I backspegeln, den magiska medlemsresan 2023
Medlemsresan 2023 blev den fjärde för min del och den andra för dotter Selma. Det visade sig bli den mest fulländade tänkbara vistelsen i Birmingham. Extra allt! Förutom härligt umgänge med Villa-familjen blev det två minnesvärda matcher och magiska möten med legendarer.
Tidig uppstigning fredag 14 april för avfärd till Gardermoens flygplats utanför Oslo. Tack till kompis Johan (Spursare) som jobbar på flygplatsen och kunde förse oss med en parkeringsplats nära terminalen. KLM-planet tog oss till den numera nästan obligatoriska mellanlandningen på Schiphol i Amsterdam för därifrån vidare färd till Birmingham. Modelejonet Selma konstaterade att KLM-personalen har de snyggaste uniformerna av alla flygbolag!
Väl framme i Brum blev det incheckning på Hilton Garden Inn. Vii hade konstaterat att om det skulle bli något besök i Villa-shoppen så behövde det ske direkt. Så, taxi iväg till vår guldgruva av sköna prylar. Alltid lätt att överskrida budgeten redan där. Ännu en matchtröja med Spink-tryck blev det förstås och en del andra “nyttigheter”. Så dags hade vi träffat på ett par nya sköna bekantskaper i Villa-familjen, Gustav och Tilde från Göteborg, också ute på far-och-dotter-turné.
Kvällen bjöd på trerätters middag på hotellet där det ryktades om prominenta gäster. Det visade sig vara vindsnabbe yttern, ligacupvinnaren -94, Tony Daley samt Andy Blair från Europacup-truppen -82. De båda bjöd på härliga anekdoter från 80- och 90-talet, självklart i min smak. Daley krängde sin självbiografi och lät sig villigt fotograferas med oss “stjärnslagna” Villa-gamlingar.
Andy Blair visade sig å sin sida vara en skön lirare på andra sätt än som fotbollsspelare, en stå upp-komiker av rang. Särskilt minns jag hans presentation: “Jag och Tony har tillsammans gjort 32 mål för Villa, han 31 och jag 1.” Selma hade också ett gott samtal med Andy och fick goda råd och pepp inför framtiden.
Den sympatiske och ödmjuke Blair visade sig dessutom bli en regissör för att den här resan skulle nå oanade höjdpunkter - inte minst för mig själv - när han började prata om att han skulle träffa en stor del av mästarlaget från -82 under matchen mot Newcastle och att han kanske skulle förmå dem att komma ner efteråt och träffa oss. “Varför kallas du Spink? Heter du det?” frågade Andy mig. Jag fick förstås förklara bakgrunden till mitt “nickname” och att Nigel är och alltid har varit min stora idol. Jo, men han skulle också komma på matchen, lät Blair meddela. Tänk om… Det började pirra i hela kroppen när den 14-årige Morgan gjorde sig gällande. Tidigt sänggående efter en lång dag som började vid 4-tiden hemma i Speked.
Lördag, matchdag och strålande sol i Birmingham! Det betyder naturligtvis stadig “English breakfast” och därefter en skön kanalpromenad upp till Villa Park. Den här delen uppskattar jag - med vanan att alltid ta en långpromenad varje dag - extra mycket. Att få ta den dagliga promenaden längs den vackra kanalen med mitt eget Mekka som mål ger mig alltid en känsla av pilgrimsfärd. Mer om det religiösa inom kort.
Vårt vattenhål före match var förstås Aston Tavern och i solen på innergården slank det ner ett par enheter av maltdryck samt en liten släng av bukfylla av icke kulinariskt mästarsnitt.
Tillsammans med Gustav och Tilde drog vi sedan vidare den korta promenaden fram till arenan. In genom de overkligt smala entrédörrarna och där och då händer något med mig, varje gång jag äntrar Villa Park. Tillbaka till den andliga känslan och här citerar jag ett inlägg jag skrev på Facebook den dagen:
“Jag är inte religiös.
I alla fall inte i traditionell mening. Men jag kan förstå känslan av att bli uppfylld av något stort. Min religion är Aston Villa.
Idag vandrade jag för nionde gången uppför trapporna till Villa Park och även denna gång fick jag rysningar av vällust. Jag blev tårögd av spelet Villa bjöd på och av sången som rullade runt arenan.
Det är på ett sätt obegripligt hur ett fotbollslag, hundratals mil från mitt eget hem, kan skapa dessa känslor. Jag kan knappt förstå det själv, än mindre förklara det för andra. Men jag njuter av att kunna känna så - i medgångens stund. I motgång lider jag i motsvarande grad. Att få träffa min ungdomshjälte Nigel Spink var som en uppenbarelse av Jesus. Lycklig och euforisk lägger jag mig efter en fantastisk dag.”
Just det, det blev en oförglömlig dag. Från Trinity Road Stand fick vi se vårt älskade Villa leverera en fotbollsuppvisning av sällan skådat slag. Ramsey dundrade in 1-0 framför Holte End och i vår ände fyllde Ollie Watkins på med både 2- och 3-0. Den bästa match jag har sett på Villa Park, rentav en av de bästa prestationer jag har sett av Villa någonsin. Unai Emery var i denna stund raskt på väg mot gudomlig status.
Full utdelning från det nutida Villa alltså och det skulle visa sig att nostalgi-barometern sedermera slog i bott på Holte Suite/The Lower Grounds. Till segerölen kom så efterrätten när våra gamla hjältar började droppa in, thanks to Andy Blair: Tony Morley, Kenny Swain och Allan Evans. Allan Evans, hur många gånger har jag inte hört hans namn på mormors gamla transistorradio med avbruten antenn, BBC kortvåg, de flesta helger på 80-talet enda sättet att hålla koll på mitt älskade Villa? Hur många gånger har jag inte skrivit hans namn i mina skrivblock där jag noterade alla resultat, målskyttar och tabeller? Här stod jag nu - här stod vi - och pratade med honom. Pär Johansson och jag, småfeta gubbar i 50-årsåldern, transformerade till tonårspojkar.
Men kronan på verket då? Skulle Nigel Spink också dyka upp? Blair hade ju hintat det. Mitt i allt ståhej runt de andra Villa-legendarerna sökte sig min blick till ingången. Kommer han? Kommer han inte? Han kom! Där borta stod han helt plötsligt. Han är på väg till oss alltså! För ett ögonblick tittade jag bort och när jag åter sökte efter Spink så var han inte där. Vart tog han vägen? Jag drog mig mot utgången och med matchtröjan bak-och-fram så att “Spink” syntes på bröstet så förstod en av de anställda genast vad jag tittade efter. “Han gick ut”, sa hon och pekade ut mot parkeringen. Jag rusade efter och där ute, precis på väg in i bilen var han. “Jaha, där är du. Jag såg dig inte där inne”, sa han när vi hälsade. Här stod jag alltså med Honom. Den store. Den störste för mig. Nigel Spink, han som tidigt blev inbytt under europacupfinalen 1982, ett oprövat kort som kom in och levererade en hjälteinsats mot favorittippade Bayern München, höll nollan och säkrade titeln för Villa tillsammans med Peter Withes legendariska strumprullare. Tänk om någon hade sagt det till den 14-årige Morgan när han stod och skrek framför tv:n nere i gillestugan 26 maj 1982: “En dag ska du få träffa Nigel Spink.” Så overkligt det hade känts. Jag hade visserligen sett honom lajv en gång, 1990 i Askersund under Villas sommarturné, men nu stod jag vid självaste Villa Park och pratade med honom. Nåja, så mycket sa jag nog inte. Ärligt talat vet jag inte vad jag sa, men fotograferade gjorde vi. Bildbevisen finns där. “Spink” och Spink, sida vid sida. Och även dubbel-Spink tillsammans med Selma, som fick vara med om denna för mig historiska händelse. Kanske tyckte inte hon att det var lika märkvärdigt, men nog kunde hon konstatera att pappa betedde sig lite udda.
Vilken dag! Inget skulle kunna överträffa detta i fotbollsväg. Resten kunde bara komma till mig. Surfa med, leva på ruset av alla känslor under dagen.
In mot stan igen och besök på asiatisk restaurang, där Matte Westerströms bordsskick var den stora behållningen. Och - ingen resa till Birmingham utan ett besök på The Gin Vault. Tillsammans med värmländske kollegan Sebastian Edvardsson med flera var det bara att välja bland alla härliga rariteter på hyllan och att komma ihåg att svänga direkt utanför entrén för att undvika ett kliv ut i kanalen.
Avrundning på hotellet och därefter till sängs med ett saligt lyckligt leende på läpparna.
Men det var ju inte över med detta. Denna helg erbjöd ytterligare en match med Villa. Ladies hade tagit sig fram till semifinal i FA-cupen och stormöte med Chelsea på Bescot Stadium i Walsall under söndagen. Jag och Selma hann med en runda på stan först innan det var dags att ta tåget en bit uppåt i landet. Google maps hade talat om för oss att det skulle bli en lätt match att hitta arenan. Snett över från järnvägsstationen bara. Gott. Då skulle vi hinna ta oss en matbit vid arenan före matchen. Lärdom: lita inte alltid på Google maps. Det visade sig finnas åtminstone två järnvägsstationer i Walsall. När vi klev ut från stationen var vi mitt i centrum och någon fotbollsarena fanns inte snett över, snarare en shoppinggata. Lätt förvirring. Vi fångade en trafikvakt i gul väst och förklarade läget. “Hoppa på den bussen där borta. Den går direkt till stadion.” Sagt och gjort sprintade vi iväg och hann med bussen. Snart började frågor dyka upp i skallen. Ser det alltid ut så här på gatorna i Walsall? Dubbelparkerade bilar överallt och snart sagt omöjligt för bussen att ta sig fram. Möten med bilar på enfiliga gator. En irriterad busschaufför som tutade frenetiskt. Nja, det var nog ingen vanlig dag i Walsall och det berodde inte på fotbollsmatchen. Kort därefter tog det stopp. Avstängd gata, trafikpoliser och avspärrningar. Vad är detta? Där framme började en procession korsa vår väg. Hinduer på vandring. Några hinduer, många hinduer, hundratals hinduer, ja rentav tusentals hinduer samt utsmyckade lastbilar och vagnar. Hur många hinduer finns det i Walsall - eller England? Det tog sin tid. Många minuter…
Vår ankomst till arenan blev således rejält försenad, inte så länge kvar till matchstart. Mat eller kisspaus? Båda skulle vi inte hinna, så det fick bli att uträtta sina behov. Enkelt för en man, lite mer komplicerat för en tjej på en arena som hade fått en smärre chock av anstormningen av människor (5 200 pers, rekord för Villa Ladies). Stopp i toaletterna och evighetslånga köer. Vi hann precis upp på läktaren till matchstart. Maten fick vänta…
Sammanfattningsvis var det en väldigt trevlig tillställning där Villa verkligen hade kostat på arrangemanget. Flaggor till alla och friskostig utdelning av halsdukar och andra prylar. Bra drag på huvudläktaren där vi satt och en förnämlig prestation av damerna, där Villa pressade stjärngänget Chelsea och mycket väl kunde ha vunnit. Nu var det bara en av alla jämnt fördelade målchanser som resulterade och det var Sam Kerr som nickade in segermålet för storfavoriterna. Selma - som gammal deltids-Chelsea-supporter - hade en fot i respektive läger och var känslomässigt tagen av upplevelsen.
Efter matchen hängde vi kvar vid planen en stund och fick oss ett par halsdukar. På väg ut frågade jag Selma om vi skulle rycka åt oss lite snabbmat från burgar-vagnen. Nej, vi snabbar oss till stationen så vi inte missar tåget, tyckte hon. Ett klokt beslut rent logistiskt för vi hann precis fånga det extrainsatta tåget - från den station vi trodde vi skulle komma till på ditvägen - direkt tillbaka Birmingham.
Villa Sweden hade ordnat för gemensam kväll på O’Neills, men nu började det bli kritiskt för den matberoende Selma. Hon led svårt av näringsbrist efter denna hektiska dag och var nära ett sammanbrott innan maten äntligen landade på bordet. Slutet gott, allting gott. Våra duktiga researrangörer höll avslutningstal och det började kännas som att denna fantastiska helg närmade sig sitt slut.
Vi avrundade på baren i hotellet med gôtt häng med Westerströms, Elowsons, Patrik Svensson och den anekdot-fyllde hövdingen Geddis. med flera. Härligt så. Man känner sig alltid så hemma i Villa-familjen och längtar alltid tillbaka direkt.
Det var med total tillfredställelse vi tog oss an resemåndagen för att sedan med goda minnen återvända till vardagslivet.
Tack till Villa Sweden för att ni ger oss dessa oförglömliga upplevelser!
