Elitseriens ekonomiska race
Ekonomin skenar alltmer iväg inom Elitserien. Frågan är hur många klubbar som har kapacitet att hänga med i loppet som nu pågår.
Spelarlönerna inom Elitserien har de senaste åren ökat markant. Nuförtiden är de flesta spelarna heltidsproffs, och i konkurrensen av andra ligor runt om i världen måste även svenska klubbar betala ut ”marknadsmässiga löner”.
Detta har lett till en kapplöpning vilken man nästan kan likna vid ett formel 1-lopp. Färjestad befinner sig just nu i pole position. Man har en enorm organisation och stabil ekonomi. Laget har både råd och möjlighet att förstärka ytterligare och därmed befästa sin position som Sveriges bästa lag. Efter Färjestad kommer ett fåtal klubbar som har tillräckligt stort sponsorunderlag för att på ett någorlunda bra sätt följa med i kapplöpningen.
Inför kommande säsong verkar Linköping vilja vara med och slåss bland ”de stora”. Man håller på att genomföra en satsning Elitserien knappast har skådat sedan Percy Nilsson hade plånboken på vid gavel under Malmös glansdagar. Linköping verkar tro stenhårt på sitt koncept, och man gör bevisligen allt för att lyckas. Vill det sig väl kommer man att stabilisera sig i Elitserien, men då gäller det också att pengar fortsätter att strömma in i klubben. Annars kan det gå käpprätt åt skogen.
Likt Allsvenskan i fotboll är Elitserien uppdelad i ett A- och ett B-lag. Under de ekonomiskt starka föreningarna finns ett gäng som inte alls har kapacitet att mäta sig med dessa. Luleå är ett sådant. Man har gått igenom ett ekonomiskt stålbad, och just nu finns inga resurser för klubben att vara med och slåss i toppen av Elitserien – i alla fall inte ekonomiskt. Till skillnad från för tio år sedan kan Luleå inte värva färdiga storstjärnor längre. Då värvade man spelare som Mika Nieminen, Jarmo Myllys, Jiri Kucera och andra stjärnor. Nuförtiden får man hoppas på nyförvärv strax under detta toppskikt.
Luleå Hockeys ordförande Sture Karlsson säger i en intervju i Norrbottenskuriren att Luleå spelar i B- eller C-divisionen vad gäller löner. Räddningen hoppas han bli att Norrbotten sluter upp kring Luleå Hockey likt den uppslutning som skett kring Leksands IF i och med deras degradering och sedermera återkomst till Elitserien. Med tanke på att Luleå till hösten har en uppfräschad arena klar, och därmed ökade intäkter i hamn kan man spänna de ekonomiska musklerna något – men upp i det ekonomiska A-laget kommer man nog knappast.
Skillnaden mellan elitserielagen och lagen som spelar i norra och södra allsvenskan är numera enorm. Det är ytterst få av de allsvenska lagen som skulle ha någon som helst chans att hävda sig om de i framtiden skulle råka ta klivet upp. En känslig fråga här är om man likt man gjort i Finland skall ”stänga” ligan, något som både har för- och nackdelar. Personligen har jag ingen bestämd uppfattning idag, men visst kan det vara värt att utvärdera erfarenheter från andra länder med denna lösning för att se om det kan vara en modell även för Sverige. Elitserien behöver inte stängas med just de tolv lag som spelar där nu. Ett alternativ kanske hade varit att ta in något ytterligare lag – förutsatt att ekonomi och organisation finns där.
Som sagt kan Elitserien ekonomiskt liknas vid ett formel 1-lopp där Färjestad har pole position. Ett fåtal lag flåsar Karlstadlaget i nacken, däribland Djurgården, HV71 och uppstickaren Linköping. Efter dessa följer ett mer eller mindre slätstruket gäng som alltid gör bra ifrån sig utan att riktigt räcka ända fram. Längst bak finns ett par lag med diverse problem som just nu får finna sig i att vara distanserade.
Frågan är hur loppet kommer att sluta. Vi kommer med all säkerhet att fortsatt se ett par klubbar längst framme vid startlinjen. Någon klubb kan också kanske få oanade tillskott och ta sig fram genom fältet, men långt ifrån alla klubbar.
Och likt alla lopp är det någon som kommer att råka ut för ett riktigt haveri och krascha. Fråga Västerås – de vet hur det kan gå…
