Varför du aldrig kommer att hålla på Uruguay
Hela världen tycker synd om Ghana. Hela världen tycker synd om Gyan. Helt ärligt. Jag tycker mest synd om Uruguay.
Första gången hela världen såg på Uruguay som den oinbjudne gästen som förstörde festen var 1950. Brasilien arrangerade VM på hemmaplan och det hela var en formidabel klang-och-jubel föreställning. Många nämner VM 1958 som begynnelsen för kärlekshistorien mellan Sverige och den brasilianska fotbollen, men frågan är om det inte sade klick redan VM 1950. Sverige går bra i mästerskapet men får i finalserien tokpisk av Brasilien med 7-1. Och nånstans här tror jag att underdånigheten börjar. En överdriven respekt som i min mening kanske rentutav kostade Sverige VM-guldet åtta år senare.
I Uruguay skiter man i sånt. I avgörande matchen på Maracana-stadion vinner Uruguay mot Brasilien med 2-1. Uruguay vinner VM och ett lamslaget Brasilien får ett trauma de sent glömmer. Än idag ältar dokumentärer med brittisk speakerröst om den stora sorg, den uteblivna fest som uruguayanerna orsakade brassarna. Värdiga mästare? Pyttsan! Heroiska underdogs? Glöm det! Allt handlar om hur Uruguay pajade festen.
Igår var det dags igen. Soccer City Stadium var ett hav i rött,gult och grönt. Anna Brolin (oerhört begåvad i övrigt BTW) gör reportage om hur hela Afrika enas bakom Ghanas Black Stars. Till och med Uruguays dräktsponsor Puma är tydlig i vem de hejar på, de [hjärta] Afrika. När Ghana fick straffen i 120:e minuten tänkte jag bara på en sak. Varsågod Ghana, här får ni er förbannade semifinal. En vinst som på något sätt ska kompensera för de afrikanska lagens usla prestationer detta VM. En vinst som på något sätt ska väga upp för 450 år av kolonialism och 50 år av neokolonialism. Nu får medierna frossa i målfirande-exotism med Highlife-musik i bakgrunden. Till och med Metro bad på ledarsida att Uruguay skulle lägga sig så att ”i alla fall ett afrikanskt lag kan tävla om medaljerna sedan”.
I Uruguay skiter man i sånt. Det gick som det gick och Uruguay tog sig till semifinal. Värdiga vinnare? Inte alls! Hjältar mot alla odds? Bestämt nej! Ack och ve, tänk på Gyan! Gud, vad synd det är om Gyan! Och Suarez! Denne förhatlige Luis Suarez som FUSKAR sig till segern! Ja, så låter det ute i stugorna.
Låt oss vara på det klara med detta. Om man har köpt den cocacola-sponsrade revanschism som en Ghanavinst hade varit, så har jag den djupaste förståelse för den sorg man känner idag. Jag såg människor av olika färg, religion och kön som investerat stora summor emotionellt kapital på att Ghana skulle ta sig till semifinal och hålla den afrikanska flaggan högt. Men kära folksjäl, vad hände med krokbenet på Abreu i straffområdet? Fuciles löjeväckade gula kort och den fullkomligt surrealistiska frispark som Ghana fick i slutminuten och som föregick straffsituationen (som vi aldrig fick repris på)? Eller det faktum att Ghanas Stephen Appiah står tokoffside när frisparken skarvas och han själv fick läge att avgöra? Nej, allt vi hör är om Suarez hands. En hands som reglementsenligt bestraffades med rött kort och straff. Han tog konsekvensen, precis som hundratals mittfältare stoppat hundratals kontringar under VM och tagit det gula kortet. Ändå hör vi nu rykten att Suarez ska stängas av HELA VM. Det skulle i såna fall vara första gången någon får en längre avstängning för en hands och dessutom baserat på hur det gick i den efterföljande straffsparken.
Nu börjas det hursomhelst igen. Holland är våra nästa motståndare. Och på plan ser det tufft ut. Holland imponerar och Uruguay är trötta efter en tuff förlängning, har Fucile och Suarez avstängda, för att inte tala om mittlåset Godin och Lugano som troligtvis är borta. Men utanför plan är det ännu tuffare. Vi pajade festen för Sydafrika och Ghana. Nu möter vi Europas festligaste landslag med Europas mest färgstarka fans. Olof Lundh har redan skrivit det så väl: ”Holland har i mina ögon ofta förtjänat att vinna VM – men aldrig klarat av det. Det är dags nu. De är nära ”the holy Grail”.”.
I Uruguay skiter man i sånt.
