Overkill!
Supportermatchen mellan TIK Supporterklubb och Sundsvall Fans i slutet av förra året blev en stor succé, trots att Sundsvall Fans lyckades vinna med hela 13-7 hemma i Gärde. Räkna med revanschsugna Timrå-fans då returmatchen äger rum i slutet av december i Timrå Isstadion. Försäsongsträningen har börjat.
Visst tar man supportermatchen på allvar? Efter förra årets
halvförnedring av Moverare & co (från den där kissekattklubben) så har man vigt timmar åt analyser och tankar över varför det gick som det gick i matchen.
Slutsatsen är enkel. Sundsvalls supportrar var mer förberedda än oss glada TIK:are. I alla fall när det handlade om spelet hockey.
Vet att jag under hela matchen försökte komma nära Moverare för att på något vis försöka ta en tvåminutare och få slut på det där överlägsna flinet. Men det funkade inte. Var det inte benen som vägrade lyda min reptilhjärna så var det något vajsing på lungor och annat som ska orka släpa kroppen över isen.
Det var närmast en chock att klä kroppen i flera kilo märkliga skydd som skavde och dessutom hindrade armar och ben att överhuvudtaget röra sig. Men skydden var bra. När man föll på den hala isen som en nyhuggen fura, så landade man i alla fall mjukt.
Inför returen så har därför försässongsträning införts här nere i Smokeyland.
Den 8 maj så snörde jag på mig ett par nötta springskor och gav mig och mina 110 kilo ut på en märklig vända. Först så flöt jag fram som en gasell på grönbete... Efter ca 300 meter så hade jag en puls på 240. Efter ytterligare ca 150 meter så yrade jag in i grannens staket. Staketet brakade och jag föll flämtande ihop på en sunkig gräsmatta. Grannen (som är Brynäsare) klev fram och asgarvade i flera minuter åt min ånglokcharad.
Men jag gav mig inte. Efter några månaders lätt jogging så klarade jag av att förflytta bilringarna flera kilometer utan att kräkas allt för mycket.
Så var det dags att börja med hockeyträning. Hade ryktesvägen hört att Köping Hockey skulle börja med veteranhockey. Frågade försynt om man kunde få hänga med på någon träning?
Inga problem.
I lördags var det ispremiär. Packade ner alla dyrt inköpta skydd och for till ishallen. Redan i omklädningsrummet började jag ana det värsta...
Ur högtalare så pumpades Motörheads Overkill på hög volym. När jag var i den musikåldern så var jag mer Uffe Lundell och "Öppna landskap"...
Tittade mig stilla omkring. Drygt tjugo brutala typer som stilla snörde på sig skydd och skriskor. Några kände jag ändå igen... Tre jobbar på Brandstationen här i stan. En lade skriskorna på hyllan förra året. Han spelade med Arbogas tredjefemma.
(Superallsvenskan om jag inte missminner mig...) En är byns värsta gangster och har några misshandelsåtal i ryggsäcken. Dåligt ölsinne enligt min polare på jobbet. I övrigt så drogs tunga hockeyminnen från 80 och 90-talet mellan hårdrocksriffen.
Själv började jag betvivla att jag skulle kunna gå själv från den här träningen.
När jag försynt satte på mig mina nyinköpta axelskydd så morrade min bänkgranne.
-Dom där behöver du inte. Dom är bara i vägen. Inga tacklingar du vet. Han hånflinade.
Så var det dags att åka ut på isen i Köpings ishall. Pulsen var jävligt hög.
-Har du lirat hockey?
Nej! Inte på över tjugofem år.
Jag glömde i min iver förra årets supportermatch... Men det kändes ändå som om det inte betydde så mycket.
Thomas Möller (Han heter faktiskt så) slängde åt mig en tröja.
-Du är gul.
Snart så kommer en fortsättning på krönikan från en ledbryten, men ganska välbehållen Smokey.
//Smokey
