Sportrådet: nytt namn - samma koncept?
Krönikören Erik Johansson ifrågasätter sportrådets agerande efter att ha läst artikeln i fredagens Norrbottens-Kuriren där det framkom att klubbledningen ännu inte har hört av sig till Johan Fransson och Karl Fabricius som blir kontraktslösa i vår.
– Ska det vara så svårt att hålla en dialog med spelare som man träffar dagligen, undrar Johansson.
Efter fjolårets fiasko i den omtalade Per Ledin-affären valde Luleå Hockey att möblera om i tävlingskommittén och bilda det nuvarande sportrådet. Jag hade stora förhoppningar på den nyordning som tillkom efter fjolårets massiva kritik från bland annat media och fans. Men det verkar som att man bara bytte ett namn på en klubb inom klubben för att slippa undan kritiken. I dagens Norrbottens-Kuriren läser jag att Fabricius och Fransson fått känna på samma oproffsighet som drev Per Ledin till Färjestad.
Turerna kring "Nobbes arme" har under åren varit många. Vi glömmer aldrig superförvärv som Jarmo Myllys, Mika Nieminen, Jiri Kucera och nu senast Lubos Bartecko. Med surare eftersmak ådrar vi oss även bottennapp som Sami Mettovaara, Alexander Vinogradov, Joni Letho, Sakari Pietilä, med flera. Men det är inget konstigt med det. Bättre och sämre nyförvärv har alltid gjorts av alla klubbar och kommer även i framtiden att göras. Så även av Luleå och Nobbes armé.
Vad som dock upprör mig är att arbetet med spelarrekryteringen alltför ofta luktar oproffsighet och hafsjobb. Hur kan en förening som bara för knappt ett år sedan förlorade en av sina bästa spelare på grund av slarv redan sitta i samma sits?
Ska det vara så svårt att hålla en dialog med spelare som man träffar dagligen? De behöver ju inte vifta med kontrakt hela dagarna, men att prata med killarna är väl inte för mycket begärt? Varför är Luleå ett av de få klubbar som inte kan förlänga kontrakt med befintliga spelare redan före jul? Andra Elitserieklubbar gör det hela tiden.
Johan Fransson och Karl Fabricius är inte bara duktiga hockeyspelare. De är dessutom en stor del av Luleå Hockeys framtid. I dessa tider då ishockey är lika mycket business som Stockholmsbörsen är klubbkänsla något en raritet. En raritet som kan vara lika viktig som en skridskovirtuos och lika profitabel som en börsraket.
För när mjölksyran skriker i benen, skott ska täckas och det är kamper man mot man som avgör slutresultatet, det är då klubbkänslan avgör. Det är också i omklädningsrummet, som den som stoltserar med björnen på bröstet, ryter till när någon mumsar dammsugare och kaffe innan träningen. Det är spelarna med klubbkänsla som får stjärnförvärven att ge det lilla extra som skiljer mellan kvartsfinal och ett SM-guld. Spelarna med klubbkänsla är även de som för arvet vidare till de yngre förmågorna.
Luleå Hockey är idag ett lag där många av de gamla storspelarna lagt skridskorna på hyllan. Spelare som förde arvet vidare. Dessa måste efterträdas av norrbottningar som är uppväxta i regionen. Spelare som Per Ledin, Karl Fabricius och Johan Fransson.
Detta inser säkert Luleå Hockeys sportråd, men de handlar annorlunda. Har årets succésäsong gett dem storhetsvansinne? Börjar Luleå att värva utlänningar istället för att satsa på etablerade egna produkter som dessutom har visat sig vara mycket framgångsrika? Eller är det samma gamla tävlingskommitté-rost fast i ny förpackning?
Ett företags direktör är ytterst ansvarig. Luleå Hockeys direktör heter Hans Chrunak. Jag hoppas han agerar. För ännu en vår fylld med snedsteg från Nobbes armé är mer än jag mäktar med, kanske mer än föreningen Luleå Hockey mäktar med.
