Kalldusch i andra perioden när Luleå förlorade
För andra matchen i rad så föll Luleå Hockey ihop i den andra perioden. Den här gången blev det 3-0 till Djurgården i mittenakten efter att Luleå näst intill dominerat matchen fullständigt fram till dess. Slutresultatet blev 6-2 till Djurgården och Luleå har nu två raka förluster med 3-13 i målskillnad.
Luleå hade denna trettondagsafton chans till upprättelse efter fiaskot mot Skellefteå men trots en bra inledning med mål redan i den tredje minuten föll man samman och visade prov på dåligt självförtroende, en orgie i felbeslut och ineffektivitet framför motståndarmålet.
Vi tar det från början. Jaroslav Obsut spelades fram med öppen isyta på vänsterkanten i ett inledande powerplay. Han tog då det korrekta beslutet att kliva fram ett par meter innan han skickade in ledningsmålet just invid målvakten Stefan Ridderwalls högra stolpe. Drömstarten var därmed ett faktum. Kort därefter var det nära att Obsut återigen blivit målskytt och det saknades verkligen inte chanser för hemmalaget. Den uteblivna utdelningen blev snabbt påfrestande och när sedan Djurgården kontrade in 1-1 i den sjuttonde spelminuten kändes det på något vis symptomatiskt för kvällen. Inte blev det något bättre av att pucken nätt och jämnt tog sig förbi mållinjen, under Modigs högra benskydd. Om Fröshaug backcheckat längre än till egen blå linje och fullföljt hemåt istället för att bara hänga med huvudet kanske det varit vad som krävts för att Tim Eriksson inte ens skulle kunnat komma till ett avslut. Men det får vi aldrig veta.
Andra perioden inleddes som den första. Med skillnaden att Luleå inte fick det där snabba målet. Istället gjorde Djurgården 1-2 på sitt andra skott i perioden och 1-3 på sitt tredje och plötsligt var uppförsbacken både lång och brant. Särskilt 1-2 var frukten av ett otroligt slarv i egen zon och syndabocken var Johan Harju som helt gav bort pucken till höger invid sargen. På en lite onödig retur av burväktare Modig kunde sedan Michael Holmqvist lyfta in ledningsmålet. Luleås enda skapliga offensiv försvann helt efter 1-3 och man skulle givetvis ha tagit en timeout för att rita nya linjer i sanden. Halva matchen återstod ju trots allt och underläget var blott två mål. Istället lät man minuterna ticka iväg och man försatte ett powerplayläge fullständigt mot slutet av perioden. Faktum är att man knappt kunde etablera tryck i anfallszonen. Spelformen som varit lagets styrka tidigare under säsongen var plötsligt lagets största svaghet. Det påminde inte så lite om situationen under fjolåret. Och just som man suckat tungt över att man missade chansen till kontakt inför den tredje perioden kom det som inte fick hända. På en sen Luleåutvisning med halvminuten kvar av perioden blev det fri gata vid defensiva blålinjen direkt efter nedsläpp och Niklas Anger kunde sätta 1-4 och i praktiken avgöra matchen.
Tredje perioden blev en transportsträcka. Luleå fick snabbt 2-4 genom en påpasslig styrning av Anders Burström. Men man lyfte inte fram positionerna nämnvärt trots det. Det var mer kramp än kämpatakter och varenda detalj såg svårare ut än på mycket länge. Spelvändningarna försvann på grund av att puckföraren snubblade eller att pucken fastnade på lite snö på isen eller så var det passningen som hoppade över det egna klubbladet. Kort sagt: Det var inte Luleås kväll ikväll. Och som lök på laxen kom Djurgården i en ovanlig spelvändning och satte 2-5. Efter drygt sjutton spelade minuter fanns ingenting som talade för Luleå. Man hade inte ens försökt spela ett anfallsspel på den senaste femminutersperioden. Då tog Roger och Roger sin timeout. Det menar jag var katastrofal coachning. Och värre skulle det bli. För man valde att plocka ut Mattias Modig med en och en halv minut kvar på klockan. Det är ju närmast ett hån mot publiken och de som håller på Luleå Hockey att göra på det viset. När ingenting som helst tyder på att man ska kunna göra ett mål (man hade alltså gjort två mål på 58:30..), hur kan man då ens fantisera om att hinna med tre mål inom loppet av nittio sekunder? Det har förekommit liknande hjärnsläpp (bl.a. valde Hellgren och Andersson att ta ut målvakten i sudden mot Timrå och ge bort en bonuspoäng för några år sedan, vid ett tabelläge där LHF och TIK var hårda konkurrenter, med motiveringen att man ingenting har att förlora på det (förutom matchen då, samt motståndarens fördel av en extrapoäng)) tidigare. Vid ett sådant underläge, med så lite tid kvar samt (framförallt) inga som helst intentioner får man helt enkelt inte göra på det viset. I en så jämn serie som elitserien är denna säsong är målskillnaden viktigare än att man ska ge bort bonusmål till motståndarna. Det sänder också ut felaktiga signaler till spelarna. Det säger nämligen att det inte spelar någon roll om det blir 2-5 eller 2-6. Hade Roger och Roger verkligen viljat ge laget en chans till poäng i den här matchen skulle man åtminstone tagit sin timeout och eldat på laget när tid fanns kvar att spela på. Det skulle ha skett efter halva den andra perioden. Eller som senast vid 46:21 då man just hade gjort 2-4 och Ronnie Pettersson fått en tvåa för holding. Lite extra vila och pep talk k-a-n-s-k-e hade förändrat något då.
Man vinner skotten med klara 38-17 ikväll men man skulle ändå ha haft många fler avslut på mål. Stefan Ridderwall är inte en målvakt man behöver frukta, så det ska vara skott p-å mål när chansen kommer. Ikväll var det alldeles för många tillfällen då pucken spelades bort med en passning för mycket samt öppna lägen som resulterade i skott vid sidan av målet.
Spelarkritik:
Det blir svårt att lyfta fram någon spelare en dag som den här. Jaroslav Obsut har setts bättre, men han gjorde ändå en skaplig insats med ett mål och bud på fler. I mina ögon var han en av de bättre i afton. Pierre Johnsson var som vanligt frejdig i sitt tacklingsspel och han satte en rejäl propp på Kristofer Ottosson i inledningen av den andra perioden. Ottosson såg sedan återstoden av matchen i en mörkblå mysdress ifrån båset...
Jonas Almtorp fick det officiella priset och tillsammans med Anders Burström var han nog en av de bättre anfallsspelarna ikväll. Övertorneålinan fungerade inte alls och jag tror nog att Linus Omark hämmades en del i sitt spel av axelskadan han ådrog sig mot Skellefteå i lördags. Emil Lundberg spelade på Chabadas plats och tyvärr fungerade det mindre bra. Emil själv spelade väl det stabila defensiva spel han brukar spela, men hans medspelare kom inte till sin rätt i anfallen på det sätt man önskar sig. Tyvärr. Mattias Modig gjorde ingen minnesvärd insats mellan stolparna. Man kanske inte ska kräva att han ska ta alla målen men en normal afton hade han nog inte släppt det andra eller det femte målet förbi sig. Det första och fjärde var rena frilägen medan han var chanslös på det tredje.
Tre stjärnor
3. Jaroslav Obsut
2. Jonas Almtorp
1. Anders Burström
Avslutningsvis: Jag hade plats idag en dryg armlängd ifrån Djurgårdsbåset. Tränaren Tomas Montén uppfattades mer som en maskot än som en ledare i båset. Tur för DIF att de åtminstone har Marcus Ragnarsson som en stark ledare. Att se Montén ge direktiv till Ragnarsson påminde inte så lite om synen då Olof Östblom ifjol försökte lära Tommy Sjödin det där med ishockey. Pondus är onekligen svårt att hitta i butiken...
Luleå - Djurgården 2-6 (1-1, 0-3, 1-2)
Period 1
1-0 02.38 Jaroslav Obsut (Kristofer Berglund, Linus Omark) Fem mot fyra.
1-1 (16.27) Tim Eriksson (Fredrik Bremberg, Nichlas Falk).
Period 2
1-2 06.50 Michael Holmqvist (Mikael Ahlén, Timmy Pettersson).
1-3 08.20 Niklas Anger (Fredrik Bremberg, Nicklas Danielsson).
1-4 19.43 Niklas Anger (Fredrik Bremberg, Marcus Ragnarsson) Fem mot fyra.
Period 3
2-4 02.47 Anders Burström (Viktor Lindgren, Jonas Almtorp).
2-5 12.36 Tim Eriksson (Nichlas Falk).
2-6 19.23 Marcus Ragnarsson Fyra mot fem, tomt mål.
Skott: 38-17 (16-5, 10-8, 12-4).
Utvisningar: LHF 3x2. DIF 8x2, 1x10.
Publiksiffra: 4599
