Gästkrönika: Kärlek på distans
- Jag har sett varenda sekund av Luleås matcher den här säsongen och precis som de senaste säsongerna har det varit en känslomässigt krävande berg-och-dalbana, skriver Luleåsidans gästkrönikör Markus Bäckström från Umeå när han så målande beskriver Luleåsupportens ständiga pendlande mellan hopp och förtvivlan.
Det har gått lite drygt halva matchen och mina händer värker av alla de high-fives som jag fått och gett mina vänner. På fem gånger inom loppet av en timme har mina grannar i den lyhörda sextiotalslåda jag bor i övervägt att fylla i de vräkningspapper de i början av oktober förstod att de måste beställa. Luleå leder med tre mål och jag kostar på mig att drömma mig bort till en semifinal där Vårat Gäng mot alla odds har gnuggat ned gamla trötta, stabbiga Färjestad i en tät matchserie.
Jag tycker att jag har fog för min dröm.
I en och en halv period har Chabadas uppåkningar fått en att tänka ”målchans” redan vid blå linjen; Barteckos vrickningar är av den klass som bara en mästares vrickningar kan vara och Larose passning till Obsut får hans 83 poäng på en säsong i AHL att verka fasligt i underkant. Halsdukar vajar, ansikten ler och Alla Hjärtans Dag har aldrig känts mer rätt.
För kärleken är total. Kärleken är ovillkorlig.
Vår lilla Luleåtrio bor i Umeå. Vi är bästa vänner och har känt varandra i snart tjugo år. Vi är gamla nog att minnas att Jiri Kucera aldrig missade ett friläge, gamla nog att minnas när Luleå Hockey VERKLIGEN snurrade i offensiv zon, gamla nog att önska att Jarmo aldrig slutat. Jag vågar påstå att vi älskar Luleå Hockey lika mycket som de som kväll efter kväll står i klacken. Den femtonåriga relationen har skapat en sorts oförklarlig och i många sammanhang osund kärlek på distans. Inte främst en kärlek till ett hockeylag, utan kärlek till de som faktiskt utgör laget. När Harju stänker in matchavgörande mål gläds vi ikapp med hela Övertorneå. Att se Anders Burström täcka skott med ansiktet får mig att på allvar vilja fria till karln’. Vi andas, älskar och lever Luleå Hockey. Den nykomponerade förstalinan har internt fått namnet ”äggkedjan” sedan någon skribent på Svenskafans påpassligt förklarat det som att Rograrna med den konstellationen ”lagt alla ägg i samma korg.” Och vi har en underbar hejaramsa för Chabada. Halvägs in i ödesmatchen mot Brynäs har vi också sjungit oss hesa.
Melodi: Mupparnas ”Manamna-tema”
Cha-cha-ba-da!
La-la-la-lalla!
Cha-cha-ba-da!
La-lalla-la!
O.s.v…
Men så händer det.
Den glädjerusiga sittningen med kaffe och bullar förvandlas inom loppet av tjugo minuter till en veritabel mardröm. När matchen är slut är vi förvisso hesa, men inte längre på grund av några glädjerop, och mina grannar har vid det här laget för länge sedan gått för att posta sina vräkningsanmälningar.
Lika villkorslös som kärleken till laget (till Mats, Lubos, Corey och Emil) varit för en liten tid sedan, lika monumental är nu ilskan. Luleå är överlägsna och äntligen bäst när det gäller i två perioder men så räddhågsna och underlägsna i den sista att Pelle Fosshaugs hjärnspöke vid en jämförelse framstår som det goda sportpsykets moder.
Det syntes redan efter en minut in i den tredje perioden. Luleås vilja att ge bort matchen till den kanske främsta bottenkollegan är så uppenbar att stämningen på nolltid sjunker som en sten på väg mot den avgrundsdjupaste och svartaste av kvalseriebottnar. 2-5 blir 4-5 och när sedan en magsjuk Dackell (är han 58 år?) styr in kvitteringspucken finns inte ens orken att skrika kvar.
Jag har sett varenda sekund av Luleås matcher den här säsongen och precis som de senaste säsongerna har det varit en känslomässigt krävande berg-och-dalbana. Men frågan är om inte den här säsongen ändå tar priset? Jag tror ibland på fullaste allvar att mitt hjärta ska brista. Att inom loppet av några få dagar kastas mellan att på allvar tro att Myllyniemi är en ny Myllys till att lätt kunna skriva honom till raden av finska floppvärvningar tär på krafterna. Att få avnjuta sex delikatesser i Scandinavium för att sedan se samtliga Luleåspelare fatta fel beslut i en hel period tär även det på psyket. Och på kärleken.
”Slutspel är det enda som gäller” är ett mantra jag oförtrutet och kärleksfullt rabblat fram till ikväll. Trots att grabbarna ibland svikit mig har jag stått fast – vi kommer att gå till slutspel! Fram till ikväll, vill säga. Att tappa en match där man två gånger leder med tre mål i det här läget av serien är den gräns där den ovillkorliga kärleken tyvärr blir villkorlig.
Åtminstone för en stund.
Fast det är klart. Om logiken för den här säsongen stämmer borde det bli synd om Färjestad på lördag. Och en vinst där får nog mig och mina vänner att glömma debaclet i Gävle. Tre poäng och kärleken tar på nytt en gränslös form. Tre poäng på lördag och slutspelstanken känns kanske inte så avlägsen ändå… Så snälla grabbar: vinn på lördag! Vinn för mig! Vinn för oss som älskar er - om än på distans!
För mitt hjärta orkar snart inte mer.
