Del 2/13 - Nationellt trauma för Brasilien
1950 var VM tillbaka igen och Uruguay vann sitt andra VM-guld.
1930 spelades historiens första VM på uruguayansk mark och värdnationen vann guldet. På grund av spelorten valde många europeiska landslag att bojkotta mästerskapet. Det innebar att Uruguay valde att göra exakt samma sak när nästa VM, 1934, skulle spelas i Italien. När Frankrike valdes för att anordna VM 1938 blev sydamerikanerna ursinniga då man trodde att de två kontinenterna skulle få var annat mästerskap. Detta innebar att varken Uruguay eller Argentina ställde upp i VM 1938. Samma år började en oro sprida sig allt mer över Europa i takt med att Tyskland blev mer aggressiva. Året därpå startade andra världskriget vilket innebar att det inte var möjligt att spela VM 1942. Världskriget fick sitt slut 1945 men i och med att stora delar av världen låg i spillror valde man att även ställa in VM 1946. Således dröjde det ända tills 1950 innan Uruguay fick chansen att spela VM igen.
Många länder var efter andra världskriget tvungna att lägga stora delar av statskassan på att återuppbygga sina länder. Därför var det få som anmälda intresse för att anordna VM. Brasilien, som förmodligen skulle ha varit värd för VM 1942, valde dock att göra detta och FIFA tvekade inte en sekund på att acceptera det. Brasilien (värdnation) och Italien (regerande världsmästare från 1938) kvalificerade sig automatiskt till mästerskapet vilket innebar att 14 platser skulle fördelas mellan övriga kontinenter. Efter att kvalet var färdigspelat valde tre länder att kasta in handduken. FIFA hade erbjudit två platser till Storbritannien men trots att Skottland kom på andraplats, i Storbritanniens kval, valde man att tacka nej till VM då man bestämt sig för att endast delta ifall man kom före England. Turkiet tackade nej till mästerskapet då de inte hade råd att resa till Sydamerika och Indien tackade nej eftersom det inte var tillåtet att spela barfota, vilket de flesta indiska spelarna gjorde. Således spelades detta VM, precis som 1930, med endast 13 nationer. Formatet för detta VM var att lagen delades in i fyra grupper och varje gruppvinnare gick sedan vidare till ett finalgruppspel.
Frankrike hade blivit erbjudna en plats för att ersätta dessa länder och tackade till en början ja och blev lottade in i grupp D som innehöll Bolivia och Uruguay. I slutändan så valde dock fransmännen att inte medverka på grund av kostnaden och tiden som resan till Brasilien skulle innebära. Således spelade Uruguay endast en match i det första gruppspelet och inför matchen mot Bolivia var man enormt stora favoriter. Man formade en startelva full av världsstjärnor och vann med 8-0, fyra mål i vardera halvlek. Från övriga grupper vann Brasilien, Spanien och Sverige.
Uruguay började det andra gruppspelet med att möta Spanien där Alcides Ghiggia gav Uruguay ledningen i matchminut 29. Spanien vände dock och ledde i halvtid med 2-1 och Uruguay var påväg mot en förlust, men lagkaptenen Obdulio Varela kvitterade i 73:e minuten. Även Uruguays andra match, mot Sverige, blev mycket jämn. Ghiggia gav Uruguay ledningen men Sverige vände matchen. I matchminut 77 samt 85 gjorde Oscar Míguez två viktiga mål som dels gav Uruguay vinsten men som även gav dem möjligheten att vinna VM-guld. I sista gruppspelsmatchen skulle man nämligen möta Brasilien, som utklassat både Sverige och Spanien, vilket blev en indirekt VM-final och för brassarna skulle det räcka med ett oavgjort resultat för att vinna sitt första VM-guld.
Matchen spelade inför cirka 200 000 åskådare på arenan Maracana och vissa brasilianska tidningar hade redan samma dag proklamerat Brasilien världsmästare, det var sannerligen upplagt för brasiliansk folkfest! Brasilien dominerade hela första halvlek men lyckades inte göra mål tack vare den fantastiska målvakten Roque Máspoli. Brassarna fick dock en drömstart på andra halvlek då man direkt gjorde 1-0 och hela arenan exploderade av glädje. Från och med då började Uruguay fokusera mer på offensiven och växte sig in i matchen vilket resulterade i att Juan Alberto Schiaffino kunde kvittera i minut 66. I detta läge var dock Brasilien fortfarande världsmästare så Uruguay tryckte på för ännu ett mål. 13 minuter senare lyckades Ghiggia komma fri på högerkanten och såg att Brasiliens målvakt lämnade en lycka vid den högra stolpen och lyckades skjuta bollen in i mål. Hela Maracana blev tyst och trots att Brasilien anföll med allt de hade så slutade matchen 2-1 till Uruguay. Matchvinnaren Ghiggia har i efterhand sagt ”Bara tre personer har tystat Maracana: Påven, Frank Sinatra och jag.”
Uruguay vann sitt andra VM-guld men för Brasilien blev detta ett nationellt trauma som kom att kallas för Maracanaço (ungefärligt översatt till Maracana-spöket). Detta är än idag den fotbollsmatch med den högsta publiksiffran någonsin och förmodligen också det mest oväntade finalresultatet i ett VM med tanke på det enorma favoritskap som Brasilien hade inför matchen. En match som med andra ord är en av historiens mest legendariska. En glädjande detalj kring VM 1950 är att Sverige besegrade Spanien med 3-1 i sin sista match och vann därmed brons.
Míguez blev Uruguays främsta målskytt i mästerskapet med sina fem mål men från detta guldlag är det främst fyra andra spelare som är ihågkomna allra mest. Målvakten Máspoli var en stor bidragande faktor till VM-guldet med sina fantastiska insatser. Han anses vara en av landets bästa målvakter genom alla tider och utöver VM-guldet vann han nio ligatitlar i uruguayanska ligan. Den defensiva mittfältaren Obdulio Varela var lagkapten under VM 1950 och var den perfekta länken mellan försvaret och offensiven samtidigt som han utmärkte sig för sitt ledarskap. Han anses av många vara Uruguays bästa mittfältare någonsin och han vann även Copa América en gång samt uruguayanska ligan sex gånger med Peñarol.
Yttern Alcides Ghiggia uppnådde evigt liv när han avgjorde VM-finalen. Han spelade även fem landskamper för Italiens landslag under den tid som han spelade i italienska ligan för Roma samt Milan. Slutligen har vi den offensiva mittfältaren Juan Alberto Schiaffino, en playmaker som kunde göra allt på fotbollsplanen. Efter åtta succéår i Peñarol gick han till Milan 1954 i en affär som blev den dyraste någonsin. I Milan, där han vann tre ligatitlar, är han en stor legend och han avslutade sedan kärriären i Roma. Även Schiaffino gjorde några få landskamper för Italien. Många menar att Schiaffino är Uruguays bästa fotbollsspelare genom alla tider!
Alcides Ghiggia var den spelare från detta lag som levde längst och häpnadsväckande nog dog han den 16:e juli 2015, det vill säga exakt på dagen 65 år efter att han avgjorde VM-finalen mot Brasilien. Hans död innebar att samtliga uruguayanska världsmästare i fotboll därmed gått vidare från jordelivet.
