Stor profilintervju med Andreas Alm - del 1
Det är uppenbart att uppgiften är svår eftersom Andreas Alm tar så lång tid på sig. Hans ögon söker sig över ansiktsfotografierna på lagkamraterna som han hade i AIK som spelare. När Andreas får syn på Mikael Thorstenssons ansikte från AIK:s trupp år 2003 skrattar han, tittar upp och vänder sitt huvud till höger och säger: - Du hade problem med din motorik på den tiden!
Mikael Thorstensson lyfter sitt koncentrerade huvud från datorn två bord bort, hela hans ansikte förvandlas till ett enda stort leende. Alm återgår till bilden med alla spelaransikten och tittar och funderar högt för sig själv:
- Många kompisar…
Vi sitter i matsalen, eller alla fall i ett samlingsrum, på AIK:s träningsanläggning i Karlberg, det är i stort sett bara vi tre i det stora rummet med det är bara jag och Andreas Alm som pratar. Mikael Thorstensson är så tyst och fokuserad bakom sin bärbara dator att hans närvaro några meter bort knappt märks.
Det är den första tisdagen efter en veckas ledighet i juni månad. Spelarna och tränarna är tillbaka på Karlbergs träningsanläggning. Andreas Alm har gjort tid för intervju mellan förmiddagens och eftermiddagens träningspass. Han bor i Strängnäs och pendlar med tåg till Stockholm, det tar tydligen bara två timmar från dörr till dörr från hemmet till Karlberg.
Han ser för dagen ut som han gjort när jag sett honom tidigare: pigg, glad och alert. Jag ber honom att börja från början med att undra när han började spela fotboll.
- Jag var två-tre år, om du menar när jag började spela överhuvudtaget. Sen spelade jag på gården när jag var liten och på rasterna i skolan. Det blev innan skolan, i skolan och efter skolan. Det tror det var senare avgörande för min karriär: att jag spelade så mycket fotboll när jag var liten. I den organiserade fotbollen var det ju bara träning en gång i veckan och det hade inte räckt någonstans, den spontana fotbollen bland höghusen var därför viktig. Eskilstuna city var det första riktiga laget jag spelade i.
Hade du något annat favoritlag på den tiden?
- Nej, det hade jag inte. England var stort tack vare Tipsextra och Liverpool var bra för de vann ju alltid. Alla höll ju på alla lag som det gick bra för: Boltic, Björklöven och Redbergslid, men, nej, jag hade inget annat favoritlag förutom Eskilstuna City.
Andreas Alm har spelat fotboll i 16 säsonger som A-lagsspelare. Hans moderklubb är IK City i Eskilstuna där han började spela år 1980 som sjuåring. Alm gjorde A-lagsdebut i IK City 1989 och var kvar där till 1995 då han gick vidare till Hammarby. Där var han i tre säsonger, 1998 – 1999 spenderades i norska Kongsvinger och år 2000 blev det AIK. Han gjorde tre och en halv säsong i AIK. Sen flyttade han till IFK Norrköping i Superettan där han mellanlandade innan han vände "hem" 2005 till Eskilstuna City FK där han var både spelare och assisterande tränare. År 2008 så hade han många järn i elden, bland annat så bevakade Alm Superettan för Tv4:s räkning. Sen ringde Mikael Stahre och undrade om inte Andreas Alm ville bli assisterande tränare i AIK.
Blev du förvånad när du fick frågan om tränarjobbet i AIK eller hade du ”hört något” innan?
- Nej, jag hade inte hört något innan. Jag och Micke hade träffats i förbifarten under hans tid i Väsby. Jag följde Superettan som så kallad expert i TV och vi hade träffats någon gång rent tränarmässigt då jag var nyfiken på hur han arbetade. Jag blev glad och nyfiken när han hörde av sig och vi såg till att träffas så snart som möjligt; jag, Björn Wesström och Micke. De förklarade upplägget och jag kände att det var något som jag ville göra.
Vad är dina arbetsuppgifter som assisterande tränare i AIK?
- Att hjälpa Micke som har till uppgift att utveckla laget och spelarna. Min uppgift är att assistera Micke så att AIK kan få ett bättre lag och bättre spelare.
Vad gör du idag till exempel?
- Idag höll jag en viss del av träningen, Micke höll i en annan del och Christer i en tredje del. Jag är tillgänglig för Micke med allt han behöver hjälp med, så att det funkar så bra som möjligt.
Har du någon speciell roll under matcherna?
- Nej det har jag inte.
Andreas Alm under AIK:s träningsläger i spanska Almeria.
I matchreportaget från AIK – Häcken som nyligen publicerades på Gnagarforum så står det att du lämnar över en dvd till Mikael Stahre med matchen ni precis hade spelat. Hur använde ni den?
- Vi gör en videoanalys av matchen i ett analysprogram. Jag får dvd:n från produktionsbolaget sen konverterar vi filmen till ett dataformat som vårt program kan hantera, det är det vi gör så fort som möjligt efter matchens slut så att alla tränare kan ta del av filmen. Ett system gör att jag kan uppdatera analyser via internet så att Micke kan ta del av klippen direkt. Jag analyserar matchen på kvällen så att vi har färdiga klipp till spelarna dagen efter - om vi väljer att visa klippen dagen efter.
Har ni fått någon ”aha-upplevelse” av de här analyserna?
- Du är sällan så bra eller så dålig som du trodde, video visar ofta något mittemellan och det ger ofta en mer neutral syn på matchen. Samtidigt får man inte underskatta de känslor du har vid sidlinjen när du ser spelarnas kroppsspråk och ögon. Det är ingen slump att alla stora klubbar i de flesta stora bollsporter satsar hårt på videoanalys.
Finns det någonting som du känner igen i AIK sen du lämnade klubben 2003?
- Massvis. Enskilda spelare, Tjerna och Örlund till exempel. Det finns läkare och naprapater kvar. Många ansikten på kansliet känner jag igen. Råsunda finns kvar och Karlberg är kvar. Men yrket är nytt, jag har dessutom bara varit tränare sen i fjol. Därför är det en trygghet att komma hit, jag har ju trivts här och det underlättar när du ska arbeta med en ny utmaning.
Du var assisterande tränare i Eskilstuna, hur stor är skillnaden med att vara tränare i ett division två lag och Allsvenskan?
- Nivån skiljer sig men samtidigt är mycket sig likt med. Allting är förstås mycket större här i AIK, men det är fortfarande fotboll och det handlar om att skapa ett lag. När mina tidigare spelare i IK City brukar fråga vad som skiljer brukar jag säga ”allt och inget”.
Sportbladet hade lördagen den 9 maj i år ett helt mittuppslag tillägnat Daniel Tjernström och det faktum att ”Tjerna” haft 110 medspelare i AIK under sina elva säsonger. Andreas Alm hade 52 stycken olika medspelare under sina fyra säsonger vilket ger honom ett högre snitt per säsong än Tjerna: 13 mot elva. När jag nämner detta faktum för Alm så är han kluven: dels förespråkar han en viss kontinuitet i ett lag men dels så tror han att just omsättningen på spelare var det som gjorde att han hamnade i AIK år 2000. Vidare nämner han att han haft väldigt många tränare under alla år som fotbollspelare. Som han själv uttrycker det: ”Fotboll som social företeelse är häftig”.
AIK lagbild 2001:
Bakre raden fr v; Patric Andersson, Daniel Hoch, Daniel Tjernström, Benjamin Kibebe, Andreas Andersson, Teddy Lucic Thomas Lagerlöf och David Ljung.
Mitten fr v; Pär Millqvist, lagledare, Vyacheslav Jevtushenko, Mattias Thylander, Frank Pettersson, Martin Åslund, Mats Rubarth och Stefan Ishizaki.
Främre raden fr v; Håkan Lindström, målvaktstränare, Christer Mattiasson, Daniel Andersson, Sharbel Touma, Karl Corneliusson, Dime Jankulovski, Andreas Alm och Peter Larsson, ass. tränare.
Andreas Alm blev ”headhuntad” till AIK som spelare inför säsongen år 2000 och såg det som en stor utmaning och tackade ja:
- Tittar man på den laguppställning som fanns då så var det många spelare med landslagsmeriter i AIK, jag hade ju inte spelat i klubbar med så framstående spelare innan. Det var kul att komma till en den miljön, jag vet att det var många som tyckte att jag var knäpp för de trodde att jag skulle hamna på bänken. Jag tyckte snarare tvärtom, att man måste testa gränserna.
Hade du någon agent som hjälpte dig?
- Jag fick faktiskt god hjälp av en advokat när jag kom till AIK år 2000, innan hade jag ingen agent. När jag lämnade City för Hammarby skötte jag det själv, det gjorde jag när gick till Kongsvinger och Norrköping också. Det var kanske naivt, jag tror att jag i Norge hade kunnat få betydligt mer betalt. Samtidigt var inte det avgörande.
Det var väl ett bra beslut att spela i AIK, du gjorde ju 27 mål på 59 matcher?
- Målsnittet är bra - ja - men om jag tittar på den tid jag var i klubben så var det alldeles för få matcher. 59 matcher är katastrofalt dåligt, jag skulle ha varit mindre skadad för att verkligen ha varit en tillgång. Men jag är glad att jag fick utveckla målskyttet under de år jag var i AIK, jag kände mig väldigt målfarlig när jag drog på mig den svart-gula tröjan. Emellanåt till och med odödlig. Jag har aldrig spelat så bra fotboll som jag gjorde i AIK. Det var någonting som jag kände stämde bra när jag kom hit.
Ett av flera tävlingsmål för AIK. Andreas Alm har kvitterat för AIK hemma mot IFK Göteborg 2001.
Vad var det som hände när du drog på dig AIK-tröjan?
- Den gav känslan av att kravet alltid var att vinna och jag gillade att vi var favoriter. Jag hade slagit tillräckligt ur underläge med andra lag. Med matchtröjan på vet du att du har många som stöttar dig. Samtidigt är det en balans mellan att vara favorit och inte tumma alls på din insats. Jag mådde bra av att få vara i en omgivning med många bra spelare, jag lärde mig mycket under i åren i AIK; till exempel att göra andra bra – att låta andra spelare få ”göra sina grejer så fick jag göra mina”. Utifrån spelförståelseperspektiv, det vill säga att se på spelet och inte bara glo på bollen under matcher – och verkligen fånga spelet och se situationer och ytor som uppstår – så lärde jag mig väldigt mycket av Nebojsa. Han visade mig en ny dimension i spelet. Han var en stor spelare och är också en människa som jag verkligen trivdes med att vara tillsammans med.
En sak som jag tänkte på när jag såg dig spela och som fastnat i mitt minne var din inställning. Det såg ut som att du hade kunnat forcera en betongvägg när du sprang. Vad kommer en sådan inställning från?
- Jag hoppas att jag hade en bra inställning. Det tycker jag att man ska ha, men jag tror att jag hade en spelstil där inställningen var mer synlig, mer uppenbar. Jag gillade att springa, sätta press och jaga motståndaren, jag gillade att tackla och jag gillade att fightas i luftrummet. Det är nog en spelstil som kopplas ihop med just inställning men min erfarenhet är att spelare med ”mjukare” spelstil också har en bra attityd och inställning men det uttrycks på ett annat sätt. Men visst, jag upptäckte ganska tidigt att om jag kunde tära på min kropp lite extra i matcher så gav det framgång. Jag såg till att jag oftast efter matcher inte hade något kvar att ge, att det gjorde rejält ont i kroppen efter match. Jag är mycket av en träningsprodukt, jag var väldigt bra på träning i början av karriären. När jag kom till AIK så blev det en tydlig skillnad, efter att jag tagit en plats i laget blev jag mer än ”matchspelare”.
Har du något exempel på någon speciell match eller situation där du upptäckte att ”tärandet” på din kropp gav resultat?
- Jag har alltid haft en aggressivitet i mitt spel och när Nebojsa fick mig att upptäcka en större förståelse för spelet så gjorde det mig mycket bättre och jag uppmuntrades till att jobba ännu hårdare. Men det är klart, det är lätt att tackla en ytterback i uppspelsfas om man har 35 000 som hejar på. Det är ”enkel bensin” för laget och sig själv. Det är som att hälla ”bensin på publiken” när man tacklar en spelare på Råsunda, det kan trigga en själv väldigt mycket. Vill du komma in matchen – låt högerbacken få bollen, tackla honom och sen är du igång med stöd från den läktaren närmast där det hände. Dessutom har du gjort motståndaren ängslig.
Till de som inte har ”den” inställningen, som ju ändå betyder mycket i fotboll, hur kan man hitta den?
- Jag invänder mot det där med inställning, jag kommer inte sitta här och slå mig för bröstet och säga att jag hade bättre inställning än andra. Men den syntes på ett annat sätt. Däremot tror jag – och det jobbar vi på här – att aggressivitet i försvarsspelet, det vill säga hård press och vinna tillbaka bollen snabbt, kan frigöra en hel del kreativitet offensivt. Så kan vi jobba hårt defensivt så tror jag att vi får en energi som kan ge oss ett bättre ”mjukt” och konstruktivt spel. Det tycker jag du kan se när Barcelona spelar som bäst, de är inte bara bollskickliga och tekniska, de jobbar hårt också.
Andreas Alm visar inställning hemma mot Halmstads BK:s Michael Svensson.
Ditt bästa minne som spelare i AIK?
- Man minns derbyna, speciellt det vi vann mot Hammarby med 5 -2.
Den där klacken, som du gjorde mål med, jag har alltid undrat om den var medveten!
- Den var väldigt medveten, den var dock inte lika snygg som Rubarths bicykleta (skratt).
Matchspeakern på Råsunda sa ju: ”om det första målet var en klackspark så var det andra en cykelspark”, så din klack var ju noterad från flera olika håll alla fall.
- Ja det var den, det var ett bra inlägg från Mats och jag kände att jag kom så till situationen att jag kunde klacka den. Sen att bollen tog ”stolpe-och-Lasse-Erikssons –ansikte-in” - det var så det var. Men det var faktiskt med flit.
Det tråkigaste minne som spelare i AIK då?
- Oj. Jag är jättebra på att glömma bort dåliga minnen (skratt).
Det måste vara en fin tillgång?
- Ja, faktiskt. Det är precis så i match också, jag kom ihåg om jag gjort mål eller om det gått bra, så jag har inga negativa minnen. Lite ”guldfisk” där kanske. Sämsta minnet…det är väl skadorna kanske. Vissa gånger var man på väg tillbaka och så blev man skadad igen.
Vad hade du för skadeproblem?
- Jag hade en stressfraktur i bäckenbenet första svängen sen hade jag broskskada i knäet andra svängen.
Vad är en stressfraktur i bäckenbenet för något?
- Det är precis som det låter; när man överbelastat ljumskarna så tär det till slut så mycket på benet i bäckenet att man får stressfraktur, så det tog lång tid att rehabilitera. Men jag lärde mig mycket under rehabilitering, det kan jag säga. Den rehab-period jag hade 2001 i AIK, det var den som gjorde att jag var mycket bättre när jag kom tillbaka samma år, jag hade fått en helt ny balans i kroppen. Det går att bli bättre än någonsin även direkt efter långa skadeperioder. Så det är inte bara negativt med skador.
Även om han var skadad stundtals så klarade han av 16 säsonger som A-lagsspelare. Det förklarar Andreas Alm med att han är ganska lätt i kroppen och är lättränad. Han säger sig också vara rörlig, kanske för rörlig eftersom han får överbelastningsskador. Det, understryker han dock, handlar mest om ”huvudet”, vilken lust och motivation man har att spela.
Fram till sista dagen i AIK hade han drivet som krävdes för att hålla på länge. Rent fysiskt så säger han att han säkert kunnat hålla på än idag. Men det måste finnas en glädje och motivation för att göra det också. För Andreas Alm dog utmaningen att spela när han inte kunde bli bättre än vad han varit tidigare i AIK på grund av skadorna.
Han har bara sökt svaret på: ”hur bra kan jag bli?” När han visste det var spel i Allsvenskan inte lika intressant. Därför blev det IFK Norrköping efter tiden i AIK.
Fortsättning följer i del två som publiceras på onsdag
Fotnot: IK City och Eskilstuna City FK är samma klubb: ett namnbyte skedde år 2000.
