Så tråkigt som det kan bli
Luleå hade inför den här matchen ett skräckinjagande snitt på ett mål per match för de två senaste matcherna. Det snittet skulle man hålla idag, men till skillnad från i de två tidigare matcherna, skulle målet räcka till tre poäng. Detta beroende på en Daniel Henriksson i normal form och ett Linköping med kreativitetsförbud på bortaplan.
Linköpings inställning till spel på bortais den här säsongen har varit att backa, backa, hem och backa hem lite till och sedan ska lagets offensiva klasspelare utnyttja motståndarnas misstag skoningslöst. Något som också fungerat hyggligt poängmässigt för laget. Men att tränaren Roger Melin uppenbarligen anser att folk som Jussi Tarvainen, Mikko Peltola, Per Eklund och Thomas Johansson inte duger till att spela en normal hockey även på bortaplan, är förstås inget annat än så fegt som det kan bli.
En förutsättning för att en defensiv taktik ska fungera är givetvis att man har bra defensiva spelare, och det har Linköping trots allt. Fredrik Norrena är kanske elitseriens bästa målvakt just nu och backar som Jyrki Välivaara och Andreas Pihl gjorde det mesta rätt defensivt i dagens match. En match som Luleå dominerade fullständigt i den första perioden, så länge man höll sig i mittzon och i sarghörnen alltså, för längre kom man sällan.
Det syntes dock att LHF ville mycket, man åkte mycket skridskor och släppte pucken i rätt lägen till varandra i mittzon. Karl Fabricius hade stundtals rätt avancerade teknikuppvisningar för sig och Linus Fagemo visade upp en strålande fart på skridskorna. Men in på mål kom man inte för det. Chansmässigt handlar det istället mest om halvt lama skott från blålinjen, förutom då Karl Fabricius frispelar Magnus Nilsson efter en snabb spelvändning av Luleå. Men Nilsson fick aldrig den rätta kontrollen på pucken för att få till ett vettigt avslut.
Jämnare mittperiod
Inte helt oväntat jämnades spelet ut något i den andra perioden, och Linköping börjar skapa målchanser och även stundtals få till ett tryck i Luleås zon. Men det bästa LHC skapar, är sådant som kommer via spelvändningar, efter att Luleå snurrat i anfallszon och sedan slagit en för svår sista passning.
Just sådant bjuder Jussi Tarvainen på ett friläge från rödlinjen, men istället för en dragning eller ett högt skott, skjuter Tarvainen till synes lite obeslutsamt på Daniel Henrikssons högra benskydd. Ett ännu sämre avslut levererar sedan Brian Felsner då han bara har att direktskjuta in pucken efter en framspelning av Per Eklund i en två mot en situation. Felsners skott blir riktigt taffligt och hamnar rakt på Daniel Henriksson, trots att denne bara var halvvägs med i sidledsförflyttningen.
Det blir istället, trots allt, Luleå som gör periodens, och vad som skulle bli matchens, enda mål. Målet uppkommer av ett längre LHF-tryck i Linköpings zon, där Jonas Johansson räddar kvar pucken i anfallszon genom att resolut vinna en närkamp längs sargen. Johansson lägger sedan vidare till Kamil Brabenec, som slänger in pucken framför mål. Framför mål fanns som omväxling en LHF-spelare, nu i form av Johan Tellström. Tellström visar också på kyla, helt fri framför Norrena, gör en snabb dragning och lägger en pucken med en backhand längs isen.
Henriksson visar klass
Luleås ledningsmål hjälpte egentligen inte matchkvaliteten i någon riktning, utan Linköping trummar tjurigt vidare med sin spelidé, som om ingenting hade hänt. Luleå och sin sida tar sig stundtals snyggt igenom mittzon, för att sedan sätta full fart mot sarghörnen i Linköpings zon. Bästa läget till ytterligare ett LHF-mål får Jonas Rönnqvist i den tredje perioden, då han får en perfekt passning av Karl Fabricius in i slottet, men Rönnqvists avslut blir riktigt tamt.
Ungefär så såg matchbilden ut fram till halvvägs in i den sista perioden, då Linköping via upprepade chanser i powerplay, på allvar får läge till att kvittera. Först fyra mot tre, sedan fem mot fyra och avslutningsvis sex mot fem under matchens slutminuter. Naturligtvis skapar Linköping ett tryck under dessa överlägen och Daniel Henriksson fick chansen att visa upp det säkra och självklara spel som han brukar leverera. Det i kombination med att Jussi Tarvainens direktskott antingen blev för lösa eller alldeles för felriktade, gjorde att Henriksson och LHF kunde hålla nollan, mot ett LHC som med sin inställning till sporten ishockey inte alls var förtjänta av några bortapoäng heller. Luleå hade inte heller kunnande nog för att göra någon hockeyunderhållning själva utav den trista tillställningen, även om man som sagt försökte.
Jämnt men färglöst
I Luleå var det jämnt men färglöst som var melodin för dagen spelarmässigt, samtliga formationer gjorde ett hyggligt dagsverke, men ingen glänste på något sätt. En anledning till jämnheten var att de två som mest avviker från mängden negativt sett, Jonas Andersson-Junkka och Jonas Hägerbäck, hade fått en ny position i form av bänken i dagens match. En position de klarade av utmärkt. I övrigt skötte sig ju ändå Daniel Henriksson bra som sagt och framåt hände mest runt Jonas Rönnqvist och Karl Fabricius. Alla backar utom en seg Roger Åkerström förtjänar ett klart godkänt betyg. Seg var även Hans Huczkowski, som tjurigt försökte spela elitseriehockey stillastående, med ett knappast lysande resultat.
Linköping spelade defensivt, gjorde det bra och därför var det just såna spelare som var mest framträdande i laget. Som Fredrik Norrena, Jyrki Välivaara och Andreas Pihl. Offensivt syntes Jussi Tarvainen bäst och han borde ha lämnat isen med ett par poäng. Rent allmänt en riktigt högklassig spelare.
