Hedman-”hämnaren”
En ny säsong stundar och ett delvis nytt Luleå befinner sig i startgroparna inför det som komma skall. Många har talat om det ”nya” tuffa Luleå, där ett gäng grabbar som gillar att tacklas har inhandlats för att i framtiden undvika den hord av hjärnskakningar som drabbade Luleå föregående säsong. Många applåderar den begynnande förvandlingen från små ettriga spelare som jobbade livet ur motståndare till förmån för en tydligt AIK- influerad ”kötta i slutspelet och vinn- attityd”.
Den spelare som främst förkroppsligar grisigheten i det nya Luleå är Anton Hedman. Denne man som jag så ofta önskat ska befinna sig så mycket på isen som möjligt när Luleå under tidigare säsonger mött Modo. Denne Hedman som tagit mängder med onödiga utvisningar och ofta tacklas helt utan mål och mening. Efter tillkännagivandet av värvningen fick jag helt enkelt finna mig i att försöka ta denna till synes planlöst virrande hockeyvagabond till mitt hjärta. Inledningsvis kändes det lika svårt som att hitta ens ett uns av vinnarkänsla i svenska damhandbollslandslaget, alternativt någon form av självkritik hos Hedvig Lindahl. Inte en helt lätt uppgift med andra ord.
Jag inser att Luleå måste förändra något för att försöka nå längre i framtida slutspel och att lite tyngre och mer rejäla grabbar kan behövas i fjärdekedjan, men jag är långt ifrån övertygad om att Luleå ska frångå sitt justa och intensiva spel till förmån för, visserligen publikfriande, tacklingar av Hedman-”hämnaren”. Jag är rädd att publiken i Coop Arena inledningsvis njuter och på Wikegårdmanér går bananas i förtjusning på grund av Hedmans brunkande och köttande längs sargkanterna, men efter ett tag befarar jag att många Luleåfans efter en kväll i hallen kommer att vandra ut i vinterkylan med en obehaglig känsla i magen. Ni vet en sådan där känsla man kan få när man pumpat i sig en påse Polly, är proppmätt på socker och absolut inte vill ha mer, men trots denna insikt pumpar man in ytterligare chokladbumlingar för att slutligen må rätt illa. Hedmans rasande trevliga tacklingar under försäsongen är som den första bumlingen ur påsen, ljuvlig och trevlig. Ett hisnande antal tacklingar och onödiga utvisningar senare, som med stor sannolikhet leder till baklängesmål, tror jag att många kommer känna att den inledande förtjusningen vänds till en lätt illamående och förvånande känsla. Plötsligt är nyhetens behag förbi och jakten på kortsiktiga kickar tar likt Pollypåsen förr eller senare slut. Hur kunde det gå så fel? Vi njöt ju bara av lite tacklingar kommer en stor majoritet av publiken proppmätt att fråga sig.
Jag hoppas att ledningen i Luleå aktar sig för att förändra fjolårets vinnarkoncept med intensivt gnuggande över hela banan och ytterst få utvisningar. Jag hoppas även att ledningen verkligen kritiskt granskar skrämseltacklingarnas effekt på motståndarlaget och inte bara naivt godtar dessa utan reflektion. Jag hoppas att jag har gruvligt fel angående Hedman. Jag hoppas att han kan skapa oreda för moståndarna, jag hoppas att hans blotta närvaro minskar frekvensen av hjärnskakningar i Luleås trupp, jag hoppas att han ibland kan hitta målet, fokusera på spelet och utgöra ett offensivt hot. Sist men inte minst hoppas jag att han blir mer disciplinerad och undviker onödiga utvisningar. Det är som ni märker mycket ”hoppas” inblandat när det gäller Hedman och frågan är om det är rimligt att ens en bråkdel av dessa förhoppningar slår in? Jag är som sagt ytterst skeptisk, men kanske, kanske kan Hedman med tiden bli en viktig ingrediens i Luleås lagbygge. Låt oss hoppas på det!
