Europa, hur kul va det? - del två
Fortsättning på gårdagens Belgradbetraktelse.
Fortsättning från del 1.
Det spelades boll med lokala barn i området, applåderades och jublades varje gång de tränande travkuskarna drog förbi oss. Först var de väldigt återhållsamma men på slutet vinkade de och var jublande lyckliga.
Kanonmat i Belgrad
Tjugo över sju åkte de tre bussarna i kortege till arenan eskorterade av polis. På arenan träffade vi många som varit inne åtskilliga timmar på arenan utan att få komma ut.
Det sjöngs och förväntningarna var höga. Matchen började och Partizan tog tag i det direkt. Men ganska snart gled initiativet över till oss. I alla fall kändes det så. Vi fick spelet precis dit vi ville. I halvtid var tron stor på ett lyckligt slut på matchen och rubriken Undret i Belgrad verkade inte allt för avlägsen.
Men den chockerande verkligheten piskade in sitt budskap omgående. Ni har säkert alla läst om det redan eller sett det på TV. Därför ordar jag inte så mycket om matchen utan tar upp några händelser på läktaren istället.
• Vid ett noll tände den yngre Partizan- supportergruppen, som stod på läktaren bredvid oss, en bengal och det slutade med att den kastades mot oss och stämningen blev genast laddad. Här fanns det mycket stor risk att det hela skulle urarta. Belgradpolisen gick in mycket brutalt och slog ner Partizananhängarnas försök att nå fram till Bajen-sektionen.
• Vid två noll lugnade det ner sig något, om jag minns allt rätt, eller var det vid tredje målet? Den givna ramsan blev då:
Två, två och vi går vidare – två, två och vi går vidare…
• Någon gång under den här halvleken började Partizan-publiken sjunga något som lät som Sulan, Sulan och givetvis hängde vi på eftersom det blev en hyllning till Sulan. Det fattade givetvis inte hemmapubliken utan de trodde att vi sjöng tillsammans med dom och omedelbart förbyttes laddningen i atmosfären från negativ till positiv. Jag stod och oroade mig för många barn som Bajenfamiljer hade med sig. Det hade inte varit speciellt hälsosamt om det hade urartat.
- Tre, tre och vi går vidare – tre, tre och vi går vidare…
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
- Fyra, fyra och vi går vidare – fyra, fyra och vi går vidare började sjungas exakt i den fyrtiofjärde minuten av den andra halvleken. Jag vet inte varför jag lade märke till det, men så var det i alla fall.
Matchen var slut och den första tanken var:
- Europa, hur kul va det?
Uttåget
Vi blev kvarhållna i evigheter, kändes det som, fast det var nog bara fyrtio minuter. Under tiden hanns det utbytas ett antal funderingar. Jag fattade inte hur folk fortfarande kunde vara glada. Jag själv var helt tom, allt var endast ett stort mörker. Vi hade äntligen kommit ut i Europa, drömmen hade blivit sann och det slutade med en symbolisk käftsmäll som tog oerhört hårt.
Jag måste söka kraft hos några gelikar och började leta efter dem som jag visste kände likadant som jag. Jag hittade dem ganska snart och med lite lågmälda samtal och en del internt skämtande så kändes det som att det skulle gå att orka med resten av säsongen också.
En idé var att fortsätta följa Partizan i Tyskland och kräva en egen läktare, med hänvisning till att vi inte accepterar att bli utslagna nu när vi äntligen kommit in. Det skulle se ut det med en egen Bajensektion på den matchen. Det förslaget får tillskrivas hopplöshetens konto.
Det utbyttes souvenirer mellan lagens supportrar, märkligt nog? Stadens stolta brandförsvar med sina fantastiska hjälmar ordnade upp sig för ett värdigt uttåg. Det såg mycket märkligt ut men var trots allt ganska roande i brist på annat.
Efter en evighet fick vi komma ut till bussarna och efter en lika lång evighet ute på flygplatsen fick vi komma in på planet.
Personligen så tyckte jag det var olyckligt att spelarna skulle åka med i samma plan som alla oss andra efter den här torsken. För det var ett väldigt stort missnöje när de gick förbi vår kö vid incheckningen.
Visst hade det varit en jobbig andra halvlek för oss på läktaren, men jag lovar att det var minst lika jobbigt för spelarna (om inte mer).
Tänk själva. De måste ha varit övertygade om att det fanns en mycket stor chans till att klara av Partizan. Det gällde bara att hålla nollan i tjugo minuter till i andra halvlek, sedan skulle säkert de beryktade nerverna komma i dallring hos Partizanarna. I halvtid var säkert ordern från Linderoth att Hammarby skulle ösa på för att få det där viktiga målet och sedan skulle en hemfärd i triumf vara självskriven.
Det hade säkert lyckas förra året. I år är ett sådant år där det inte lyckades.
Nu gäller det bara att rädda säsongen. Allt annat än ett säkrat allsvenskt kontrakt skulle vara en katastrof. Men det är viktigt att inse att vi inte kommer att få kontraktet till skänks. Andra klubbar värvar nya spelare till höger och vänster. Nu ligger Norrköping sist efter gårdagens torsk, men vem vet vad deras nya finne får för inverkan på laget. Nu är det alltså bara hårt arbete som gäller för laget och om vi tror att vi kan påverka laget positivt så måste även vi arbeta hårt på läktarna framöver.
Årets säsong känns som ett förlorat år, det gäller bara att rädda det som räddas kan.
- En match i taget, Örgryte på lördag.
Fast jag har svårt att se hur de ska orka ladda om så snabbt. Det blir till att gneta till sig en pinne förhoppningsvis.
En av årets viktigaste matcher går istället nästa lördag, den 17 augusti, då är det bara en vinst som räknas. 17 poäng på 13 matcher är kvar att plocka för att säkra kontraktet. Fem vinster, två oavgjorda och sex torskar. Det ska väl gå. DET MÅSTE GÅ!
Nu ska jag käka frukost eller vad det kallas för vid den här tiden. Sedan ska jag ut och köpa tidningarna för att läsa om jag missat något.
- Krya på dig, Pommac!
Vi syns i Bajenvimlet!
