Opinion: Allsvenskan — framtidens cirkus
Vårt lands nya fotbollsserie är vägen in i framtiden. Men är det en väg vi vill följa? Äro vår kära amatörsport till för alla eller bara de bemedlade klasserna? Det kan man fråga sig detta nådens år 1924.
Eskilstuna, Tunavallen den 3 augusti 1924.
På förekommen anledning vill jag härmed sprida ljus över dagens spektakel. En avspark i tiden och för framtiden anser nog somliga. Vi andra såg oss uppleva en gemensam nationell serie där biljettpriserna å de flesta idrottsplatser med råge översteg vad som kan anses rimligt för en verksamhet som på senare tid gjort anspråk på att vara nationalidrott. Någon direkt succé kunde icke noteras.
Tunavallen må vara en nybyggd skapelse i tiden, men när IFK Eskilstuna gästas av IK Sleipner noteras en åskådarskara å blott 700 personer, vilket nog får anses som rejält i underkant för två av Sveriges mest famösa idrottsföreningar. Vårt land må ståta över ovanligt många idrottsplatser, vilka skapats — och skapas — av statligt subventionerade nödhjälpsarbeten, men få är dock de som med mannakraft genomfört spadtag på dessa moderna byggen som tillika har råd att inhandla en biljett till ett allsvenskt spektakel.
Visserligen äro fotbollen främst ägnad åt borgar- och överklassen, då det sedan dess skapelse i England är gentlemannens sport, men i dessa tider av svår arbetslöshet voro det då icke bättre att sänka biljettpriserna och sträva efter att få de hårt arbetande och utsatta klasserna till de idrottsplatser de byggt av egen hand?
Enligt flertalet rapporter syntes fler bevista matcher i Malmö, Göteborg, Stockholm och Hälsingborg. Men då skola vi vara medvetna om det stora och växande publika intresse som tycks råda i dessa städer sedan flera år tillbaka. Särskilt i Malmö syntes få ur arbetarklassen besöka malmökamraternas premiär mot namnen från Göteborg. I Malmö lär fotbollen fortsätta att vara ett nöje för den mer bemedlade borgar- och överklassen. Något ljus syns dock ej heller från Göteborg, där det så sent som förra året ryktades att en ståplatsbiljett å Slottskogsvallen kostade hela två kronor istället för den tidigare mer realistiska enkronan.
En nationalidrott utan arbetarklassen äro en idrott utan de som med sina egna händer byggt idrottsplatserna, utan de som i dessa kärva tider av arbetslöshet äro de som allra mest skulle behöva fotbollens distraktion och helande kraft. Allsvenskan stänger - utöver skandalen med höga biljettpriser - ute föreningar från norr, där den rådande kärvheten i det dagliga levernet äro än svårare.
En nationalidrott bör även ha förmågan att erbjuda publiken de starkast lysande stjärnorna å den svenska amatörhimlen, men kan vi icke erbjuda arbeten till dessa spelare kommer undergången närma sig med ånglokets hastighet och obönhörliga kraft. Omflyttningen inom landet är stor, för att inte tala om flykten till Amerika. Förra året konstaterade Degerfors IF att de voro den enda föreningen i Värmland som fått behålla samtliga spelare i dessa dagar av “amerikafeber”.
För ett par år sedan lämnade IFK Göteborgs landslagsstjärna Herbert “Murren” Carlson landet under dramatiska former i syfte att ta värvning som professionell fotbollsspelare. Övergivande av amatörismen är dock icke heller någon väg mot success, då vi ser professionalismens misslyckande i länder som Ungern, Österrike och Tjeckoslovakien, där fotbollsspelarna bildar ett sorgligt trasproletariat. Vi har å senare tid sett flera av dess fotbollsledare emigrera till Sverige, där vi fortfarande håller amatörismens fana högt. Frågan är bara hur länge med tanke på påfund som Allsvenskan. Är vi på väg mot en cirkus av sällan skådat slag där hederlig mannakraft och idrottsmännen ärliga skicklighet övergår till en girig underhållningskabaré.
Vart skola allt sluta? Först en nationell serie endast för de bemedlade. Därefter äro steget inte långt att ge upp våra amatörideal. Biljettpriser trissas upp ytterligare och gentlemannasporten blir ett nöje endast för de med feta bågnande plånböcker likt grosshandlare eller för unga överklassherrar levandes på sina fäders gyllene arv. Om Norrland är för långt bort och icke intressant nog för att vara med, kanske även städer såsom Eskilstuna, Örebro med flera bli lika obsoleta i framtiden och endast de riktigt stora städerna äro de som klarar konststycket att få tillräckligt fäste i mammons karusell. Lag från London, Wien, Paris, Madrid och Berlin bildar egna serier, kanske med någon förening från Stockholm. En elit för eliten.
Å du fruktansvärda nya värld! Framtiden är på god väg att förvandlas till en cirkus.
