor frenesi fortsatte trycket mot Venezuelas mål under första halvlek.
Just denna omodererade jakt på ett andra mål kan han varit ödesdiger. Redan i början av andra halvlek syntes hur anfallsspelet inte klarade av att trycka på i samma takt, varpå misstagen blev mer frekventa. Framförallt syntes det i hur taktiken gång på gång misslyckades. Under träningsmatcherna i Europa syntes det att Uruguay var väldigt beroende av Cebolla Rodriguez energiska springande. Därför försökte Uruguay med ett annorlunda upplägg jämfört med tidigare kvalmatcher. Tanken var att man i stället för att bryta igenom centralt, skulle utnyttja sitt övertag i längd genom att söka många inlägg från kanten. Detta övertag verkade dock bara skenbart då Venezuelas målvakt, den potentiellt kortaste spelaren på plan, plockade inlägg på löpande band.
I 55:e minuten fick så Vinotinto en frispark från cirka 35 meter. Arango tog sats och man fick obehagliga minnen från semifinalen i Copa America 07. Samtidigt såg man hur nästan hela Venezuelas trupp ställde upp bakom bollen. Bakom den uruguayanska muren stod endast två venezolaner. Dessa två skulle vid en retur/inlägg alltså få tampas med tio (10) uruguayanska utespelare. Alla som är bekanta med Uruguays tendens att släppa in onödiga mål behöver knappast läsa längre. För alla andra: Arango drar på stenhårt och Carini försöker styra ut skottet mot vänster men kraften i skottet gör det antagligen för svårt. Bollen rullar ut perfekt till Ronald Vargas som krutar in returen som om det inte fanns en morgondag. För att citera den brittiske kommentatorn: "Against the play for sure, but Venezuela wont care [...] A goal from nothing!".
Därefter följer en uppvisning av nervositet. Dels från läktarna, som tystnat och våndas av minnet från Venezuelas vinst fyra år tidigare. Dels från spelarna, som fortsätter med sin fantasilösa och ineffektiva inläggstaktik. Den enda skillnaden var att taktiken nu var kryddad med trötthet, frustration, och en stor portion vilja att göra allting själv. Venezolanerna stängde till ytorna och visade ingen större vilja att spela fotboll. Påpassligt och smart lät de varje byte, inspark och inkast ta längre tid än behövligt. Vid minsta tillstymmelse till tryck från Uruguay sänkte man tempot genom skador som upplevdes som oändligt långa avsnitt av Cityakuten. Mot såna här tilltag kan man hålla huvudet kallt, om man har en domarkår att lita på. Något man inte har i Sydamerika. Ecuadorianske Alfredo Intriago lade hånfullt till två minuter på matchen. När en genomsnittlig EM-match går till minst tre minuters tillägg skulle denna uppvisning i maskning åtminstone renderat 4 tilläggsminuter. Attilio Barrido skrev för tenfieldigital: "Det var skandalöst att se hur karibierna, med domarens goda minne och passivitet, bokstavligen gjorde vad de ville. Varje frispark de fick gav en teater av smärtyttringar och utslagning som fick klockan att ticka. Målvakten Vega förkroppsligade denna antifotboll genom maskningar och att vid varje skärmytsling hålla sig kvar på marken och inkalla fysiologer och läkare"
En sista chans fick Uruguay. Bruno Silva och Diego Perez samarbetade fint på högerkanten och slog ett precist inlägg till Vicente Sanchez som drog bollen i ribban. Att Sebastian Abreu blev neddragen i straffområdet i samma situation gick obemärkt förbi.
