del 3
Värvningarna var inte så lyckade, många chansningar som inte gick hem och vi lyckades aldrig ersätta Pasi Petriläinen och Anders Huss. Hur som helst så var det nog en blandning av allt som nämnts här varför Timrå inte var lika starka denna säsong som den tidigare.
Kvalserien 2002
Efter en riktigt B-betonad träningsturnering kallad SHL-Cupen mellan ES 4 sista lag så var det nu dags för Kvalserien, avgörandets stund var framme. Timrå fick ett mardrömsprogram med AIK borta i 1:a omgången och Leksand borta i den sista, de 2 på förhand svåraste matcherna. Jag var kände en enorm nervositet när jag följde med supporterbussen ner till Stockholm och Johanneshovs isstadion. Den matchen var oerhört nervös även från alla spelarna på planen, många felpass hit och dit. Men 2 personer höjde sig från mängden, nämligen lagens målvakter Niklas Bäckström för AIK och våran Kimmo Kapanen. Markus Matthiasson klev som vanligt denna säsong fram när matchen stod och vägde och gjorde viktiga 1-0 för oss i den andra perioden. Men tidigt in i den tredje kvitterade tyvärr AIK och var också nära att ta ledningen flera gånger, TIK var här illa ute men Kimmo Kapanen fortsatte storspela. 1-1 stod sig till matchens slutminut då en världstjärna i form av Henrik Zetterberg stack iväg i en kontring och i skottögonblicket slog han en genialisk passning som ställde alla utom Linus Fagemo som bara kunde slå in pucken i öppet mål och avgöra denna match, helt underbart! Nu hade vi kopplat ett tidigt grepp på AIK genom att slå dem på deras hemmaplan. Nu väntade de 2 tippade bottenlagen Boden och Bofors på hemmaplan, de spelade Timrå ganska enkelt ut med 8-2 respektive 7-2 och vi ledde serien på maximala 9 poäng medans AIK bara skrapat ihop 3 poäng. Nu väntade spökstaden Umeå där vi inte tagit en riktig vinst sedan hösten 1995. Detta blev en trist match med dålig kvalité på spelet där Timrå ändå var laget som stod för det mesta konstruktiva och vann också lite oväntat men rättvist med 3-2. 12 poäng av 12 möjliga, det såg nu mycket ljust ut för oss.
Nu var det dags för en fullsatt Timrå isstadion och andra placerade Leksand som motstånd. Jag personligen var på ladan redan klockan 12 den dagen och fixade med ett ballongtifo som vi skulle köra denna match. Isstadion var fullsmockad och matchen var grymt bra, höll mycket högt tempo och helt klart var det Elitserieklass på lagen som spelade. Efter en mållös första period kunde Leksand ta ledningen i den andra perioden efter ett Timråslarv i eget powerplay, illa! Leksand utökade senare också till 2-0 men vi reducerade till 1-2 innan pausvila i alla fall så matchen levde i allra högsta grad. I sista perioden kontrollerade Leksand händelserna totalt, styrde bort alla Timrås anfallsförsök och kunde också kontra in både 3-1 och 4-1. Nu såg det kört ut och jag tänkte för mig själv när Lars Molin tog timeout efter 4-1 målet att varför göra det nu när det redan är för sent. Leksandsklacken skanderade: Ska ni gå hem nu!" Men vi gav inte upp och tog ut målvakten och reducerade först till 2-4 och 3-4 och då var det ändå 3 minuter kvar att spela, nu var det match igen men det kändes ändå som att det ändå inte skulle gå på något sett. Efter en rad missade kanonchanser i slutminuten och man när man givit upp hoppet flera gånger om så bara ramlade pucken fram till Timo Peltomaa som bara stod där vid ena stolpen med pucken på klubban och öppet mål med 3 sekunder kvar av ordinarie speltid och han gjorde inget misstag och rakade in den, det var länge sedan jag hörde sånt högt vrål över ett mål i Timrå isstadion, jag får rysningar i hela kroppen när jag tänker tillbaka på detta. I sudden death var det Timrå som öste på, Leksandsspelarna bara darrade och fick nu inte till någonting men de lyckas hålla kvar matchen till ett straffavgörnade där Markus Matthiasson kunde avgöra med en handledare upp i krysset efter att Kimmo Kapanen tagit alla Leksands straffar.
I nästa omgång kunde vi nästintill avgöra Kvalserien om vi bara besegrade AIK hemma, vi spelade ut dem totalt i 3 perioder men deras målvakt Niklas Bäckström var omutlig. Henrik Zetterberg hade med ett sånt lysnade pass som bara han kan slå gett Linus Fagemo öppet mål som inte gjort nåt misstag och gett oss ledningen i matchen. Vi såg länge ut att fixa denna match men då lyckades vi med att göra ett självmål när vi själva spelade powerplay och sedan stod 1-1 sig efter full tid och sudden, AIK tog ju då naturligtvis hem straffarna som de lag som haft mest tur under matchen brukar göra. Men till det positiva så tog vi faktiskt 1 poäng vilket innebar att vi fortfarande hade ett guldläge att klara av detta. Vi följde upp denna "skitmatch" genom att slå Boden med 7-0 borta i en match som var över på några minuter. Sedan så kunde det faktiskt avgöras i nästa omgång om vi bortaslog Bofors och Leksand vann sin hemmamatch mot AIK, det skulle innebära att Timrå och Leksand skulle vara klara för Elitseriespel 2002/03. 2 perioder in på dessa matcher ledde både vi och Leksand våra matcher med 5-0 och nu var det fest! Hela sista perioden blev ett långt firande, vår match mot Bofors slutade 5-0 och Leksands match slutade 6-0. Efter matchen for jag tillsammans med några kompisar vidare till Leksand för att även gratta deras supportrar, Härligt! Avslutningen på serien blev betydelselös och handlade mest om hyllningar, hela Timrålaget hyllades efter sista hemmamatchen mot Björklöven som vanns i sudden med 2-1 och i sista omgången borta mot Leksand var vi och deras supportrar inne på isen och dansade tillsammans, det var en av de roligaste stunder man haft som supporter. Matchen vann vi efter att roligt nog Mikael Simons som haft en mycket tung säsong fått avgöra den i sudden och det man kanske minns mest var att våran 17-årige B-juniormålvakt Mattias Fagerström fick kliva in och storspela på denna nivå, en framtidsman!
Sammanfattningsvis gör vi en mycket stark Kvalserie, att tidigt bli avhängd och hamna sist i en Elitserie brukar betyda att de laget ramlar ur. Men Timrå reste sig starkt och nyckelspelare som Henrik Zetterberg, Markus Matthiasson och Kimmo Kapanen var så bra som vi kunnat hoppats om inte ännu bättre. Spelare som Robert Jindrich, Timo Peltomaa, Robert Carlsson och Henrik Eriksson höjde sig ett snäpp. Vi förlorade inte en enda match efter full tid och vann samtliga 5 bortamatcherna. Statistiskt sett så tekade vi bäst, hade bäst powerplay, bästa målvakten och det bästa laget. Grunden till hela avancemanget lades nog när man lyckades med viss tur slå AIK på bortaplan i första omgången sedan behövde man inte stressa fram poängen på samma sätt.
Fortsättningen: Sista delen
