Landslagen vi minns – Sverige 2006: ”Svensk idrottshistoria”
SvenskaFans blickar tillbaka och uppmärksammar minnesvärda landslag.
Mats Sundin, Peter Forsberg, Nicklas Lidström och Henrik Lundqvist. Vid ett tillfälle har våra fyra största spelare i modern tid – rimligtvis även genom tiderna, men det kanske går att debattera in Börje Salming i en kvintett – spelat tillsammans.
Vid World Cup 2004 fick Henrik Lundqvist inte spela någon match, så den turneringen gallras bort. Vid OS 2010 hade Mats Sundin hunnit sluta.
Efter fiaskot i OS 2002 och World Cup 2004 kändes det onekligen som att OS 2006 var den sista chansen för den fantastiska Sundin/Forsberg/Lidström-generationen att vinna något stort tillsammans.
Och som man också gjorde det.
Problematiska förberedelser
Förberedelserna inför OS 2006 var problematiska för Bengt-Åke Gustafsson och hans stab. Markus Näslund tvingades tacka nej på grund av skada. Kim Johnsson avstod på grund av familjeskäl. Niklas Kronwall slängde in handduken då han inte ansåg sig själv i tillräckligt gott slag efter en längre tids skadefrånvaro. Daniel Tjärnqvist ringdes in istället.
Nu blev det ju så att Kronwall fick hoppa in ändå. Först tackade Mattias Norström nej och ersattes av Ronnie Sundin. När sedan Mattias Öhlund skadade sig under turneringen fick reserven Kronwall kliva in i laget.
Som om det inte räckte fanns det dessutom stora frågetecken över Peter Forsbergs medverkan. Osäkerheten över en krånglande ljumske – som hade begränsat honom även i Philadelphia – gjorde att han bad om extra tidsfrist innan ett beslut var tvunget att tas.
Forsberg trotsade smärtan i ljumsken och när han väl satte sig på flygplanet till Turin var alla de största namnen samlade 2006.
Tre Kronor fick som man ville
Det svenska gruppspelet var inte helt problem- eller kontroversfritt. Man inledde visserligen med en planenlig seger mot Kazakstan där Stefan Liv fick vakta kassen och Daniel Tjärnqvist blev tvåmålsskytt.
I den andra matchen blev Henrik Lundqvists OS-debut en katastrof. Ryssland vann med hela 5-0 och den håglösa svenska insatsen gav givetvis stora frågetecken inför fortsättningen.
Men en boost skulle komma. Mot Lettland gjorde nämligen Peter Forsberg sin första match i Turin-OS. Letterna avfärdades enkelt efter två mål av Daniel Alfredsson och två passningspoäng från Foppas klubba. Foppas ljumskar höll och även om det fortfarande fanns vissa orosmoln kunde man pusta ut. Ett tämligen intetsägande USA väntade härnäst och Tre Kronor tog en ny seger.
Men det är inte några planenliga segrar mot Kazakstan och Lettland eller en uddamålsseger mot USA som vi minns från gruppspelet 2006. Slovakien väntade i den avslutande gruppspelsmatchen och här blev det kontroversiellt.
Vid förlust skulle man få möta Schweiz i kvartsfinalen, medan en seger skulle ge Kanada eller Tjeckien. Bengt-Åke Gustafsson pratade öppet om möjligheten att slippa Kanada eller Tjeckien och i efterhand har exempelvis Foppa hintat om man gav bort matchen medvetet. Att döma av spelet på isen var det sannerligen så.
Tre Kronor var direkt usla och föll med 0-3. Framför allt har ett längre och ofarligt 5-mot-3-läge – med Forsberg, Alfredsson, Mats Sundin, Fredrik Modin och Nicklas Lidström på isen – använts för att illustrera viljan att förlora.
Det var givetvis en ytterst kontroversiell match och viljan att medvetet förlora kommer alltid diskuteras, oavsett om det – som i det här fallet – ger en enklare väg framåt eller om det rör sig om att skaffa sig bästa möjliga förutsättningar inför NHL-draften.
Men oavsett vilket fick Tre Kronor som man ville. Det blev Schweiz i kvartsfinalen.
”Allt var inte frid och fröjd”
När Tre Kronor väl växlade upp utgjorde Schweiz inga större problem. Kanske skulle man inte heller ha behövt oroa sig allt för mycket över ett Kanada som inte övertygade och föll med 0-2 mot Ryssland i sin kvartsfinal – men nog väljer man hellre Schweiz alla dagar i veckan?
Det blev i alla fall en 6-2-seger. Svenskarna darrade till vid några sekvenser, men inte mer än att det alltså blev en klar seger. Mats Sundin blev tvåmålsskytt, såväl Peter Forsberg som Nicklas Lidström noterades för två assist och Daniel Alfredsson stod för tre passningspoäng.
Allt var däremot inte frid och fröjd utan i kvartsfinalen skadade Mattias Öhlund sig. Det var givetvis oroväckande för en svensk backbesättning som redan var försvagad efter några återbud inför turneringen.
I semifinalen fick man istället sätta in Niklas Kronwall – backen som hade lämnat återbud, blivit reserv, inkallad och faktiskt kom att spela en inflytelserik roll i OS-avslutningen.
Tjeckien stod för motståndet och Fredrik Modin såg till att Sverige fick en drömstart med 1-0 efter 34 sekunder. Henrik Lundqvist bjöd in tjeckerna några minuter senare men i mittenperioden säkrade Tre Kronor finalplatsen genom att gå upp till 5-1 och senare vinna med 7-3.
”En klassisk sekvens”
För första gången sedan OS 1994 spelade Tre Kronor i en stor final. Tidigare World Cup- eller OS-turneringar hade tagit slut i kvart- eller semifinalerna och man hade framför allt en gruvlig revansch att utkräva efter fiaskot mot Vitryssland i OS 2002. För att sätta en extra krydda på final var det Finland som stod på andra sidan isen – ett Finland som avfärdade Ryssland med 4-0 i sin semifinal.
OS-finalen 2006 har blivit ett stycke klassisk svensk idrottshistoria – och det avgörande målet är ikoniskt.
Men innan vi hamnar där tog Finland ledningen via Kimmo Timonen. Finalen blev så tight som man kunde ana. Vi såg bland annat Niklas Kronwall svepa in ett mål och efter två perioder stod det 2-2 på resultattavlan. Det var dags för de riktigt stora att kliva in i handlingen.
Forsberg till Sundin till Lidström. En klassisk sekvens.
Tio sekunder in i den tredje perioden hade Tre Kronor tagit ledningen med 3-2. Peter Forsberg snappade upp pucken efter den inledande tekningen och satte fart in i offensiv zon. Precis innanför blålinjen släppte han pucken till Mats Sundin, som i sin tur droppade den till Nicklas Lidström. Ett direktskott senare svischade pucken in i nättaket.
Ledningen höll i sig matchen ut, mycket tack vare Henrik Lundqvist. Ett par svettiga insatser följdes upp med en osannolik räddning – med kanten på stöten – på Olli Jokinens närskott.
De största blev avgörande
Sveriges gyllene generation lyckades vinna den där stora titeln i sin sista turnering tillsammans och det var de allra största som blev avgörande. Forsberg till Sundin till Lidström är så symboliskt som det bara kan bli – och längst bak gjorde Henrik Lundqvist sitt.
Visserligen hade Lundqvist precis tagit sig upp från sitt startblock och var i början av sin sedermera fantastiska karriär, men det är som sagt något vackert över att Sveriges fyra största spelare i modern tid alla var så betydelsefulla för OS-guldet 2006.
Peter Forsberg gjorde rätt som trotsade sina krånglande ljumskar, Mats Sundin fick äntligen en stor internationell titel, Nicklas Lidström fyllde ut ett redan makalöst prisskåp och Lundqvist fick en pangstart på sin karriär.
---
---
Det här var den fjärde delen av artikelserien ”Landslagen vi minns”. Under de kommande veckorna och månaderna fortsätter vi att blicka tillbaka och uppmärksamma andra landslagsupplagor som lämnade avtryck.
Läs även:
Landslagen vi minns – USA 1996: ”Den gyllene generationen”
Landslagen vi minns – Slovakien 2002: ”Betyder mer än en Stanley Cup”
Landslagen vi minns – Team North America 2016: ”En sagolik uppvisning”
