DEL 1: Från VM-guld till fiasko
När La Celeste intar gräsmattan den 11 juni för inledningsmatchen mot Frankrike, gör man det med en lång VM-historia i ryggen. Många är vi som under åren hoppats och längtat efter att vårt kära landslag ska infria våra förväntningar och visa vad uruguayansk fotboll egentligen är. Hårt spel och ett bra försvar, är två egenskaper som tyvärr har kännetecknat uruguayansk fotboll enligt många. Vi som har följt de ljusblåa vet att historien bevisar så mycket mer än just det. Det som följer är en summering av de VM Uruguay deltagit i och vad man har lyckats uppnå, från två VM-guld till totala fiaskon.
1930
Värdland: Uruguay
Världsmästare: Uruguay
I världshistorien första VM-slutspel, valdes Uruguay in i grupp 3, tillsammans med sydamerikanska Peru samt Rumänien. På förhand en enkel grupp för de dubbla olympiska mästarna Uruguay.
Pga av förseningar i byggandet av nationalarenan Estadio Centenario, spelades matchen först fem dagar in i mästerskapet.
Uppladdningen inför inledningsmatchen mot Peru, stördes av att landslagets målvakt Andrés Mazali, tvingats lämna truppen då han struntat i lagets regler och smitit iväg för att träffa sin fru.
Detta till trots, lyckades Uruguay slå ett hårt kämpande Peru med uddamålet, efter mål av Nacional Montevideo anfallaren Héctor Castro. Efter matchen, gick den inhemska pressen till hårt angrepp mot sitt landslag, som anklagades för att ha uppträtt lojt.
Kritiken tände La Celeste som i gruppens sista match, enkelt besegrade Rumänien med 4-0. Målskyttar: Pablo Dorado, Héctor Scarone, Peregrino Anselmo och Pedro Cea.
Med två raka gruppsegrar, var det så raka spåret till semifinal. I semifinal väntade Jugoslavien. Sekulic chockade ett fullsatt Centenario med att redan i den fjärde minuten, trycka in ledningsmålet för Jugoslavien. Detta tände dock hemmaspelarna som lade in högsta växeln och fullkomligt pulveriserade europeérna. Slutresultatet skrevs till slut till 6-1 efter mål av Cea x3, Anselmo x2 samt Santos Iriarte.
Finalplatsen var bärgad och nu väntade ett betydligt starkare motstånd, Argentina. "Storebror" Argentina hade enkelt avfärdad länder som Chile, Mexiko och USA, på vägen till finalen, och klev in på planen som favoriter.
Från hamnen i Buenos Aires, anlände tio skepp med argentinska fans, för att stötta sitt landslag. Det har beräknats att mellan 10 000- 15 000 argentinska fans reste över La Plata floden.
Finalen blev en jämn drabbning. Efter mål av hemmalagets Pablo Dorado, ändrade matchen skepnad och ett passningskickligt Argentina, tilläts kriga sig in i matchen. Carlos Peucelle kvitterade kort efter Uruguays ledningsmål och innan första halvlek var till ända, lyckades Guillermo Stábile ge ledningen åt besökarna från andra sidan floden.
Vad som sedan hände i omklädningsrummet är en gåta, för till andra halvlek kom ett vilt kämpande Uruguay ut ur Centenarios katakomber. Med tre mål i andra halvlek, Cea, Iriarte och Castro, lyckades de ljusblå till slut besegra Argentina med 4-2.
Efter matchen utbröt ett vilt jubel bland merparten av de 93 000 åskådare som tagit sig till matchen och jubelt visste inga gränser när Mr Jules Rimet tilldelade Uruguay den första VM-bucklan. VAMO ARRIBA LA CELESTE!!
1950
Värdland: Brasilien
Världsmästare: Uruguay
Som en direkt följd av att flera europeiska länder vägrat göra den långa resan till Uruguay inför VM-slutspelet 20 år tidigare, valde Uruguay att svara med samma mynt till 1934 och 1938 VM-slutspel som bägge spelades på europeisk mark. Detta ledde till att det tog 20 år
till nästa deltagande i ett VM-slutspel.
1950 var det så dags för VM att avgöras i grannlandet Brasilien och Uruguay anlände med ett på pappret relativt okänt lag. Flera av spelarna skulle sedan komma att bli storstjärnor i italienska Serie A och än idag anses spelare som Juan Schiaffino och Alcides Ghiggia, vara dåtidens stjärnspelare.
Uruguay lottades in i grupp fyra tillsammans med Turkiet, Skottland och Bolivia. Av diverse anledningar valde de två förstnämnda länderna att tacka nej till VM och Uruguay spelade enbart en gruppspelsmatch.
Ett svagt Bolivia besegrades med bandysiffrorna 8-0 efter mål av Peñarol spelaren Oscar Miguez x3, Juan Schiaffino x2, Ernesto Vidal, Julio Perez och Alcides Ghiggia.
Vinsten innebar att Uruguay avancerade vidare till en slutspelsgrupp bestående av Brasilien, Spanien och självaste Sverige.
Första slutspelsmatchen spelades mot Spanien och spelades inför 45 000 åskådare i Sao Paulo. Efter att Ghiggia gett Uruguay ledningen, vände Spanien matchen med två snabba mål av Basora. Ett heltaggat Uruguay lyckades till sist kvittera matchen efter mål av lagkaptenen och kultfiguren Obdulio "El Jefe" Varela. Matchen slutade 2-2 och nu väntade en nagelbitare mot Sverige.
Trots ett uddamålsunderläge, 1-2, lyckades till slut Miguez vända matchen åt Uruguays favör och både kvittera och göra segermålet.
Brasilien låg i topp av slutspelsgruppen inför den avslutande matchen. Endast ett poäng skilde lagen åt. Den 16 juli, inför 200 000 åskådare, behövde värdnationen endast en poäng för att titulera sig världmästare. Många trodde nog att utgången skulle bli denna då Friaca gav Brasilien ledningen.
Kanske var det trycket eller möjligtvis underskattningen av motståndarna, som ledde till en total handlingsförlamning från samtliga brasilianska spelare, för på bara 20 minuter lyckades Uruguay kvittera genom Schiaffino och sedan göra det avgörande vinstmålet genom Ghiggia.
Ingen av de som var på plats den dagen kan förklara vad som hände. När kapten Varela lyfte bucklan hördes endast glädjevrål från den lilla uruguyanska delegationen som var på plats. Den 16 juli 1950, kommer att gå till historien som "el día del Maracananazo", dagen då elva tappra uruguayaner briserade en bomb av fotboll på självaste Maracana.
1954
Värdland: Schweiz
Världsmästare: Tyskland
Fyra år efter sensationen i Río, var det så dags för VM att avgöras i alplandet Schweiz. Uruguays trupp var i mångt och mycket byggd på de spelare som tog hem titeln i Brasilien, kryddat med nya tillskott som hårdskjutande Carlos Borges, Julio Abbadie och tysk-argentinaren Juan Hohberg.
Uruguay var ett väldigt respekterat landslag och tippades avancera till finalen inför mästerskapet. Detta blev mer påtagligt när man enkelt vann grupp tre efter vinster mot Tjeckoslovakien med 2-0 ( Schiaffino och Miguez) och Skottland med hela 7-0 ( Borges, Miguez och Abbadie).
Kvartsfinal motståndare blev sedan England som hade ett fruktat landslag. Trots detta blev det återigen en enkel match för La Celeste. Vinst med 4-2 efter mål av Borges, Varela, Schiaffino och Ambrois. Uruguay hade under dessa tre matcher visat en extremt farligt offensiv och fullkomligt kört över sina motståndare.
Den 30 juni spelades då semifinalen inför 37 000 åskådare på Olympia stadion i Lausanne. Matchen som sen följde, sägs vara en av världshistoriens bästa VM-matcher, mellan två spelskickliga och offensiva landslag.
Czibor gav tidigt Ungern ledningen och detta stod sig hela första halvlek. Nästan på avspark utökade sedan Hidegkuti ledningen till 0-2. Med detta mål kom dock något som vi kallar för "Garra Charrua" ett sorts uttryck som skulle kunna översättas till jävlar annama, att växa inom de uruguayanska spelarna. Mannen med det svensklingande namnet Juan Hohberg, lyckades i matchens slutskede peta in två bollar bakom Grosics i det ungerska målet.
I förlängningen lyckades dock inte Uruguay stå emot och Kocsis tilläts göra både 2-3 och 2-4 för Ungern. En stor besvikelse för de regerande världsmästarna som sedan förlorade matchen om bronset mot Österike med 1-3.
1962
Värdland: Chile
Världsmästare: Brasilien
Efter att ha misslyckats med att kvala in till VM i Sverige 1958, var det så dags för VM i Chile 1962, då Uruguay återigen var bland de kvalificerade länderna. Turneringen kom dock att bli ett riktigt antiklimax för de ljusblå. Trots stjärnor som "El Negro" Cubilla och Pedro Rocha, lyckades inte alls laget med tidigare bedrifter. Trots en inledande vinst mot Colombia (2-1) efter mål av Jose Sasía på straff och Cubilla, parkerade till slut Uruguay på tredje plats i gruppen efter förluster mot Jugoslavien, 3-1, målskytt Ángel Cabrera och Sovjet, 2-1, målskytt Pepe Sasía.
1966
Värdland: England
Världsmästare: England
Fyra år hade gått efter fiaskot i Chile och nu vändes blickarna ännu en gång mot ett VM, där många uruguayaner förväntade sig att La Celeste skulle visa sig från sin bästa sida. Med spelare som backarna Nestor Goncalves och Pablo Forlan ( Diego Forlans pappa) samt
den giftige anfallaren Victor Esparrago, förväntades laget åtminstone ta sig vidare till en kvartsfinal.
Uruguay fick äran att spela inledningsmatchen inför ett fullsatt Wembley mot just hemmanationen. Matchen blev ett ställningskrig där inget av lagen riskerade något. Förutom ett par halvchanser, lyckades de ljusblå inte vaska fram något av värde.
I andra gruppspelmatchen stod Frankrike för motståndet. Frankrike hade på pappret ett väldigt starkt lag och öppnade matchen bra. Redan efter 15 minuter prickade De Bourgoing in ledningsmålet bakom den då blivande stormålvakten Ladislao Mazurkiewicz. Trots en tung inledning av matchen, kämpade sig Uruguay tillbaka i matchen och innan första halvlek var till ända, hade man fastställt slutresultatet till 2-1 efter mål av Pedro Rocha och mittfältsgiganten Julio Cortes, idag tränare i Costa Rica.
Den avslutande gruppspelsmatchen mot Mexiko, blev en slätstruken tillställning som slutade även den 0-0, precis som i matchen mot värdlandet.
Efter att ha slutat på andra plats i gruppen efter England lottades Uruguay att möta Västtyskland i kvartsfinalen, en kvartsfinal som kom att bli en pinsam historia. Trots en lovande inledning med offensivt spel, krossade västtyskarna Uruguay med hela 0-4. Efter det att de uruguayanska spelarna anklagat domare Jim Finney, för att ha struntat i att blåsa för hands i straffområdet, utbröt ett högljutt tjafs mellan bägge lag. Det hela slutade med att Horatio Troche örfilade en västtysk spelare och visades ut samt att Héctor Silva även han fick samma färg på kortet efter att ha uppträtt olämpligt. Även detta VM slutade i ett fiasko och kommer snarare kommas ihåg som det VM där Uruguay visade upp uruguayansk fotbolls sämsta sida.
