Thörn: Wilhelm Loeper - En kärleksförklaring till sporten fotboll
Det luktade klor när han kom ut till den mixade zonen en gång. Kliniskt rent, kakel och fina bilder från en svunnen tid på väggarna. Ljudet från hans dobbar ekade från gången innan han satte sig ner iklädd sin vindjacka från träningen. Det var en av mina första intervjuer och därför inte något särskilt att hänga i taket. Nervös som jag var på den tiden ställde jag ganska ordinära frågor och inte något som stod ut. Trots att jag fick information till mig inför om att Wilhelm Loeper kunde alla huvudstäder i världen ställde jag aldrig frågan. Fascinationen blev kvar dock. Men inte för hans intelligens utanför banan. Utan för hans tävlingsinstinkt. För det kommer alltid vara på fotbollsplanen som Wilhelm Loeper skriver sig in i varje HIF-supporters hjärta.
Det är dock i egenheterna som gör Wilhelm Loeper till vad han är. Det går rykten om hans säregna intressen utanför fotbollsplanen för att addera till hans redan unika bakgrund som överklass och med en deltidstjänst som matbud. Men egentligen är väl det som vi alla är när allting kommer omkring. Unika individer med unika särintressen och bakgrunder. Jag gjorde säkert inget avtryck på Wilhelm, utan det var nog bara en intervju i mängden. På samma sätt gjorde intervjun med Wilhelm inget större intryck. Utan det var ute på Olympiafältet som han gjorde som störst avtryck på mig. För den där unika intensiteten gjorde varje träningsrapport värd att skriva.
Personligen upplevde jag att träningspassen rent struktur och organisationsmässigt flöt ihop med varandra på den tiden, speciellt då Jörgen Lennartsson egentligen aldrig fick det att klicka eller att få till träningar med intensitet. Därför var enigmat Wilhelm Loeper ofta mest intressant. Jag ler från och till åt en incident mellan Kalle Joelsson och Loeper. Löddepågen gjorde misstaget att skrika att bollen var ute åt Wilhelm under ett tvåmålsspel. Varpå arg som ett bi Loeper skrek både det ena och det andra åt densamma medan spelarna som slumrat till av det slentrianmässiga stod och gapade åt spektaklet. Det var inga fina ord. Men aktionen var passionerad och vacker, även om orden inte var det. Den bröt isär det annars så vardagliga klimatet. HIF behövde det där. Så även jag, då jag fick se att det faktiskt fanns individer med lite engagemang, då jag tvivlat stundtals.
För det är i det extraordinära som fotbollen är vacker. Inte i det symptomatiska, det taktiska och det minutiösa. Det är därför vi fortfarande minns Sven Anderssons högerhand, Luton Sheltons snabbhet… Och Wilhelm Loepers löpstil. Samtidigt finns det ett argument som säger att han är den som har innehaft minst skicklighet fotbollsmässigt men som ändå närmat sig ikon-status i HIF-kretsar. Men det om något säger mer om sporten fotboll och kanske ännu mer om människan Wilhelm Loeper. För i en tid där fotbollen vilar under ett täcke av pengar och glamour, gav Wilhelm Loeper ett utfattigt Helsingborgs IF sin kärlek.
Visst har jag förbarmat mig ibland över hans odisciplin. Skakat åt huvudet åt armbågar på Djurgårdare och fötter i stolpar på träningsläger. Men sen har jag också skrattat när han fått motståndare att se ut som rädda hundar som skakar i Jordbävningen Loepers presens, när den river loss inne på Olympia. Stolt, stark och kanske ur ett rent karaktärsmässigt och artist-mässigt perspektiv den största fotbollsspelaren HIF haft sedan Ardrian Gashi. Acapella och Punk. Raseri och harmoni i en rödblå symfoni.
Wilhelm Loepers epos i Helsinborgs IF är en kärleksförklaring till sporten fotboll. Känslor, underhållning… Ögonblick.
Nej, jag gjorde nog aldrig något särskilt stort avtryck på Wilhelm Loeper. Men han hälsade alltid nere på stan’ ändå, trots att jag lagt av med skrivandet sedan länge. Sådan är helt enkelt människan Wilhelm Loeper.
Fotbollspelaren Wilhelm Loeper då? Jo… Nog gör han fortfarande avtryck.
För framledes behöver HIF någon som kallar Boisare för bönder och domare för idioter.
HIF behöver karaktär och individualitet i en tid när resten av klubben pratar om kollektiva ansträngningar.
HIF behöver ögonblick och glöd.
För vi glömmer vi aldrig lobben i Halmstad, spurten längs sidlinjen och hur han fick en hel träläktare att falla in i en kollektiv känslomässig rödblå supernova sekunderna därefter.
För jag glömmer aldrig barnet som klappade i takt på pappans axlar när vi stod tillsammans och firade 90 minuter senare.
Jag glömmer aldrig avtrycket som Wilhelm Loeper gjorde.
