Rochdale - Blackburn
Inför Uruguay-Holland
Uruguay har blivit inskrivet i prologen. Regissörerna bakom VM vill ha en drömfinal mellan Holland och Tyskland. Tur då att skådespelarna i La Celeste aldrig varit bra på att följa manus.
Uruguay är bland de fyra bästa i VM. Vad ska man säga? Det finns ju en liten röst inuti mig, och säkerligen inuti 3,4 miljoner uruguayaner, som säger "Det här ska ni ändå vara grymt stolta över!". Denna röst kan vara baserad i förnuft. I det faktum att Uruguay nyss spelat två tuffa och utdragna matcher, att Lugano, Godín och Lodeiro är skadade, att superbe Fucile och farlige Suarez är avstängda. Eller som tränare Tabarez sade.
- Vi är det svagaste laget. Alla de andra semifinallagen är överlägsna. Det har de bevisat sett över hela turneringen...
Här finns ju ett mått av försvarsmekanism. Genom att vara inställd på sorti och intala sig själv att "vi har ändå gjort något stort" blir fallet kanske inte lika hårt. Tomas Brolins uttalande i VM-krönikan 1994 blir här talande. Han sade att det hade varit ett antiklimax om Sverige förlorat finalen och blivit tvåa jämfört med glädjen att vinna bronsmatchen. Därför är det betryggande att höra Tabarez avsluta meningen.
-...historien har dock visat, och det här kan man också se i böcker om fotboll och på tränarkurser, att det finns sätt att bemöta sådana lag. Paraguay visade på ett sätt mot Spanien. Om Paraguay hade gått vidare hade detta på intet sätt varit orättvist. Vi har våra vapen. Så beröva oss inte rättigheten att tro på oss själva.
Jag tänker inte älta mer om att ingen vill se oss här. Det kan kan ni alla läsa om på hollandredaktionen eller på diverse stormediers kommentarsfunktioner. Uruguay kommer aldrig att vinna VM i vunna hjärtan. Det La Celeste kan göra däremot, är att visa på fotbollens storhet. Att det inte är 3 miljoner uruguayaner mot 16 miljoner holländare, att det inte är en tävling i vem som har mest BNP eller ens vem som spelar vackrast fotboll. Det handlar om elva spelare mot elva spelare och vem som får in bollen flest gånger. Om garra charrúa, den typiska uruguayanska kämparandan, är en ingrediens i detta är det inget mig emot.
Det här är inget de uruguayanska spelarna måste lära sig inför matchen ikväll. Det är del av deras identitet. De hade till att börja med aldrig klarat sig ute i vida världen om de haft något sådant mindervärdeskomplex. Diego Lugano tror inte att någon är klar favorit och Sebastian Abreu är självsäker med all önskvärt ödmjukhet.
- Holland är ett stort landslag. De är dynamiska, uthålliga, har ett bra lagspel och starka individualister. Men vår tro är att vi har svar på alla dessa saker på planen och tänker göra allt för att vinna matchen.
Sådana uttalanden är det som skänker mig hopp inför kvällens drabbning. Alla turer kring startelvan likaså. Att en startelva läcker ut genom Diego Forlan och att Tabarez helt plötsligt i en hämndaktion mot uruguayanska journalister inte bekräftar den för medierna, kan med ett skandinaviskt perspektiv ses som en kaotisk uppladdning. Jag tror att allt är utstuderat. Visst kan jag ha fel. Men det ska sägas, jag är inte kapabel att göra förnuftiga bedömningar i det här stadiet. Det som stärker mig ytterligare i min tro och mina förhoppningar, är spelarnas spontana sång efter vinsten mot Ghana. En sång som ger ett tydligt budskap till världen.
VOLVEREMEOS VOLVEREMOS! VOLVEREMOS OTRA VEZ! VOLVEREMOS SER CAMPEONES! COMO LA PRIMERA VEZ!
Vi kommer igen! Vi kommer igen ännu en gång! Vi kommer åter att bli mästare, som allra första gången!
