Thörn: Den här säsongen är annorlunda.
Det finns en värld där denna krönika skrivs på ett annorlunda sätt. Ett sätt som sätter sin poäng på att HIF måste lära sig att själva inte vara avgörande. Att inte slå bort bollar till motståndar-spelare, förstå att man kanske inte ska försöka Zidane chippa in mål från halva plan och slå in bollen resolut när man har tre chanser på 5 sekunder. Kanske hade du då sluppit skrika könsord efter slutsignal och gå in i “Why me?”- tirader likt en dramaten-skådis.
Men sen så är den här säsongen annorlunda. Även om frustrationen fortfarande finns där och bubblar. Jag skrattade faktiskt till efter HIF-s comedy of errors - anfall 10 minuter från slutet. Jag? Skratta? När HIF spelar? Vad händer?
Det finns en tanke när HIF spelar. En grundläggande idé som man bygger allting utifrån. Det är fantasifullt, trots att strukturen alltid ligger där som den kalla sidan av kudden. En trygghet som man alltid kan gå tillbaka till. Det är just därför som de två mål som HIF gör är likartade, men inte samma. Sådana saker har varit som månen för HIF de senaste 4 åren. Sådant som är elementärt i andra klubbar har saknats och pratats om men aldrig genomförts. Frågar du mig är det den enskilt största anledningen i obduktionsrapporten till varför HIF har genomgått en sportslig ökenvandring de senaste åren. Avskanad av identitet.
Samtidigt är det viktigt att vi som supportrar inte faller i dvala över standarden resultatmässigt. Standarden ska vara och är hög i Helsingborgs IF och ska så för evigt förbli. Man bör akta sig för att nicka i takt med Klebers presskonferenser och intervjuer till fraser som “Vi hade otur idag” och “Det hade lätt kunnat sluta 1-0 till oss istället”. Jag har hört dem förut och du bör ha samma inställning till dessa ord som du har inför böldpesten. HIF klarade sig kvar förra året tack vare sin status och förmåga att locka till sig namn som ingen annan gör. Att därför börja vattna samma höga status och kultur är som att tugga långsamt på en giftampull. Farligt och snart är allt borta.
Jag var delvis orolig för att Kleber Saarenpää skulle visa sig synlig som taktisk bedragare uppe på Bravida. Att det offensiva pratet skulle bli som damm i vinden, att han inte skulle våga göra allt det där fina när han väl sattes upp mot Allsvenskt motstånd. Att istället spela taktiskt, lågt, tempo-fattigt och utan risk. Visst, de elementen fanns och ett tag ville jag buda upp en flytväst till Ervin Gigovic och Lukas Kjellnäs så att de inte skulle drunkna i ytorna de lämnade framför sig utan boll. Men man vågade också gå när man väl fick chansen, Dennis Olsson som fram till idag hade sett som en klassisk slicka linjen-spelare sågs inte i “Missing people”-annons utan istället i den så mytomspunna inverterade ytterbacksrollen och HIF fortsätter att överraska och utvecklas offensivt.
Ervin Gigovic och Lukas Kjellnäs sa hit men inte längre till Adam Hellborgs försök att peta någon av dem. Halmstad sa i sin tur “Jasså, det var HIF vi mötte” och satte kniven i hjärtat i 90:e. Surt såklart men trots att vissa saker aldrig riktigt ändras så finns det framtidstro, optimism och offensiv entusiasm i överflöd
Klebers nästa test? Att spela in någon i Benjamin Acquah-rollen som skugganfallare bakom Taylor Silverholt. Alternativ finns i form i ett mixtrande med Amar Muhsin som på ett märkligt sätt bara verkar leverera i 031-området men chansen finns också till att “Double down” på sin unga, fräscha ideologi och identitet med Adrian Svanbäck.
För det är just det HIF har nu igen. Ideologi och identitet.
