MUWomen’s Barmy Army: Säsongsavslutning, del 1
Ta en kopp kaffe, kanske en glass, hitta en bra plats och sätt dig till rätta. Nu blir det Manchester Uniteds damlag för hela slanten. Många mål har gjorts och härliga matcher har spelats, när säsongen nu är avslutad blickar vi bakåt och funderar över det som varit. Hur blev det med den där Champions League-platsen? Sommaren är här, nu knyter vi ihop Uniteds resultatmässigt bästa säsong någonsin. Häng på så kör vi!
Inför säsongen 2021/22 var det mycket som var oklart, Marc Skinner hade just kommit in men fick ingen ordentlig försäsong. Några bärande spelade hade lämnat och säsongen fick både dalar och toppar. Det går att dividera kring hur lyckat utfallet till slut blev, samma ligaplacering som de två tidigare säsongerna men en lägre poängantal.
Till denna säsong var det dags att höja kravställningen på Skinner och hans lag. Aïssatou Tounkara, Maya Le Tissier, Adriana Leon, Grace Clinton, Nikita Parris, Lucia Garcia och Rachel Williams hämtades alla in samtidigt som några i utkanten av startelvan lämnade. Inget snack om att truppen uppgraderades och att Skinner nu hade alla möjligheter att matcha laget så som han önskade. När Jackie Groenen så såldes bara två dagar innan ligapremiären och ingen ersättare kunde hämtas in blev det en aning smolk i sommarfönsterbägaren.
Men likväl var känslan att det skulle kunna bli fjärde gången gillt, och första gången United petade bort något av de etablerade topp tre-lagen från CL-spel.
Återblick säsongen 2022/2023
Reading som kom på besök till Leigh Sports Village när United drog igång ligaspelet, och processen blev kort, både smidig och snabb. Fyra mål på dryga halvtimmen – Maya Le Tissier presenterade sig med två – och Reading hade inget att hämta, varken i spelet eller målprotokollet.
United fortsatte sedan på inslagen väg de kommande fyra ligamatcherna, idel segrar och inte heller några insläppta mål. Bättre start än så är svår att få. Målskyttet spreds i laget, och även om spelet inte alltid klaffade till hundra procent var det med tillförsikt United gick in i en tuff november.
En månad som skulle bli lite av en vägvisare för säsongen. United har lyckats hitta nycklar för att låsa upp de flesta lagen, men Chelsea-nyckeln letar Skinner fortfarande efter. 1-3 i baken visade att det är en bit kvar till den absoluta toppen. Förlusten skapade oro inför bortamötet med Arsenal, men herrejösses vilken match det blev. United var spelförande, tog ledningen, tappade den och toppkänningen var på väg att glida ur händerna. Men istället för gamnackar blev det raka ryggar och höga huvuden, Millie Turner och Alessia Russo ordnade vändningen med bara minuter kvar.
Av bara farten – inför över 30 000 åskådare på Old Trafford – kördes Aston Villa över med 5-0, och känslan av att säsongen kunde bära riktigt långt började minst sagt gro.
Innan juluppehållet kryssades det också i Manchester-derbyt och United lyckades på nytt ta poäng på bortaplan mot ett av topplagen.
Ligacupen ska också få en kort passus. Efter två svaga matcher och helt bedrövliga straffläggningar – sju missade straffar på elva försök – mot Aston Villa och Durham var chansen till avancemang mer eller mindre borta. Visserligen avslutades gruppspelet med två vinster, men det räckte inte.
Dessa matcher var också de första, och i princip enda, som Skinner valde att rotera i laget – om prestationerna och resultaten påverkade hans val att sedan knappt rotera alls vet jag inte, men det är inte omöjligt.
Efter ett träningsläger på Malta var det back to action igen. Liverpool besegrades med 6-0 och sedan blev det bara ett poängtapp – 0-0 mot Everton – ända fram till mitten på mars. Sena avgöranden blandades med överkörningar, och när det var dags för bortamöte med Chelsea var det inte bara tre poäng på spel – det skulle visa sig vara en match som avgjorde ligan.
Jag var själv på plats i London för seriefinalen och fick se ett United som i det stora hela var bättre än hemmalaget mellan straffområdena, men i de respektive boxarna fanns en annan, en högre, kvalitet och skärpa hos Chelsea. Trots formationsförändringar var United inte riktigt nära att knipa någon poäng, snarare var det Mary Earps som gjorde att det bara slutade 1-0. En missad chans för United.
Spelet i FA-cupen rullade på och United manövrerade sig vidare trots vissa bekymmer mot lag från lägre divisioner. Trots förlusten mot Chelsea hittade United tillbaka till hästryggen och började vinna, och fortsatte vinna, och vann lite till. Sju raka segrar – däribland en stark 1-0 seger med en dominant Aoife Mannion i backlinjen mot Arsenal och en gastkramande semifinal i FA-cupen där Rachel Williams avgjorde med bara minuter kvar – gav United en final i FA-cupen och ett gyllene utgångsläge inför säsongen sista matcher i ligan.
Men så var det det här med Chelsea. United förlorade bara tre gånger efter full tid under säsongen, alla tre var mot Chelsea – den sista av förlusterna kom i den mest klassiska av turneringars final. Skinner valde att ta sig an matchen på samma sätt som vid förra förlusten, men United gjorde saker snabbare, med mer precision och med mer tro. Leah Galton och Alessia Russo fick gyllen lägen att spräcka nollan, men istället var det så klart Sam Kerr som gjorde matchens enda mål. Ett i långa stunder bättre United fick hänga silvermedaljer runt halsen på ett smockfullt Wembley.
I ligaavslutningen väntade först Manchester City hemma och sedan Liverpool borta. Dröm eller kanske mardröm. Dröm skulle det visa sig – först besegrades City med 2-1 efter en Hayley Ladd-kanon och ett stopptidsmål av Lucia Garcia, och i sista omgången var det återigen Garcia som avgjorde när hon sköt in 1-0 i den andra halvleken.
Då hade United i alla fall gjort vad de kunde, men inför sista omgången var det pole position för Chelsea som vunnit några matcher i hand och hade en ledning på två poäng. Tyvärr för oss kunde Reading inte stå emot Londonlaget, och för fjärde året i rad fick Magdalena Eriksson lyfta pokalen. Men United slutade två och kan räkna hem både en CL-plats och den bästa ligaplaceringen någonsin.
Mina tankar
Här gäller det att hålla två tankar i huvudet. Manchester United gör sin resultatmässigt bästa säsong någonsin med en andraplats i WSL och final i FA-cupen. Samtidigt fanns två titelchanser när det endast återstod tre matcher av säsongen, och så blev det ingen.
Den första texten i denna artikelserie inför säsongen handlade om att det var dags för United att ta steget och slå sig in i topp tre. Marc Skinner har efter säsongen sagt att han lite ser detta som sin första säsong i Manchester United – jag förstår ju vad han menar, han kom in sent inför förra och fick ingen försäsong men samtidigt hade han ju en hel säsong på sig att kalibrera och ta steg. Så att kravställningen skulle vara att avancera uppåt och inte bara bibehålla sin position kändes ändå fullt rimlig.
Förra säsongen var ett steg tillbaka i poängtotal men likväl en fjärdeplats, precis som säsongerna innan. Denna säsong har vi fått se förbättringar i flera olika statistikkolumner.
Förbättringen från 42 poäng till 56 poäng är rejäl, och kommer mycket av att antalet mål ökat från 45 till 56 och insläppta minskat från 22 till 12. Det är klart att det kommer landa in fler poäng när målskillnaden förbättrats så.
Faktum är att 12 insläppta mål var bäst i ligan, och 14 hållna nollor på 22 matcher är nytt rekord i WSL. Dessutom är de 56 inspelade poängen den tredje högsta noteringen i WSL:s historia – den bästa av ett lag som inte heter Chelsea. För att lyckas slå United behövde Chelsea sätta nytt poängrekord, det säger väl ganska mycket om vilken säsong United gjort och vilka steg man tagit.
Men även om det resultatmässigt rullat på mest hela säsongen, spelet sett bra ut i det stora hela och siffrorna talar sitt tydliga språk har det inte alltid varit lugn och ro bland United-supportrarna. En ständigt återkommande diskussionspunkt har varit Marc Skinners sätt att hantera truppen. Det finns ett missnöje i en del av supporterskaran över hur han valt att rotera – eller snarare inte rotera, United är det lag som använt samma blueprint gång efter gång mest av alla – och huruvida det är så att han favoriserar vissa spelare.
Att vissa spelare favoriseras – eller spelas mycket – under vissa tränare och inte får samma förtroende av andra ser jag inget konstigt i. Visst kan jag också ha tankar om hur laget ska formeras och vem som bör spela, men att tränare har favoriter som de gärna lutar sig mot ser vi ju hela tiden. Däremot kan jag hålla med i kritiken om hur Skinner valt att använda sig av sina byten. Ofta har han – trots klara ledningar – valt att inte utnyttja alla fem byten eller göra dem oerhört sent, vilket känns märkligt när det är en lång säsong. Vi fick visserligen se ett roterat lag både i ligacupen och de tidiga omgångarna av FA-cupen, men totalt är det många spelare med stor kvalitet som suttit väldigt mycket på bänken.
Men att Skinner skulle ha en egen agenda och frysa ut spelare bara för sakens skulle har jag så himla svårt att tro. Och som vi varit inne på var en CL-plats viktig ur flera aspekter. Dels för att visa att laget tar steg framåt, men också för att ha möjligheten att behålla eller locka till sig spelare som vill utmana sig mot de bästa. Nästa säsong däremot, då måste Skinner visa att han behärskar roteringskonsten.
Marc Skinner.
Jag har alltså inga problem med hur Skinner hanterat truppen, dessutom har han haft tur med få skador och då kunnat formera samma lag om och om igen. Orosmolnet låg väl mycket i att United inte skulle orka mot slutet, men det visade man att man gjorde. Från mitten av mars blev det bara en enda förlust och totalt nio segrar, och utöver det avgjorde man många matcher i slutskedet. Att hålla hela vägen in i mål har varit lite av ett problem för United tidigare.
Förra säsongens återkommande tema var de tappade ledningarna under de sista minuterna, denna säsong har det eliminerats och United har istället gjort det matchavgörande målet fem gånger efter att klockan passerat minut 86. ”That’s scary for other teams and that’s what we want to create… ’Fergie time’ in women’s football”, som Skinner själv sa. Att hitta sätt att vinna trots att allt inte fungerar som man vill och att ha förmågan att fortsätta mala på tills domaren blåser av brukar ju vara tecken på vinnande lag – i detta fall är det åtminstone ett tecken på ett lag som kommit betydligt närmre att bli vinnare.
Några av de sena målen har dessutom kommit av inhoppare, så nog har det funnits hunger och glöd i truppen trots att vissa fått begränsad speltid.
Även om Skinner och United inte lyckats hitta ett sätt att besegra Chelsea och fick se Londonlaget sno åt sig både ligan och FA-cupen framför United-näsan, har jag svårt att se att vi kunde begära så mycket mer av säsongen än det vi fått.
Den där besvikelsen efter båda titelmissarna finns i viss mån kvar, men samtidigt har det varit klara steg i rätt riktning både på plan – United har lärt sig kontrollera matcher i större utsträckning, samtidigt som man hittat en bra kombination av bolltrillande och snabba och direkt attacker – och resultatmässigt vilket gör att säsongen måste ses som väldigt lyckad. Och inte minst, det har varit jäkla roligt att se United spela!
Årets match: Arsenal 2 – 3 Manchester United (2022.11.19)
Det finns konkurrens – vad sägs om FA-cupens semifinal där Rachel Williams avgjorde i slutminuterna, två storsegrar på Old Trafford mot Aston Villa och West Ham, Lucia Garcias sena avgörande mot Manchester City, vändningen och segern borta mot Aston Villa där Millie Turner nickade in segermålet i matchens sista minut.
Men när vi summerar har jag svårt att minnas någon match som gett upphov till så mycket glädje som segern mot Arsenal på Emirates. United hade just gått på pumpen mot Chelsea och en förlust till mot ett topplag skulle ge säsongen punktering. Istället reste sig United och gick ut inför drygt 40 000 åskådare och var det klart bättre laget under första halvlek. Arsenal lyckades inte skapa något, och det var inte bara deras egen oförmåga utan i större utsträckning Uniteds presspel och fina rörelse som gjorde att hemmalaget stängdes ner samtidigt som United hittade vägar fram.
Ella Toone prickade in 1-0 innan paus, men i andra halvlek kom Arsenal ut med ny energi och satte press på United. Först sköt Frida Maanum ett distansskott som styrdes in bakom Mary Earps innan Laura Wienroither mötte ett inlägg från Katie McCabe och vände matchen.
Där och då kändes United inte kapabla till att vända matchutvecklingen, men man lyckades hålla sig kvar och vaskade fram några fasta situationer. I den 85 minuten nådde Mille Turner högst och nickade in kvitteringen, och i den 91 minuten var det Alessia Russos tur att få pannan på en boll och styra in segermålet inför en vilt firande bortasektion.
United tog sig tillbaka och vände matchen, man gjorde det borta mot Arsenal inför storpublik. United var på riktigt. ”Jag gled på knäna i segerjublet, och jag spelade inte ens”, sa Vilde Bøe Risa efteråt, och hon var inte ensam om de känslorna.
Rättning av tips inför säsongen
I den första texten om damlaget inför säsongen, Alla ombord – fjärde gången gillt, försökte jag mig på några förutsägelser, tips om ni så vill. Fyra stycken var det, och då är det väl inte mer än rätt att vi tar en titt hur mitt i prick eller snett ute jag var.
Skyttedrottning: Alessia Russo
Inte den mest vågade gissningen så klart, Russo var ohotad som Uniteds nummer nio och rimligtvis var det hon som skulle göra flest mål. I ligaspelet gjorde hon tio mål, räknar vi in övriga turneringar landar hennes totala målskörd på 13 – med det bäst i laget. Feg gissning, men korrekt gissning.
Tabellplacering: tvåa
Även här råkade jag faktiskt pricka rätt, United slogs med Chelsea om ligatiteln ändå in i sista omgången av WSL – där blev de regerande mästarna för starka och United nådde bara en andraplats. Egentligen är det inte bara, det är Uniteds bästa ligaplaceringen och jag tyckte nog jag var offensiv som tippade ett snäpp högre än vad som krävdes för att nå CL.
Utropstecken: Maya Le Tissier
Svårt att bedöma så klart, här har vi alla olika parametrar som vi själva tar i beaktning. Men sett till att Le Tissier kom från Brighton och direkt tog en ordinarie plats och faktiskt också blev en av de mer framstående spelarna ser jag ändå som ett fett utropstecken.
Överraskning: Adriana Leon
Sett till att hon knappt fick beträda planen var det ju en överraskning, men jag tänkte mig så klart mer av en positiv sådan – och det blev det inte. Inte så mycket på grund av Leon själv, utan för att Marc Skinner inte verkade ha något som helst förtroende för henne, trots att hon hämtades in under sommaren. Tre mål på nio matcher där det mest var korta inhopp är inte dåligt, men när hon under våren lånades ut till Portland Thors för att få speltid kammade denna gissning noll.
Det finns mer läsning om Uniteds damlag, den andra och sista delen av säsongssummeringen finns att läsa här, där är det fokus på spelarna – ett typ av MUWomen's Barmy Army awards helt enkelt, plus en blick framåt.
En lång säsong är över. Vad lämnar säsongen er med för känslor? Dela med er i kommentarsfältet här under!
