Lurade vi döden månntro?
Jag är både grymt orolig men också otroligt imponerad efter det jag bevittnade ikväll i Coop Arena. Känslorna bara svallar i mig och jag ska försöka plita ner mina tankar med några rader. Vi fick inte bara se en match med en storstilad vändning som redan blivit en klassiker, nej den här matchen hade så många fler dimensioner än så.
I första perioden måste jag erkänna att tankarna gick till kvalseriespel och ett stundande mediedrev med tränarbyte någon gång i november. Att Luleå var ett lag i disharmoni råder ingen tvekan om då precis alla symptom fanns där. Det var inte den där vanliga typiska slätstrukna inledningen där man på Luleå Hockey-manér till slut får igång ketchupflaskan utan det var det där oinspirerade, ängsliga och otrygga agerandet. Det där spelet där allting tar lite för lång tid och den där skärpan och udden som du alltid annars ser i elitserien, såväl i toppen som i botten, inte fanns. Det var precis samma syn som när LHF sist hade en tung period som kantades av konflikter i truppen i julas.
Det syntes på lång väg idag att någonting påverkade spelarna negativt och självklart så går det ju inte att låta bli att associera med situationen kring Jaroslav Obsut. Luleå hade en strålande förstaperiod mot Djurgården och man gör en riktigt bra match borta mot Timrå. Att sedan gå ner sig som man gjorde i inledningen av kvällens match händer bara inte hux flux och uppståndelsen kring Obsut tajmar in för väl med det beteende man visade upp. Martin Chabada och Lubos Bartecko var de som försökte visa vägen men Timrå kunde, utan att egentligen göra någonting, gå till en komfortabel ledning med 3-0 och krisen var definitivt över oss.
Det som sedan hände i andra perioden kan jag bara inte förstå. Luleå Hockey inleder piggt och reducerar till 1-3 men åker omedelbart på ett baklängesmål och ligger återigen under med tre mål. Signifikant för krislag är ju att man aldrig får någonting gratis och att puckuslingen konsekvent vägrar studsa ens väg och Timrå gör 4-1 precis på det sättet men vad händer då?
-Anförda av Magnus Isakssons kedja går Luleå Hockey in och krigar, ursäkta uttrycket, arslet av sig. Luleåspelarna kastar sig in i närkamperna, vräker sig förbi Timråspelarna och sliter och river för glatta livet. Det var Rocky Balboa i skepnaden av ett hockeylag, ja ”laget före jaget” i kubik och Timrå, som fått en alldeles för enkel start, lyckades aldrig hitta den arbetsnivå som krävs.
Jag är beredd att påstå att den här matchen och framförallt scenändringen mellan första och andra perioden är en av de viktigaste på väldigt länge i Luleå Hockeys historia. Med tanke på hur uppenbart skakade vi var i första perioden så hade avgrunden varit nära efter en förlust i kvällens match. Luleå Hockey var i helvetet, stirrade djävulen i vitögat men lyckades samla den norrbottniska urkraften för att vända tillbaka och lyfta till sjunde himlen. Jag kan inte beskriva hur stolt jag är över grabbarna ikväll och jag tror att alla ni som var på plats i Coop Arena ikväll känner likadant. Att samla mod med de premisser som gavs ikväll är bara helt galet men faran är såklart inte över än. Krisen kommer att finnas där latent ett tag till och bara några få felstudsar eller dåliga minuter kan återigen ta oss tillbaka till ruta noll. Men samtidigt, en sådan här vändning kan stärka laget och det ska bli ytterst intressant att se hur det här utvecklar sig.
En liten bisats med tanke på den känslostorm jag just nu upplever är att det på sikt inte är bra med den rotation som finns i kedjorna. Det känns som att alla verkligen har fått spela med alla och det kanske är nödvändigt för stunden men jag hoppas att vi mycket snart kan få till ett stabilare spel där vi också får mer kontinuitet i formationerna.
Slutligen – kom inte och säg att ni inte älskar det här laget efter det vi fick se ikväll!
