LHF-profilen: Veli-Matti Ruisma
När Veli-Matti Ruisma spelade sin sista match i Delfinen tog han avsked med stil - han slog fem målgivande passningar i en match som slutade 6-6, skriver Lars Lundstedt.
Många anser att den störste som någonsin spelat i Luleå Hockey är Veli-Matti Ruisma. Denne finske elegant kom till föreningen sommaren 1981 och bidrog starkt till att lyfta laget det sista steget mot toppen. Under Luleås sista säsong i division ett bildade Matti en fruktad kedja tillsammans med L-G Niemi och Roger Mikko, och dessa tre herrar dominerade totalt i så gott som samtliga matcher under säsongen och formligen öste in mål och poäng. Femman fick i media namnet "Superfemman", och man gjorde skäl för namnet - den säsongen svarade trion för sammanlagt smått fantastiska 199 poäng på 35 matcher, varav Ruisma själv stod för 64 av dem (Niemi och Mikko stod för 71 respektive 64). 199 poäng på 35 matcher betyder att kedjan i snitt producerade 5,5 poäng per match. Värt att tänka på är i sammanhanget också att på den tiden var det ovanligt att man noterade andraassister på det sätt som görs i dag.
Matti var en fantastisk speluppläggare som alltid visste var han hade sina medspelare. Han kunde slå helt makalösa passningar, men han var inte bara en artist utan jobbade alltid lika hårt för hela laget. Under sin enda säsong i elitserien var han så bra att man från förbundshåll slet sitt hår i förtvivlan över att han inte fick spela i Tre Kronor trots att han vid det laget hade fått svenskt medborgarskap. Ruisma hade gjort 54 landskamper för Finland vilket efter bytet av medborgarskap diskvalificerade honom från landslagsspel - både i Sverige och Finland.
Hans popularitet bland Luleåsupportrarna var omåttlig, och är det hos många än i dag. En orsak förutom det fina spel han visade upp var hans ödmjuka inställning till sin omgivning - han framhävde aldrig någonsin sig själv i intervjuer utan pekade alltid på att han hade bra medspelare.
När han hade bestämt sig för att flytta hem till Finland våren 1985 sörjde alla hockeyälskare i Luleå. När Matti spelade sin sista match i Delfinen tog han avsked med stil - han slog fem målgivande passningar i en match som slutade 6-6. Efter matchen avtackades Matti med blommor och presenter, och en mycket tagen Ruisma fick ta emot publikens hyllningar. Flera tusen personer stod kvar på läktarna efter matchen och Matti fick under stående ovationer åka ärevarv på ärevarv runt Delfinens is, innan han tog speakermikrofonen och sade ett av ytterst få ord han lärt sig av det svenska språket under sina år i Luleå: "Tack".
Mer behövde han inte säga. För oss på läktaren rymde detta enda lilla ord så många känslor. Alla skulle vi sakna honom och hans spel, men få missunnade honom att flytta hem. Efter alla högtidsstunder han bjudit på fanns det ingen anledning för oss att vara besvikna - vi var alla tacksamma för allt han hade givit oss.
Matti återvände efter tiden i Luleå till modeklubben Ässät, där han dock tyvärr ganska snabbt ådrog sig en knäskada som gjorde att han bara kunde spela ett fåtal matcher. De två sista säsongerna gjorde han bara sammanlagt 26 matcher innan han 1988 fann för gott att lägga av med ishockeyn.
