Vägen mellan fotboll och livet
Stress, press och känslan av att förlora. Jag Alexandra 15 år gammal är en fotbollsspelare. Jag pendlar mellan att satsar som professionell spelare eller en lyckad Ortoped. Jag vet direkt inte hur jag ska göra, stress från skolan och all jobbig arbete är svår. Jag älskar fotbollen med hela mitt liv, något jag ser fram emot varje dag att göra. Men hur, hur ska jag spela med all press från skolan eller jobbiga föräldrar som stressar än att göra båda samtidigt.
Jag började med fotboll sen jag var 4 år gammal, började i Syrianska FC och pendlade från lag till lag. Nu spelar jag i division 3 med dam laget. Det är mer än jobbigt, jag är yngst i mitt lag och att spela med kvinnor som är 20 plus är stressigt. Att kunna vara lika bra eller ha samma kemi som dom går tyvärr inte. Med andra ord förminskad.
Hur ska jag känna mig som en av dom. Jag kämpar dag in och ut för att bli en av dom, jag tror jag pressar mig för mycket jag villar inte utan jag tränar bara. Enhörna IF var rena helvetet för mig, jag gjorde allt för att vissa att jag är en av dom. Att inte känna sig lyckad gjorde så jag inte vill spela mer, men varför ska jag trycka ner mig bara för dom gör det.
Jag fick meddelande att några hade sätt mig spela och blev erbjuden en plats i ett nytt lag. SFK ett nytt damlag i Södertälje. Jag tveka inte inte en sekund utan tacka ja direkt. Jag blev bättre och bättre. Trodde aldrig jag skulle känna mig hemma med folk som va mycket äldre än mig.
Det är väldigt jobbigt så mycket press man får. "Alexandra inte så" eller "Alexandra vad gör du" . Att ha tränare som är på en varje träning och matcher var jobbigt. Man tappade huvudet mycket och kände sig misslyckad. Även fast man ville ligga på konstgräset och inte känna av känslan av stress och press. Jag gav helt enkelt inte upp, allt går om man vill kämpa till hundra.
Måndag? Träning. Tisdag? Träning. Onsdag? Träning. Torsdag? Träning. Fredag? träning. Lördag? Match. Söndag? vila.
Vad vet de om utslagen där vi föl och skar upp våra knän, armbågar och händer? Vad vet de om nerverna som inte låter dig sova natten innan en match? vad vet de om matcherna du spelade skadad eller sjuk? Vad vet de om långa mörka stunderna som står i duschen efter en dålig match? Vad vet de om hur mycket det betydde för dig att göra det målet?
Vad vet de om dom nätterna efter träningen där du behöver äta middag själv? Vad vet de om dom nätterna man ber till gud och hoppas att man klarar sig en dag?
Att se en förändras känns bra, mina tränare gick från att vara arga och trötta på mig till att se mig med nya ögon. De ville verkligen att jag skulle bli bäst, och jag uppskattar det. Men det kom till en match kväll jag aldrig ville uppleva igen. Att spela med äldre är så himla jobbigt. De tjatade på mig hela matchen sen till slut så fick jag nog jag kör 200. senare efter ett ögonblick flög jag baklänges av att bli tacklad fel och landar med huvudet på asfalten.
Efter slaget så torde jag att hela min karriär skulle vara över samma sekund jag ramla. Alla försökte väcka mig flera gånger men jag svimma bara bort igen. När jag väl vakna kunde jag knappt känna av mina ben från höfterna. Paniken jag fick av att känna mig som en riktig tönt som bara försöker fram för äldre. Alla såg mig svag, en bruten arm svårt att gå kunde inte rörs huvudet eller ryggen.
Nu spelar jag i division 3. Åkt till Schweiz för att spela där då och då. Många scouter har tittat på mig och jag ser en ljus framtid. Att komma tillbaka från skada och spela bättre som aldrig förr är otroligt.
Jag kommer ta mig fram och aldrig sluta även om nån försöker trycka ner mig så står jag på mina två ben stolt. Nu är det bara att fortsätta satsa och kämpa ta råd och vissa vem du är.
