Gästkrönika: Proud history – Bright future?
Nä hörni, just nu ser det kanske inte så värst bright ut. Säsongen har börjat med fem poäng på åtta matcher. Mitt i allt elände måste vi komma ihåg att det vi just nu ser är en ny satsning som inleds från den här säsongen. Det är åtminstone känslan jag fick av sommarens silly season, och vad som behövs nu är framförallt tid att låta laget spela ihop sig och tid för ungdomarna att växa in i Premier league-kostymen.
När Alex McLeish (äntligen!) fick gå i våras trodde och hoppades jag, och säkert många med mig, på nya och ljusare tider runt Villa Park efter två säsonger av, som det kändes, evigt mörker. In med Paul Lambert, som beskrevs som det bästa av två världar, en kombination av de äldre brittiska traditionerna, nedärvt från Clough till O'Neill och från O'Neill vidare till Lambert, och den nyare skolan som blickat ut mot kontinenten, med tålmodigt och konstruktivt possession-spel.
Så, med denne Messias på tränarbänken, hur kan det då komma sig att vi för tillfället (i en något haltande tabell) ligger på en 16:e plats med endast en seger och sex gjorda mål efter 7 omgångar?
Först och främst, Paul Lambert är ingen Messias, han kan inte göra vatten till vin, och därför skeppades Collins och Warnock iväg, därför sitter Dunne på bänken.
Vad Lambert däremot kan göra är att leverera resultat. Med Wycombe nådde han ligacup-semifinal och playoff-plats till League two. Under sina säsonger i Norwich blev ”the canarys” uppflyttade två gånger, och lyckades förra året klara sig kvar i Premier league. Men Lambert var inte nöjd där. Han vill nå längre, och han vill göra det med vårt kära Aston Villa. Lambert insåg att klubben misskötts under ett antal säsonger, och han ansåg att för att få klubben tillbaka på rätt köl behövdes nya spelare.
Under sommarens transferfönster hämtades två typer av spelare in – övergångsspelarna, som är absolut nödvändiga för en fortsatt Premier league-existens, och spelarna som tillsammans med akademiens stjärnskott ska bygga det nya Villa.
Till den första kategorien räknar jag spelare som El Ahmadi, Holman och Concrete-Ron Vlaar. Det här är spelarna som, tillsammans med Gabby, Bent, N'Zogbia och Given/Guzan ska säkra PL-kontraktet. Det är spelarna vi ska kunna luta oss mot när spelschemat blir som tuffast i december och det är spelarna som ska vara en garanti för tre poäng hemma mot Wigan och Southampton. Och, kanske viktigast av allt, det är spelarna som ska ge våra ungdomar tiden att växa.
Den andra kategorien, med bl.a. Westwood, Lowton och Benteke, är spelare som ska få växa i sin egen takt och ta mer ansvar med tiden. Ihop med Albrighton, Clarke och Bannan ska dessa vara stommen i Paul Lamberts nya Villa. Ett lag som, kryddat med en eller annan värvning, åter ska sikta mot Champions league-platserna och kanske, om allt faller väl ut, även ligatiteln.
Därför uppmanar jag er, AVSCS, att ha tålamod. Det blir varken europaplatser eller övre halvan av tabellen i år. Kanske inte heller nästa år. Men kan vi bara undvika nedflyttning och ge Lambert och hans ungdomar tid finns det potential i laget. När potentialen väl omvandlats till kompetens, då är vi tillbaka i toppen.
I våras, när Chelsea tog hem Champions league-titeln, var det 30 år sedan vi stod på världens topp och blickade ner. Under min tid som hängiven Villa-supporter har det inte blivit en enda titel (Intertoto räknas inte), men jag tror inte det tar 30 år till innan vi är tillbaka där uppe.
/B. Lester
