Årets: Inte ens en kopp kaffe kan man få
Ibland, när man råkat komma in i ett stim av motgångar, är det som att inget kan gå rätt. Som i "Isn't it ironic med Alanis Morissette: It's like meeting the man of your dreams, and then meeting his beautiful wife." Som att livet vill bråka lite extra med den som redan ligger ner. Lite så tror jag att Åge Hareide kan ha känt efter bortamatchen mot Union Berlin.
Vad fasen yrar hon om tänker ni säkert nu. Och vad har detta snack med kaffe att göra? Tåldamod mina vänner, det kommer.
Efter en lång period utan MFF-i-Europa-resor var det i oktober äntligen dags för undertecknad att bege sig på Himmelriket-camp när MFF skulle spela borta mot Union Berlin. MFF kom till matchen efter en tung period både i Allsvenskan och Europa. Precis en vecka tidigare hade laget förlorat hemma mot berlinarna, och lyckades strax därefter bara ta en poäng mot Värnamo. Förhoppningarna om en Åge-effekt hade inte infriats och i den senaste intervjuerna hade till och med den vanligtvis så entusiasmerande herr Hareide sett en smula stukad ut.
Men ändå var en av de saker jag såg väldigt fram emot under Camp Currywurst att få vara med på plats på en presskonferens med Åge Hareide, känna känslan med tanke på hur hans energi tränger igenom även när man sett det via en skärm. Och pressmötet inför matchen var ingen besvikelse på den fronten. Åge verkade som vanligt prata direkt från hjärtat och det kom ett par ljuvliga skratt och leenden. Jag fick en positiv känsla och blev på gott humör av honom.
Så kom matchen. Ni behöver säkert ingen påminnelse, om ni inte lyckats med konststycket att totalt förtränga den. För inte nog med att Union Berlin tog en välförtjänt seger. Ett redan skadeförföljt MFF fick se såväl JIB, Lewicki och Martin Olsson linka av planen. Och som inte det var nog lyckades sent inbytte Lomotey med konststycket att inom några få minuter orsaka en straff, samt dra på sig två gula kort och bli utvisad. Tungt var bara första bokstaven i förnamnet.
Att träffa spelarna i mixed zone efter matchen var direkt plågsamt. Besvikna, frustrerade, uppgivna och ledsna kom de plikskyldigt ut till oss i media; AC, Diawara och Beijmo och försökte sätta ord på varför det gick så snett. Det gjorde ont att ställa frågor. I bakgrunden såg man Åge ställa sig vid den ena intervjumikrofonen efter den andra, med lika bedrövad uppsyn som spelarna.
Efter en stund var det så dags för presskonferens. Åge kom in i lokalen tillsammans med press- och informationschef Peter Sohlmèr, och medan Åge gick mot podiet frågade Sohlmér om han ville ha en kopp kaffe. "Oh, ja tack" svarade Åge och, jag ska inte påstå att han sken upp, men han såg ut som att just en kopp kaffe var något han där och då verkligen skulle behöva. Sohlmér gick mot kaffemaskinen, som tidigare fungerat alldeles utmärkt, och tryckte på knappen. Men kaffet lös med sin frånvaro, den torftiga pappersmuggen förblev tom. Sohlmér fick vända sig om och ropa till Åge att det inte fanns något kaffe ändå. Blicken i Åges ögon i det ögonblicket. Besvikelse. Som en smäll i ansiktet. Som att träffa drömmannen, och sen hans vackra fru. Det var bara en sån dag för Åge och för MFF.
En dag när man inte ens kunde få en kopp kaffe i en sketen pappmugg...
