Tekarn bloggar om Luleå Hockey: Luleås landslagsförbannelse
Robin Jonsson fick betala priset för sin landslagsuttagning idag.
En sträckt ljumske den här gången, och förhoppningsvis inget som kommer att påverka honom under resten av säsongen, om man nu tar tid på sig och rehabtränar den ordentligt.
Jag tänker på två saker.
1. Varför blir de Luleåspelare som tas ut i Tre Kronor nästan alltid skadade?
Utan att ha räknat på det i detalj känns det spontant som att skadefrekvensen hos uttagna Luleåspelare har legat på nånstans kring 70-80% per landslagsturnering de senaste åren. Det verkar inte ändra sig till det bättre i år, utfallet är 100% såhär långt, och då har den första turneringen inte ens börjat.
Det finns två lysande undantag från Luleås landslagsförbannelse, och det är Omark och Harju, som klarade landslagsspelet under förra året i princip utan skador.
Är det så att spelet/tempot eller någonting annat oknytt ändras mer markant för Luleåspelarna än för spelare från andra lag när man byter från klubblaget till landslaget, eller är alltihopa en ren slump???
2. Ljumskarna håller inte för en så pass intensiv försäsong som Luleå har genomfört hittills.
Det är i och för sig upp till tränare och klubbledning att bedöma om det var värt alla skador att matcha in truppen på det närmast brutala sätt man gjort, med en försäsongsinledning med 6 träningsmatcher på 9 dagar, 12/8-21/8.
Personligen skulle jag ha föredragit att behålla antalet försäsongsmatcher, man har planerat in 12 stycken från den 12/8 till den 17/9, men kanske skippat cuperna som tränger ihop matcherna tidsmässigt, och istället spritt ut dem med fler dagarns mellanrum.
Lätt att vara efterklok kanske, men då hade vi sannolikt fått se mer av till exempel Raffl och Hedström på försäsongen. Två stycken som vi verkligen vill se mer av.
