Kollaps och derbymisär igen

Grymmare än så här blir det inte. Och i Trinidad Tobago, där ska jag aldrig sätta min fot.

Jag var tvungen att vänta ett dygn med matchrapport. Det fanns ingen möjlighet att kunna skriva något efter att återigen fått upplevt ett mardrömsderby. Känslorna innan Brumderbyna är svåra att bemästra och mitt Villa gör ju inte mycket för att dämpa ångesten och nervositeten. 60 minuters lysande fotboll följdes av en total genomklappning sista halvtimman och när kvitteringen kom var det svårt att säga att det var som en blixt från klar himmel.

93.35. stod matchuret på när en för mig totalt okänd forward vid namn Stern John från Trinidad Tobago lyckades att hålla sig framme och stöta in 2-2. Efter flera års tung terapi för att komma över Sterns landsman svek och bortskämda uppträdande mot mitt Villa var det som om all terapi varit förgäves. Allt kom tillbaka. Till Trindad Tobago åker jag aldrig.

Det värsta är att det finns inget att skylla på. Ibland kan det vara befriande skönt att intala sig och skylla på domaren som ger topplagen billiga straffar eller får eld i baken för att flytta sig när fransmän ska slå frisparkar. Igår fanns ingenting att skylla på. Jag försökte allt finna något att luta mig mot: "Fyra minuters tillägg!, Var hittade han dem?", "Visst situationen som ledde till kvitteringen offside!", men det funkar inte. Villa hade 2-0 efter 60 minuter och tappade allt. De hade ett fullsatt Villa Park i ryggen och total dominans. Laget hade tre-fyra strålande öppna lägen utöver målen, alla brändes eller räddades av en riktigt bra Taylor. Det är bara att konstatera, och det gör riktigt ont, att våra motståndare var överlägsna sista halvtimmen i både kvalité och vilja.

Allt började så lovande och det är helt obegripligt att Villa på två månader förvandlats från en nedflyttningskandidat till att nu kämpa om Europaplatser. Ingen kan förklara vad som hänt, men Villas första halvlek igår var, precis som i de senaste matcherna, lysande rakt igenom. Chanserna radades upp och publaget från andra sidan stan hade absolut ingenting att hämta. Förutom Vassells ledningsmål efter en kvart hade Purse en nick i egen stolpe och Vassell en nick som vasst räddades av Taylor.

Andra halvlek började med 40 000 vrålade SHOOOOT till Tommie. Och Tommie sköt som bara Tommie kan. Ett av årets snyggaste på Villa Park. Skulle inte nätet funnits skulle bollen stiga än i denna stund. Sedan vände allt. Mellberg missbedömde/hann inte med/klantade sig och lät den helt lysande Mikael Forsell reducera. (Förresten, hur i hela friden har de onämnbara lyckas att värva en sådan klasspelare?).

Sista halvtimman var en mardröm för oss Villans. Spelet ramlade ihop som ett korthus och bollen tjongades iväg så fort den kom i närheten av en Villaspelare. Blev det en närkamp var vi inte ens tvåa i den. Riktigt uselt samtidigt som de onmämbara ska ha cred för sin uppryckning. En annan orsak till genomklappningen var att Johnsen och Barry var tvungna att utgå. De ersattes med Dublin och Whittingham och det innebar riktiga försvagningar. Jag vet inte vad som hänt med Big Dion den senaste tiden. I höstas var han den enda som lirade boll i Villa, idag är han långsam och igår såg jag honom till och med förlora en nickduell. Hitz orkade inte längre på mitten och Hendrie och Solano orkade inte stå upp och hjälpa till på mitten. Slaget om mitten var förlorat och det var tyvärr bara en tidsfråga innan kvitteringen skulle komma. Och den kom ju som sagt. 93.35 in i matchen.....

Fyra derbymatcher i Brum sedan de onmämnsbara tillfälliga comeback i Premier Leauge och tre har slutat i misär. Det är efter en sån här "förlust" svårt att finna ord för vad man känner, men jag avslutar någorlunda positivt.
- Vi fick återigen igen bevis på att Englands mest prestigeladdade derby spelas i Birmingham. Stämningen igår på Villa Park var magisk.
- Det är skönt när förutfattade meningar för en gångs skull inte slås i krasch. Robbie Savage tjatar på allt och alla. Igår sprang han efter domaren i 10 minuter och tjatade om en så kallad straffsituation. Synd att domaren inte gav det gula till Bluesspelaren för filmning och det röda till Savage för tjat.
- Igår såg jag och hela Villa Park Luke Moores hemmadebut för Villas A-lag. En kommande storstjärna i Premier League. Strålande inhopp och det känns han är snart ikapp den något äldre Rooney.
- Vi är fortfarande, precis som vi alltid varit, bäst i stan.
- Sju-åtta månader kvar till nästa derby. 200 dagars väntan på den stora revanschen.

Jag vet inte ens vilka Villa har i nästa omgång. Hoppas bara laget har en mer proffisig inställning än undertecknad och lyckas lägga poängförlusten bakom sig och fortsätta spela som de gjorda första timman igår. Då kan det fortfarande bli en rolig säsong även om det känns väldigt svårt att vara positiv just nu.

Hans Fagerlin2004-02-23 18:29:07

Fler artiklar om Aston Villa