Frisk och den sjuka dubbelmoralen
Det finns få personer inom fotbollsvärlden som jag hyser en sådan hatkärlek till som just Anders Frisk. Jag är så pass objektiv att jag inte hatar alla domare som någonsin blåst frispark mot Bajen.
Jag är till och med så pass objektiv att jag kanske, någon gång i framtiden, kommer att kunna konstatera att det var Hammarbys tunna trupp som gjorde att vi inte blev bättre än trea 1998 och inte Frisk den där kvällen hemma mot Öster.
Ändå tycker jag det är riktigt skönt att Anders Frisk valt att lägga av som domare. Ändå tycker jag att "anti Frisk" tifot vid hans återkomst till Söderstadion är ett av de allra bästa jag varit en del av. Ändå tycker jag det ska bli skönt att slippa ha ont i magen innan match av vetskapen att det är mannen från Mölndal som ska hålla ordning på planen.
Dubbelmoral är underhållande ibland. Inte roligt så man skrattar kanske men så pass fascinerande att jag ibland kan spendera en halvtimme framför FOX Network. För att hitta dubbelmoral behöver man dock inte vända blicken från Sverige utan det räcker gott med att bara köpa sig en kvällstidning. Problemet är bara att det inte är lika underhållande när man själv befinner sig mitt i det.
Jag läste en intressant krönika i Aftonbladet efter det att poplaget Chelsea vunnit ligacupen. Krönika hyllade Chelseas tränare för att han på "ett genialiskt sätt" tagit fokus från lagets förlust mot Barcelona tidigare i veckan och på så sätt gett sina hårt ansatta spelare en chans att ladda om inför finalen. Krönikören hyllade tränaren för att han genom sina uttalanden fått media att vända blicken från det faktum att hans lag stundtals agerat statister till något helt annat. Den frispråkige och hans skrytbygge spådde en lysande framtid.
De sista dagarna har tongångarna varit annorlunda. Väldigt få krönikor på Aftonbladet har hyllat Chelseas tränare. Hans "genialiska" luftficka hade visst oväntade bieffekter och nu är han istället ett hot mot allt vad fotboll heter. Dubbelmoral?
Den av tidningens krönikörer som då undrade om det inte var dags för Frisk att ta en paus från dömandet verkar också bytt spår.
Om jag kastar frågeställningen "hur är en bra fotbollsdomare" rakt ut i luften tänker säkerligen hälften av er rent reflexmässigt "en som inte syns". Det intressanta med klyschor är att de ofta har någon form av sanning i sig. Det är exempelvis klokt att "ta en match i taget" även om det är sjukt trist att höra. Med andra ord bör det ligga något i påståendet "en bra domare är en som inte märks". På vilket sätt hör detta samman med Anders Frisk?
Aftonbladet och Hammarbys Lasse Anrell skriver att han redan saknar Frisk. Ska en domare verkligen kunna bli så känd som person att man kommer att sakna honom på planen? Självklart går det bra att sakna personen Frisk på uppstartsträffar inför säsongen och dylikt men på planen ska den svartvita tröjan kunna vara fylld av en säck potatis så länge den håller en hyfsad nivå på sina domslut.
Är det inte en helt sjuk dubbelmoral att ena stunden påstå att en bra domare "verkar utan att synas" för att i nästa andetag hävda Frisks förträfflighet när han ständigt är talesättets motsats. Är vi så glada i detta lilleputtsland över att vi har en landsman med där det händer att vi inte vågar kritisera hans insats?
Det verkar råda en enorm konsensus om vem som var Sveriges bästa domare förra säsongen. Nästan vem man än frågar som är hyfsat insatt får man svaret Peter Fröjdefelt. Här har vi ett intressant faktum: Sverige har alltså två domare med gott rykte inom landet (nåja) och som dessutom får döma friskt (förlåt) ute i Europa.
Den ena ser man maximalt en notis om, den andre är på framsidor och helsidor. Den ena dömer den ena europeiska matchen efter den andra utan större väsen omkring sig, den andre avbryter Champions League matcher på eget bevåg. Den ena framröstas av Sveriges fotbollssupportrar till "årets domare", den andre hittar man på fotosidorna från någon filmpremiär.
Det är inte en slump att Anders Frisk är ett rött skynke för supportrar i Istanbul, Rom, Holland, Spanien, delar av London, Södermalm och Malmö för att nämna några platser. Det är inte en slump att det hela tiden drabbar Anders Frisk eftersom det inte kan vara någon slump.
Anders Frisk är domaren som vill våga ta de matchavgörande beslutet utan att ta hänsyn till hur resten av matchen har sett ut. Anders Frisk är domaren som vill stå i centrum men som inte vill förklara sig efteråt. Anders Frisk är domaren som, precis som alla andra människor, begår misstag men som vägrar erkänna dem. Anders Frisk är domaren som vill vara en kändis men som inte klarar av att hantera kändisskapets mörka sida. Anders Frisk är domaren som inte skulle synas men som alltid stod i centrum.
Frisks avgång pressenteras som ett hot mot den moderna fotbollen och det ligger något i det. Men det är inte det faktum att vissa mindre begåvade element tycker det är okej att hota folk för att tydliggöra sin syn på saker och ting utan det faktum att det växt fram en ny typ av kändisdomare. Självklart är det omöjligt för en domare att helt klara sig utan uppmärksamhet när en hel värld vänder blickarna mot en fullsatt arena. Problemet är inte uppmärksamheten på domare utan förbundens svar på detta.
Inför hundratusen åskådare på läktarna och miljarder i tv-sofforna skickar man in en försäkringsförsäljare. När denne hamnat i blåsväder till returen skickar man istället in en banktjänsteman, vanliga män på dagarna och världskändisar på kvällarna. Fotbollsvärldens motsvarighet till Fantomen, men med ett rött kort istället för en döskallering.
Hur kan detta vara rimligt? Hur ska en "vanlig Svensson" kunna stå upp i den passionerade miljardindustrin fotboll och helt oskadd och osedd fatta beslut som mer eller mindre kan sänka hela klubbar? Eller framförallt: när han väl fattat beslutet hur ska han då kunna gå därifrån utan ett ord för att dagen efter återgå till att ringa runt och störa folk mitt i maten för att försöka kränga en ny hemförsäkring?
Låt en bråkdel av de överskott de nationella och internationella förbunden håvar in varje år gå till heltidsavlönade domare som utöver att döma fotboll även får betalt för att bli särskådade i veckor efter avslutade match.
Visst, "Frisken", det var kanske inte fel att döma straff den där gången mot Öster 98, men samtidigt hade du ju släppt ett nästan identiskt läge i motsatt riktning tidigare. Varför hade du ingen fingertoppskänsla? Varför var du tvunget att bevisa att du minsann vågade blåsa? Nu blir det minnet man bär med sig, det och "Pinnens" sköna utbrott. Det hade kunnat sett annorlunda ut, för talang det hade du.
Jag antar att du förr snarare än senare dyker upp i någon form av officiellt sammanhang, antingen hos Lagrell eller hos Bindefeldt men tills dess - tack och adjö.
Och du "Frisken": när kommer boken?
