100 år av profiler: Orvar Bergmark — Bäst i Sverige på två sporter
Under Allsvenskans 100 år har det vimlat av profiler av olika slag i ligan. Spelare, tränare, supportrar, pampar med flera. Under året kommer vi uppmärksamma allsvenska profiler vi minns. Idag Orvar Bergmark, Örebros stora son, som var Sveriges bästa back — i både fotboll och bandy.
1958 spelade Orvar Bergmark VM-final i fotboll mot Brasilien. Tre år senare spelade han VM-final igen — i bandy, mot Sovjet. Det är något bara han, och kompisen Sigge Parling som fanns vid hans sida i båda finalerna, gjort.
Att vara svensk landslagsman i två sporter var inte unikt på den tiden, profiler som Sven Tumba, “Svenne Berka” och “Putte” Ramberg fanns ju också för att nämna några. Men ingen kunde bräcka Orvar Bergmark när det kom till långlivad multibegåvning. För de flesta hade en huvudsport och gjorde sen kanske en handfull landskamper i en annan sport. Sven Tumba, vars allroundhet kanske blivit mest omtalad, var bofast i Tre Kronor, gjorde 1 fotbollslandskamp och blev senare golfare. “Knivsta” Sandberg gjorde 52 fotbollslandskamper och sen en handfull i hockey- och bandy.
Orvar Bergmark däremot, var en av de allra bästa i Sverige i både fotboll och bandy samtidigt under minst en tioårsperiod. Han gjorde totalt 118 landskamper i sporterna (94 i fotboll) vilket är överlägset flest av de som kombinerade fotboll och bandy. Han spelade 164 matcher i Allsvenskan i fotboll — men var framgångsrikare i bandy där han vann 3 SM-guld, 3 SM-silver och OS-guld 1952, utöver VM-silvren han erövrade i båda sporterna.
Han blev Örebros stora son, men det var i Västerbotten livet och idrottandet började för Orvar Bergmark. Han föddes i Bureå, två mil söder om Skellefteå, den 16 november 1930 men växte upp i Byske, tre mil norr om Skellefteå, med sin mamma, pappa och två systrar. Pappan var bagare. I sin bok Fotboll — minnen och meningar från 1968 minns Orvar några betydelsefulla ord från pappan för hans fortsatta idrottande:
“Vad är du för en krake?”
Det var skoltävling i skidåkning och Orvar, 10 år, skulle ställa upp men överkommen av nervositet på startplatsen drog han helt sonika därifrån. På hemvägen mötte han sin pappa, som var på väg för att se sonens skidtävling. Den lagom dräpande kommentaren mötte då pappan sin son med, och fick honom att vända om. Sen gick Orvar och vann tävlingen.
Föräldrarna bejakade Orvars sportintresse. På sommaren var det främst fotboll och friidrott som gällde. Orvars mamma gav honom både en kula och en diskus och hemma på gården fixade de en hoppställning, vilket ledde till att Orvar och hans kompisar tränade mycket friidrott hemma vilket varvades med spontanfotboll. Fotbollsmatcherna var oftast uppdelade i norra delen av byn mot södra — Byskeälven flöt rakt igenom samhället.
Organiserat spel blev det i Byske IF, där Orvar var center, lagkapten och lagledare. Han fick fixa med allt från att cykla runt och samla ihop laget (telefoner var inte vanliga då) till att cykla till sågverket för att få spån till linjerna, istället för krita.
Friidrott var dock den sport Orvar Bergmark utmärkte sig mest i som ung. Han tävlade för Skellefteå IF och som 15-åring var han bäst av alla ungdomar i landet i kulstötning med ett resultat på 15,92 meter med en 3,5 kilos kula. Som 16-åring stötte han upp mot 11 meter med 7,5 kilos kulan som gällde på seniornivå. Han representerade även Vargarna i skidåkning.
1947, när Orvar skulle fylla 17 år, tog hans och familjen Bergmarks liv en omvälvande vändning då hans pappa dog. Mamman bestämde sig då för att familjen skulle flytta ner till Örebro där hon hade släktingar.
Så kom Orvar till staden som skulle bli hans. Han tog sig snart till Örnsro idrottsplats och stötte kula på egen hand. En ledare i Karlslunds IF såg hans färdigheter och frågade om han ville börja i deras förening. Men en nyinflyttad Orvar råkade ge KIF-ledaren fel adress och det blev inget av Karlslund, istället blev IF Start den första Örebroföreningen för Orvar Bergmark. Han stötte kula och diskus för dem, och ett kort tag blev han back i deras handbollslag. Efter en 0-23-förlust mot ÖSK bestämde sig Orvar för att fokusera på det han tyckte bäst om.
Det var bandy. I Byske hade de spelat bandy om vintrarna, men inte organiserat utan spontant när sjöarna frös över. De hade dock inga medel att hålla isarna snöfria vilket begränsande spelet. En av Orvars kusiner kände Olle Sääw som spelade för Örebro SK, och landslaget, i både bandy och fotboll, och genom honom öppnades dörren in till ÖSK. Så började Orvar Bergmark för första gången spela bandy organiserat. Och som en del av ÖSK:s ungdomslag i bandy föll det sig bara naturligt att även börja spela fotboll i klubben.
Precis som i Byske var Bergmark till en början center, som 17-åring gjorde han 26 mål för ÖSK:s ungdomslag. Våren 1949, när han var 18 år, kom debuten i Allsvenskan i en hemmamatch på Eyravallen mot IFK Göteborg. ÖSK föll med 0-2. Förutom att det var Orvar Bergmarks allsvenska debut är matchen noterbar för att det var Gunnar Grens sista match i Allsvenskan innan han lämnade Blåvitt för att bli proffs i AC Milan.
ÖSK åkte ur Allsvenskan den våren (på den tiden var det höst/vår som gällde). I division 2 blev Bergmark ordinarie center i “Babykedjan” som var med och spelade upp ÖSK till Allsvenskan igen. Men väl tillbaka där hade de det tungt, enligt Bergmark själv vägde kedjan för lätt men lagets försvar var bra. Efter en tung höst följde dock en “mirakelvår” 1951. ÖSK hade värvat två nya anfallare och då fanns det inte plats för Bergmark i kedjan längre.
“Men tillfälligheterna var på min sida” skrev Bergmark senare i sin bok. I vårpremiären mot GAIS var han petad, men i den matchen blev backen Stellan Karlsson skadad. Tränaren Pära Kaufeldt kom då på genidraget att flytta ner den petade anfallaren Orvar Bergmark till backlinjen. Han testades där först i en träningsmatch på grus mot IFK Kumla (för övrigt undertecknads moderklubb) och det föll väl ut.
Därefter fick han chansen som back i nästa allsvenska match, mot Råå. Bergmarks hårda arbete, långa steg och förmåga att läsa spelet gjorde honom till en naturbegåvning som försvarsspelare. Det var bara att ingen hade sett det innan. För nu gick allt snabbt. ÖSK reste sig och spelade ihop 14 poäng så man klarade sig kvar i Allsvenskan. Bara några veckor efter matchen mot Råå blev han uttagen i “Pressens lag”, på den tiden fanns en märklig tradition att när uttagningskomittén tagit ut aktuell landslagstrupp fick sen sportjournalistkåren ta ut spelare till ett annat lag som sen mötte landslaget i en match. Det blev förlust 8-2 för Bergmarks gäng, men att bli uttagen i Pressens lag var ju ett tecken på att man var nära landslaget, man var “best of the rest” I juni 1951 blev Bergmark också uttagen som reserv till en landskamp mot Spanien. I den blev Hasse Malmström skadad och Bergmark fick hoppa in och göra landslagsdebut.
På några månader hade Orvar Bergmark alltså gått från petad anfallare i en allsvensk nykomling till landslagsback. Till råga på allt så samtidigt som han hjälpte ÖSK kvar i Allsvenskan och blev landslagsman, gjorde han lumpen på I3 i Örebro! “Jag förstår inte de grabbar som säger, att man inte kan förena militärlivet med fotboll. Tar man det militära på rätt sätt, så blir man ju bara starkare av det.”
Så kommenterade Bergmark det i sin bok, som för övrigt avslutas med att han listar sina “10 teser för framgång”, varav nummer 4 lyder: “Den som röker, använder sprit eller snusar i unga år når sällan några framgångar. Det motstånd som dessa gifter bildar tar överhand i en lättja som sedan inte kan besegras. Det är när Du blivit karl Du kan avgöra vilka gifter Du anser Dig behöva. Och karl är det aldrig någon som blir före gjord militärtjänst.”
Som alltid kämpade ÖSK i mitten av Allsvenskan på 50-talets början. I fotboll det vill säga. I bandyserien hade ÖSK sin storhetstid, med Orvar Bergmark som högerback eller centerhalv i laget. 1951 vann ÖSK bandyserien, men förlorade SM-finalen mot Bollnäs med 3-2, efter att Bergmark vid ställningen 2-2 blivit utvisad. “Aldrig senare i idrottssammanhang har jag känt mig så maktlös.” Plåster på såren kom 1952 då han var med och vann OS-guld när bandy var med som uppvisningsgren vid vinter-OS i Oslo.
ÖSK fortsatte vara ett topplag i bandy, men i fotbollen gick det trögare. 1953 åkte man ur Allsvenskan igen. Året därefter tog sig bandylaget till SM-final igen, men förlorade igen, mot Västanfors.
Landslagsbacken Bergmark var förstås för bra för division 2 i fotboll. Han spelade klart hösten 1954 i ÖSK, men gick sedan till AIK. Hans AIK-tid inleddes med en turné i “Fjärran Östern” då AIK kuskade runt mellan Hong Kong, Manilla (Filippinerna), Saigon (Vietnam), Kambodja, Bangkok (Thailand) och Calcutta (Indien). Där spelade man vänskapsmatcher mot en rad olika lag och turistade. “Överallt blev vi bjudna på rökverk och öl”.
1955 var Bergmark bofast i AIK:s startelva när Gnaget slutade trea i Allsvenskan. Han spelade även sin bandy för klubben, men fick se sina gamla bandykamrater i ÖSK äntligen vinna SM-guldet utan honom.
AIK-sejouren blev inte långvarig dock. Redan 1956 var Orvar Bergmark hemma i Örebro igen. I fotbollen låg ÖSK fortfarande i division 2, i bandyn var man regerande mästare och tog sig återigen till final, men där blev ännu en gång Bollnäs övermäktiga. Nästa år fick dock Orvar äntligen vinna bandyguld med ÖSK efter finalseger mot Hammarby. Han var också med i tidernas första bandy-VM, då Sverige tog brons.
1958 blev året då Orvar Bergmarks idrottsliv nådde sin topp på alla sätt och vis.
Trots att han fortsatt spelade sin fotboll i division 2 med ÖSK, där han också nu blivit spelande tränare, var han en av de viktigaste och bästa spelarna i VM på hemmaplan när Sverige tog silvret. Tillsammans med Gunnar Gren var Orvar Bergmark Sveriges representant i världslaget som togs ut med mästerskapets bästa spelare.
Några månader efter VM skulle Guldbollen delas ut. Med anledning av VM-silvret på hemmaplan var konkurrensen kanske hårdare än någonsin. I konkurrens med “Kurre” Hamrin och “Nacka” Skoglund blev det Orvar Bergmark som fick priset som Sveriges bästa fotbollsspelare. Enligt Bergmark själv var Kurre storsint nog att själv rösta på Orvar. Kort efter att priset tillkännagivits fick Orvar ett telegram från “Nacka”:
“Bästa grabben vann. Hjärtligt grattis Orvar. Fast om vi möts ska jag nog snurra upp dig också… Kul tävling förresten och jag hängde ju med i det längsta. Nacka.”
Det oförglömliga året 1958 avslutades för Orvar Bergmarks del med att ÖSK försvarade sin bandytitel och tog SM-guldet för andra året i rad.
Framgångarna till trots fortsatte Orvar Bergmark knega på som konditor i Örebro, spelande tränare i ÖSK fotboll och spelare i ÖSK bandy, och fortsatte vara landslagsman i båda sporterna.
Han lyckades leda ÖSK tillbaka till Allsvenskan i fotboll 1961 och som nykomlingar tog man en stark fjärdeplats. Samma år blev han och Sigge Parling då historiska genom att spela VM-finalen i bandy mot Sovjet. Precis som på fotbollsplanen tre år tidigare slutade det alltså med silver, men platser i historieböckerna för Orvar och Sigge. VM-finalen 1961 sägs också varit Bergmarks bästa bandymatch i karriären.
Idrottsbladets chefredaktör Torsten Tegnér skrev efter finalen: ”Under de 90 minuterna framstod Orvar Bergmark som bandyvärldens främste spelare nummer 1. Han var som en betongmur när ryssarna stormade fram”.
Ett mindre känt äventyr är att Bergmark 1959 lånades in av Hälsingborgs IF (som stavningen då var) för en turné i USA och Mexiko. Det var Börje Lantz, “Kingen av Tomelilla”, Sveriges första fotbollsagent, som ordnade resan. Arrangörerna ville att minst tre spelare från Sveriges VM-silverlag skulle vara med för att ge det lite stjärnglans, så för att komplettera “Rio-Kalle” Svensson lånades Bergmark och AIK:s Bror Mellberg in. Så i fem veckor spelade Orvar Bergmark i HIF:s rödblåa matchställ på olika platser över den nordamerikanska kontinenten.
1962 fick Orvar Bergmark ett oväntat erbjudande. Han skulle fylla 32 år i november. Så när AS Roma under sommaren hörde av sig med ett proffserbjudande var det inte något han väntat sig. IFK Norrköping-legendaren Torbjörn Jonsson, landslagskamrat, var den som länkade ihop klubb och spelare.
Flyttlasset gick, men tyvärr blev det inte så värst mycket fotbollsspelande för Orvar i Italien. På den tiden fanns en regel i italiensk fotboll om att varje lag fick spela högst två utländska spelare i samma match. Förutom svenskduon Bergmark och Jonsson hade Roma argentinaren Pedro Manfredini och värvade senare även John Charles från Leeds. Det gjorde att Bergmark allt som oftast hamnade utanför då tränarna föredrog de andra. Ändå var tiden i Italien inte något Bergmark ville ha ogjort, förutom den bristande speltiden trivdes han och familjen ypperligt i den eviga staden.
1964 flyttade Bergmark hem till Örebro igen och återupptog spel i ÖSK:s fotbolls- och bandylag. I fotbollen rådde status quo, ÖSK var ett stabilt mittenlag i Allsvenskan. I bandyn vann Orvar Bergmark sitt tredje och sista SM-guld 1965.
35 år gammal avslutade Orvar Bergmark sin karriär som fotbollsspelare 1965. ÖSK slutade sexa av tolv lag i Allsvenskan, precis i mitten där de ska vara. Han var också landslagsman in i det sista. I november 1965 spelade han sin 94:e och sista landskamp, på en grusplan i Famagusta mot Cypern.
Matchen omringades av dramatiska händelser. Cypern hade blivit självständigt från Storbritannien bara fem år tidigare och den sen länge spända stämningen mellan grekiska cyprioter och turkiska cyprioter stod nu på sin spets. Turkiet hade varit nära att invadera ön och stora oroligheter rasade. Landskampen höll på att bli inställd. Den svenska landslagstruppen var bjudna på middag hos en svensk FN-bataljon stationerad i Famagusta och förläggningen låg mitt i skottlinjen när greker och turkar öppnade eld mot varandra. Spelarna var dock utom fara och när det lugnat ner sig eskorterades de till sitt hotell av svenska FN-soldater. Orvar Bergmark minns tillbaka i sin bok:
“Att närvaron av FN-soldater är nödvändig på Cypern fick vi tydliga bevis på. Kan även rekommendera Cypern som ett fint semestermål i okt. och nov., när höstrusket sätter in här hemma, men dagliga oroligheter avskräcker säkert många från ett besök.”
1966 avslutade Orvar Bergmark även sin bandykarriär. Han slog också in på en ny bana: Efter att ha avslutat sin spelarkarriär som Sveriges då meste landslagsman i fotboll utsågs han till förbundskapten. Ett djärvt val, som betalade av sig. Bergmark ledde Sverige till VM 1970 i Mexiko, Sveriges första VM-turnering sen hemmamästerskapet 1958, och det första man lyckats kvala in till (inte få fribiljett till) sen VM 1950.
Turneringen blev dock en besvikelse för Sverige då man åkte ut i gruppspelet efter förlust mot Italien, kryss mot Israel och 1-0-seger mot Uruguay, hade man fått in en boll till mot Uruguay hade man gått vidare.
En besviken Bergmark avgick efter VM. 1971 tog han över som tränare i ÖSK. Under tre säsonger ledde han dem som bäst till en femteplats i Allsvenskan. Han var senare tränare på lägre nivå för närbelägna Fjugesta IF och hoppade 1978 in som ÖSK-tränare igen en vända. Han satt i tolv år även svenska bandyförbundets styrelse, varav fyra som vice ordförande. 1980 var han med och organiserade den första internationella bandytävlingen för damer, som Sverige vann. Inte minst blev han efter tränartiden omtyckt bisittare till Tommy Engstrand i Radiosporten.
1977, 47 år gammal, började Orvar Bergmark snubbla med högerfoten när han var trött och högerarmen började skaka ibland. Han hade drabbats av Parkinsons sjukdom. Parkinsons är en progressiv sjukdom, han fortsatte jobba som radiokommentator till 1986 då han slutade då stress förvärrade hans tillstånd. I decennier kämpade han mot sjukdomen. Efter ett fall i hemmet blev hans tillstånd sämre och de sista åren satt han i rullstol och tappade mot slutet talförmågan.
2003 valdes Orvar Bergmark som nr 1 in i svensk fotbolls Hall of Fame. Den 10 maj 2004 avled han i sitt hem med Ulla, hans fru sen 49 år, vid sin sida.
Området vid Behrn Arena mellan fotbollsstadion och bandystadion döptes om till Orvar Bergmarks plats. Att resa en staty på platsen över Byskegrabben som blev Örebros stora son var en fråga som lyftes redan kort efter hans död. På ÖSK:s årsmöte 2022 lyftes frågan igen genom en framlagd motion. Styrelsen ställde sig positiv till en staty, men någon sådan är ännu inte på plats.
Det börjar väl bli hög tid för det nu. Ett monument över gentlemannen som var bäst i stan, och i landet, på inte bara en utan två av våra stora folksporter.
