Artikeln om mig – Soy Anders, sueco pero también uruguayo
”Självgott” är kanske den första tanken som slår er som läser rubriken. En artikel om mig som privatperson på en sida dedikerad till fotboll? Förvisso, men jag känner att jag med mitt typiska Svensson namn bör förklara mig och min kärlek till La Celeste, precis som jag alltid behöver göra för folket som frågar när dom ser mig bära en av mina uruguayanska landslagströjor.
Allt började när jag var fem år gammal. Min helsvenska mamma var sedan några år tillbaka skild från min helsvenska pappa. Ja, ni gissade rätt, jag är alltså helsvensk. Samma år förlovade sig min mamma med en man från Uruguay. Med honom kom givetvis även stora tjocka släkten, vilket innebar en stor ändring på vad jag var van vid då det är två helt olika kulturer. Jag växte alltså under en tid upp med uruguayansk kultur och dess människor. Som liten grabb kan ni säkert förstå att det är något som formar en.
Det året råkade även vara 1990, synonymt med VM i Italien samma år, som även Uruguay deltog i. Ett av mina starkaste barndomsminnen är när den nya fadersfiguren i mitt liv bläddrade i min och brorsans Panini album och pekade ut vilka spelare i Uruguay som var de bästa. Jag kommer inte ihåg exakt vilka det var han pekade ut, men jag känner mig tämligen säker på att en viss Enzo Francescoli var en av dessa.
Trots att förhållandet mellan min mamma och honom tids nog tog slut så har min kärlek och samhörighet till Uruguay alltid funnits kvar hos mig. Det gäller alltså landet, folket, kulturen och givetvis även fotbollen där jag ärvt den unika passionen för fotboll som endast uruguayaner har. Jag dricker exempelvis lika mycket av den nationella drycken Yerba Maté per dag som en svensk dricker öl på midsommarafton.
Jag är inte en av många så kallade gloryhunters, som ofta hejar på ett landslag (oftast är det lätta lag att heja på, som Brasilien, Italien, Spanien, Argentina och andra världslag) dom inte har någon relation till. Tro mig, Uruguay är inte ett lag man väljer att följa, det är nämligen smärtsamt att följa Uruguays landslag då vi alltid i en skör tråd lyckas hänga oss kvar vid liv. Vill ni ha några färska exempel så är det bara att ni kollar på våra tre senaste VM-kval där vi hamnat på play-off plats samtliga tre gånger, detta först efter sista matchen spelats klart, samt de tre senaste Copa Américas där vi i dessa upplagor tagit oss vidare ur gruppspelet som en av de bästa treorna i turneringen. Visst ärvde jag rätten att hävda våra forna världsmästartitlar i en het debatt fotbollsfanatiker emellan, men dessa tar jag bara upp i extrema nödfall. Det är alltså inget val jag gjort, men trots smärtan som ibland medföljer är det värt varenda tår jag någonsin fällt för landslaget då det gett mig betydligt mer glädje än sorg.
Jag hejar för övrigt även på svenska landslaget, men jag har inte samma passion för dom som jag har för Uruguay, som hjärtat slår hårdare för. Kan ni tänka er om Richard Morales satt den där nicken framför öppet mål mot Senegal i VM 2002 i slutminuterna och då vunnit matchen med 4-3? Uruguay hade i det fallet stått för motståndet mot Sverige i åttondelsfinalen istället för Senegal. Då hade jag suttit där i soffan med övriga familjemedlemmar och vänner, alla med sina gula matchtröjor på sig, bärandes min ljusblåa uruguayanska landslagströja med risken att få en redig käftsmäll om jag yttrade ett ord ifall Uruguay gjort mål mot Sverige. Tur i oturen att det aldrig gick så långt kanske.
Där har ni historien om mig, hoppas det var en intressant läsning och att ni nu förstår varför jag känner som jag gör för Uruguay.
Soy Celeste!
