Historien om Uruguay – hur La Celeste blev en världsmakt inom fotbollen
Mitt emellan de två gigantiska fotbollsnationerna Argentina och Brasilien finns Uruguay. Det lilla landet som världen tycks glömma bort gång på gång, och som nästintill kräver ett förstoringsglas för att hitta ute på den östra kusten av Sydamerika. Ändå är det samma nation som skördat framgångar med landslaget och producerat fram några av decenniernas främsta fotbollsspelare. Hur klarade landet med knappt 3,5 miljoner invånare av det? Det här är historien om lilla Uruguay, om stora La Celeste.
Välkommen ut på Montevideos gator en varm sommardag vid juletid. Solens strålar bränner ikapp samtidigt som huden klibbar sig mot tröjan av den höga luftfuktigheten. Bilarna och bussarna kör ikapp på mäktiga 18 de julio-gatan medan människorna traskar fram med mate-termosen ständigt redo. Det är synen de allra flesta kan känna igen sig med efter att ha varit i den uruguayanska huvudstaden. Här finns kanske inte storstadskänslan på samma sätt som enorma Buenos Aires eller Sao Paolo i grannländerna.
Här finns inte heller de rikaste människorna eller vackraste gatorna. Vad är det då som gör Montevideo och hela Uruguay så unikt? Jo, här har nämligen några av de största fotbollsspelarna genom tiderna spelat inlett sina karriärer. Det kan tyckas självklart, att ett land på den tokiga fotbollskontinenten Sydamerika ska fostra fram superstjärna efter superstjärna, men är det lika självklart att de ska komma Uruguay?
Och hur många vet egentligen att de stora spelarna kommer från just Uruguay? Under 2000-talet har La Celeste (smeknamnet på det uruguayanska landslaget) kunnat mönstra en startelva med spelare som Fernando Muslera, Maxi Pereira, Diego Godín, Diego Lugano, Federico Valverde, Edinson Cavani, Diego Forlan och Luis Suarez. Trots det har inte ens stora namn och talanger som Recoba, Lucas Torreira, José Gimenez eller Rodrigo Bentancur nämnts.
Många av de här stora namnen förknippas direkt till de stora fotbollsscenerna, men inte till Uruguay. Den stora frågan är dock: från var kommer alla de otroliga uruguayanska fotbollsspelarna? För att förstå det behöver man veta vem landslagets förbundskapten är.
En för alla, alla för en
Oscar Tabarez, även kallad för El Maestro, är en av de främsta skaparna bakom den Uruguayanska framgångssagan, trots succéspelare redan innan 2000-talet, förstås. Smeknamnet el maestro fick tränaren efter att tidigare i livet arbetat som lärare, men det hela har fått en ännu större betydelse nu.
Förutom tiden på lågstadieskolor i Montevideo lär nu Tabarez även ut ren fotbollsfilosofi till sitt landslag och folk. För el Maestros fotbollstänk är en viktig faktor till att Uruguay nått de framgångar som de gjort. Det är förstås väldigt enkelt att tänka att det argentinska skönliret eller brassarnas jogo bonito finns implementerat inom uruguayansk fotboll – men så är inte fallet. Istället har Uruguay i årtal bjudit på någon form av sydamerikansk variant på brutalt, brittisk fotboll men med offensiv finess. Något relativt unikt, i den här fotbollsvärlden.
Det finns uruguayaner som nästan lite skamligt ser tillbaka på 1980-talet och tidigare. En tid då Uruguay bröt fler ben (nåja) än de gjorde mål framåt, och där José Batista i VM 1986 blev utvisad efter ett bryskt överfall mot skotten Gordon Strachan – innan ens en minut hade passerat på stoppuret.
Det summerade Uruguay på något sätt och kan fortfarande göra det idag. Många blir förvånade när de ser Uruguay spela. Med spelare som Suarez, Cavani och Valverde känns det enda rimliga att landslaget borde klacksparka sig hela vägen till mål. Men nu vet vi, att så är det inte. Långt ifrån.
När Uruguays fotbollslandslag spelar utgår det från en enormt viktig utgångspunkt: att springa för varandra. Det finns få lag i världen som har en sån otrolig vilja att springa för varandra. Det kan påminnas om Diego Simeones fotbollstänk, där elva spelare ska vara inkluderade i så väl offensiven som defensiven.
En viktig faktor till att det kan se ut så här inom uruguayansk landslagsfotboll, men också klubblagsfotboll till viss utsträckning, beror återigen på Tabarez. El Maestro, som nu lyckats bli 73 år, har varit the big boss för Uruguays landslagsfotboll länge, i flera sejourer. Först under 1980-talet i juniorlandslagen, men även för a-landslaget redan 1988-1990. Det var dock under 2006 han kom tillbaka på allvar, och då med ett krav som kom att ändra landslaget.
För tränare Tabarez ville ha full översyn och möjlighet att påverka samtliga landslag på herrsidan. Från de yngsta upp till a-landslaget. Med den här makten kunde El Maestro nu forma samtliga landslagsspelare från grunden, vilket har fått en väldigt stor betydelse.
Passionen och patriotismen
Formandet av unga spelare har varit en nyckel, och det har även kärleken till landslaget och landet varit. Det går förstås att vara övertygad om att den stora majoriteten av spelare för landslag runtom i världen ser det som en ära att få representera sitt land. Men det finns något unikt med Uruguays syn på allt. När spelarna går ut på planen gör man det inte för att vinna en fotbollsmatch, utan för att vinna ett krig. Försvarslegenden Diego Lugano summerade det på bästa sätt i en intervju med uruguayanska El País: ”Ingen är större än La Celeste”.
Historien grundar sig i något som både Lugano själv fick lära sig, och lärt ut. Det går aldrig för en enskild spelare att bli större än sitt eget landslag. Patriotismen går att genomsyra, och kan rentav charma än kille med kraftiga vänsterromantiska värderingar. Så fin är patriotismen i Uruguay, och Lugano förklarar historier om hur unga spelare blivit uppläxade av de rutinerade lirarna i landslaget för att de lagt sin matchtröja på golvet. Petitess kan tyckas? Absolut, men inte i Uruguay: ”Man lägger aldrig någonsin La Celeste på golvet, hon är större än oss alla”, förklarade förre kaptenen Lugano.
Det finns med andra ord en del anledningar till att Uruguay blivit så stora som de blivit. En viktig faktor, som kommer täckas i en kommande artikel, är hur Uruguays klubblag lyckats få fram så ofantligt många storspelare. Anledningen till att landslaget lyckats prestera, och till viss del varför det kommit fram så många stora spelare från Uruguay, stavas dock Oscar El Maestro Tabarez. Ikontränarens sätt att styra hela landslagsorganisationen, införliva kärleken för fotbollen och landet i sättet att utöva sporten, är en av anledningarna till att vi kommer få se många stora stjärnor i framtiden komma från de varma gatorna i Uruguay.