FC Dallas - San José Earthquakes1 - 3
AIK - Norrköping 5-2: tråkiga och glada minnen från förr och nu
Det var en ljummenkväll i maj när jag såg IFK Norrköping tappa en tvåmålsledning och rasa sammanmot AIK. Det var första gången jag följde en match från pressläktaren.
Jag hamnade på pressläktaren som en följd av ett besökpå en pub i Stockholm där exilsnokar, ja det är så vi kallas, vi som håller påIFK Norrköping och bor i Stockholm, brukar samlas för att se på Pekingsmatcher.”Det hände för ett par veckor sen. Göran Modeen, redaktör för den här sajten hade också varit där. Han hade bett mig hänga med till Råsunda och skriva en matchrapport från matchen mot AIK. ”Matchrapport? Jag är inte en sån där fotbollskille som sitter och analyserar spelsystem och laguppställningar”, hade jag sagt tillhonom. ”Skriv hur du vill”, hade han svarat.
Nu satt jag på Råsundas pressläktare och gjorde just det. Göran Modeen satt bredvid mig. Solen sjönk. Råsunda sjöng. Som alltid på Råsunda, det var AIKs fans som sjöng. Men inte bara. I den 88:e matchminutennär det stod 2-5 och matchen sen länge var förlorad och jag led som ju alla lags supportrar lider när deras lag faller samman, då stämde en stor blåvitsektion på Råsundas södra läktare upp i Kamratsången. Det visade att något hänt runt vårt lag genom åren jag följt det.
Det var första gången jag hörde något liknande på den här arenan. Det var alldeles garanterat också sista gången. Före matchen hade vi pratat lite om det, Göran och jag, att arenan skulle rivas snart och att det på sitt sätt gjorde matchen historisk. Det samtalet hade vi haft långt innan matchen gått åt helvete, nu var det annat som upptog våra sinnen.
Jag vände blicken mot en punkt högt upp på den läktare där Pekings klack sjöng. Trodde mig minnas att det var där jag hade suttit första gången jag var på Råsunda. Jag och en polare hade hängt med på en fotbollsresa från hans farsas jobb. Han jobbade på Wettex i Norrköping. Det här var 1987.Den tredje juni, enligt vad jag läste mig till på nätet. Det svindlade nästintill, så där som det kan göra ibland, när man blickar tillbaka genom åren.Det var alltså i dag ganska exakt tjugofem år sen jag hade varit här första gången. Herregud. Jag mindes inte så mycket av matchen jag hade sett då, mer än att det var min första landskamp. EM-kval mot Italien. Jag mindes straffen.Ravelli hade brutit ett anfall och domaren blåst. Publiken hade buat, inte bara åt att straffen var tveksam utan även, som jag minns det, att Ravelli ansågs ha orsakat den. En rökbomb hade släppts på läktaren bakom honom. Pappersrullar kastats ut på planen. När Mancini till slut hade lagt upp bollen påstraffpunkten och skjutit hade Ravelli slängt sig åt vänster och räddat via stolpen. Vilken revansch det måste ha varit för honom!
Någon liknande revansch fanns den här majkvällen inte längre för IFK att få. Men även om det skulle hänt var det svårt att tro att kamratsången skulle ha ljudit om allt varit som det år för länge sedan när jag hade sett Ravelli rädda den där straffen.
Ändå hade 1987 varit början på något av den senaste lilla storhetstiden för IFK. Flera år av toppplaceringar och till och med ett SM-guld hade följt. Det var naturligtvis kul att hålla på IFK då. Men det var annorlunda. Var ni med och minns hur det lät på Parken? Det var oftast tyst. Om inte lagen från storstäderna var på besök förstås. Då invaderades Idrottsparken, men inte bara av tillresta supportrar. Det fanns många i min ålder i Norrköping som inte höll på sitt stads lag. Det var liksom inte poppis.Det kunde vara AIK, Hammarby eller IFK Göteborg. Märkligt ofta var det inte IFK Norrköping. Det var aldrig något jag hade begripit. Jag mindes att jag nästan hade brukat plågas av den där tystnaden från Parkens hemmapublik.
I den ljumna majkvällen när matchen mot AIK var över tänkte jag på att det inte var så längre. Jag tänkte på onsdagen som skulle komma och det väntande derbyt mot Åtvidaberg på Parken. Tänkte att kanske kan det vara publiken som då hjälper IFK att ta sig ur den senaste tidens förbannade svacka.Det var det jag hoppades.
