Vad hände i Ligue 1 säsongen 23/24?
En säsong där dramatiken tillslut blev oundviklig, där kvartssamtalen avlöste varandra och där de röda korten haglade. Välkomna till Ligue 1.
Vinnarna
PSG, såklart. Visserligen vann de bara säsongen 22/23 med 1 poäng, tätt över ett formstarkt Lens, som kanske hade kunnat ta upp kampen om de inte fått rött kort i 19:e minuten på Parc des Princes i ”seriefinalen”, men ja ja. Det var nog ingen som tvekade om PSG inhemskt i år, snarare trodde folk mer på laget nu, utan Messi och Neymar att fokusera på.
Besvikelsen
Några omgångar in var jag säker på att Lyon skulle vara årets besvikelse. Men eftersom jag har färskt i minnet scener från förra säsongen då två supportrar hungerstrejkade utanför Marseilles träningsanläggning för att försöka få ledningen att riva Leandro Balerdis kontrakt, så ville jag ändå vänta lite och se vad Marseille hade för sig.
Självklart bjöds det på motbud. Säsongen 23/24 blev minst sagt turbulent i Marseille. Marcelino startade säsongen som Marseilles tränare, och som varje år på sydkusten så gick det åt skogen. Fansen, ledningen och Marcelino kom inte överens – inte så chockerande om man varit med förr. Efter 2 vinster på säsongens första fem matcher fick Marcelino sparken, och media i Frankrike pratade redan innan spelomgång 6 om att Marseille återigen kastar bort en säsong innan den ens börjat. In kommer den kanske mest OM-kompatibla riddaren, Gennaro Gattuso, först Napoli och nu Marseille. Hamnstädernas frälsare! Eller?
Till en början lyckades den energiska italienaren få igång geisten i spelarna på plan, och på läktaren kunde man tyda lite hoppfullhet. Marseille låg tvåa ett tag, men i kyliga januari tröttnade kanske spelarna på Gattuso. Åtta matcher utan vinst och en nionde plats senare tackar man Gattuso för sin tid. In kommer, direkt från att ha blivit sparkad av Elfenbenskusten mitt under Afrikanska mästerskapets gruppspel (ett mästerskap de sedan vann), Jean-Louis Gasset. Efter dennes inträde puttrade det på någorlunda, och Aubameyang började göra mål ordentligt under våren, men en åttonde plats och missat Europaspel får man ändå kalla en stor besvikelse.
The Great Escape
Lyon inledde säsongen med en hel del egna talanger och spelskickliga profiler som Tolisso, Cherki och Lacazette på plan. En återsamlad supporterskara kände vind i seglen inför säsongen. Det var dags att visa sig starka igen, men det gick sådär. En ynka vinst i omgång 11, och “Les Gones” stod efter 14 omgångar på 6 poäng.
Uppror på läktaren och ett oräkneligt antal kvartssamtal tycktes inte hjälpa den närmast lamslagna spelartruppen, men med hjälp av en helt otrolig resultatrad sedan årsskiftet, där man bland annat avslutade säsongen med 8 vinster på de 10 sista matcherna, lyckades man sluta säsongen på en sjätteplats, vilket innebär Europa League nästa säsong – första europaplatsen sedan 2021/22.
Värt att nämna från säsongen är också en otrolig Alexandre Lacazette som verkligen visade sig vara en pådrivare och ledare. Imorgon väntar en spännande Coupe de France-final mot PSG runt hörnet då man av bara farten under våren tagit sig hela vägen i cupen.
Överraskningen
BREST, såklart. Om någon hade gett Eric Roy och Brest-spelarna ett erbjudande om att landa säsongen på 13-14 plats innan den började hade de nog tagit det. Men de bara gasade, och med en blandning av rutinerade spelare som Romain Del Castillo och Brendan Chardonnet samt en fantastisk talang i form av Kamory Doumbia, så har de lyckats hålla en otroligt stabil form under hela säsongen.
Champions League väntar nu nästa säsong. Jag vet att nu är nu, och då är då, men jag tror att både liga och Europaspel kan bli för mycket för Brest nästa säsong då deras trupp är för tunn och deras plånbok för skral. En mer realistisk målsättning borde vara att fortsätta etablera sig som ett mittenlag.
Genombrottet
Kanske kunde ha varit Georges Mikautadze igen, men han har redan haft sitt genombrott och blivit såld till Ajax. Men jag vill ändå nämna att han alltså blev tillbaka-lånad till Metz från Ajax och hann med att göra 13 mål och 4 assist på 20 matcher.
Leny Yoro är dock namnet på allas läppar. Den reslige 18-åringen har kommit upp genom Lilles fina ungdomsverksamhet. Han har gjort en fantastisk säsong som startspelare bredvid en annan talang, Bafode Diakite. Yoro har även visat sig hålla på europeisk nivå under Conference League, och det sägs nu att Real Madrid, kända för att hugga tidigt på franska talanger, är intresserade av U21-landslagsmannen. Även PSG och Liverpool har nyligen anmält sitt intresse.
Svenskkollen
Vi har Halmstadsonen Gabriel Gudmundsson, vänster wingback i Lille, han har gjort en fin säsong där han har spelat 25 matcher varav 14 från start i ligan. En fin truppspelare som har en stabil plats i Lille och säsongens stabila insatser kanske borde belönats med en landslagsuttagning.
Kul att nämna kan också vara att Hammarbyare plötsligt blev intresserade av den franska bottenstriden då Nathaniel Adjei blev utlånad från Bajen till Lorient med en köpoption som skulle slå in vid ett säkrat kontrakt, tyvärr blev det inte så. Glädjande för Bajen är dock att Adjei tycks ha gjort ett starkt intryck på andra lag i Ligue 1 och om jag får gissa så kommer en försäljning ändå att ske.
Det regnar kort
Ligue 1 är känt för att spelare tar röda kort tidigt i matcher eller när det inte är "läge" som man säger. Ett exempel för att sätta i kontext: Förra säsongen möter Lens PSG borta med få matcher kvar av säsongen med 9 poäng som skiljer dem, Salis Abdul Samed tar direkt rött i 19:e minuten, Lens förlorar matchen med 3-1 och vem vet, i och med att Lens endast slutade 1 poäng efter PSG i ligan kanske ett bättre resultat den kvällen hade givit dem en historisk titel.
Hursomhelst, även om vinnaren av årets röda kort kanske borde vara omgång 18 och 19 tillsammans då det sammanlagt blev 9 röda kort. Men klart att vi måste ha en enskild vinnare, grattis till Jake O'Brien i Lyon som i 29:e minuten och underläge 1-0 mot Le Havre, i en som alla matcher då var för Lyon måstematch, på mittplan sparkar ner en Le Havre-spelare och får rött direkt. Duje Caleta-Car tog senare även han rött. Men då var matchen redan förlorad med 3-1.
Min gubbe
Yassine Kechta i Le Havre är min gubbe, egentligen bara för hur han ser ut på planen. Han ser liksom nonchalant och trött ut hela tiden och det ger honom ett sorts Pirlo-lugn när han glider runt på mittplan med sin hästsvans. Utöver stuket är han en väldigt fin tvåvägsspelare, stark på att vinna boll och hårt kämpande. Han besitter även ett väldigt fint passningsspel – när han är på humör! Ibland ser han däremot så loj ut att man själv vill ta sig ut på planen och lyfta av honom.
Som alltid, en för tidig gissning av nästa säsongs tabell:
1. PSG
2. Lyon
3. Monaco
4. Lille
5. Nice
6. Marseille
7. Lens
8. Toulouse
9. Rennes
10. Brest
11. Strasbourg
12. Montpellier
13. Reims
14. Nantes
15. Metz/St. Etienne/Rodez (kval)
16. Le Havre
17. Auxerre (nya)
18. Angers (nya)
